https://twitter.com/bjudmiginte/status/436502320965484544
Jag ser något frimodigt hos männen på den här bilden. Vad ser ni?
https://twitter.com/bjudmiginte/status/436502320965484544
Jag ser något frimodigt hos männen på den här bilden. Vad ser ni?
I diskussionen om män i förskolan är det vanligt att förebildlighet lyfts upp som argument. Jag brukar glida undan diskret och föredrar en mer försiktig hållning.
Varje försök att definiera manlighet innebär en reducering av de möjligheter som ryms inom begreppet.
Målet är att män ska slippa representera sitt kön.
Jag är bättre på att sätta igång serier än att fullfölja dem. En vecka efter maskulinitetsutredningen presentation har vi glömt de moraliserande förslagen. Det är nog bäst så. Någon annan får ta sig an det politiska projektet att reformera och modernisera mannen. Jag är måttligt intresserad.
Nu börjar arbetet med att förändra skolans/förskolans innehåll. Ett sätt är att sträva efter mångfald inom personalgruppen.
Kollegor rensar bokhyllor och jag hittar texter från en svunnen tid. Genom observationer kartlades mönster som låg till grund för en förståelse.
Det känns mycket avlägset. Ibland gjorde forskaren internationella jämförelser. (klickbar bild)
Idag tycks många mena att pojkarna skulle gynnas av en mer strukturerad (kateder-)undervisning. De som inte trivs erbjuds något som kallas “stöd”. Tillåt mig tvivla på receptets effektivitet.
Den här sidan är härligt spretig. Antagligen kommer många flickor uppskatta de här aktiviteterna.
Tråkigt att det måste påpekas.
Maskulinitetsutredningens eländesperspektiv behöver kompletteras.
Min vän Soffie är i Thailand och delar fantastiska bilder på Facebook.
Jag tänker att det finns fler aspekter av begreppet “maskulinitet” än “antipluggkultur”. Det kanske kan bli en serie?
Jag ser en ömhet i bilden bortom gevärets banala våldsamhet. Vad ser ni?
Maskulinitetsutredningens eländesbeskrivningar låser blicken.
Jag har skrivit en hel del inlägg i frågan.
Jag försöker få grepp om maskulinitetsutredningen Män och jämställdhet och inser att det finns en teoretisk och ideologisk plattform som ligger till grund för resonemangen. Varför återkommer detta starkt manskritiska perspektiv som blockerar det som skulle kunna blivit en spännande diskussion om vilka möjligheter och påfrestningar som ryms inom det fält vi kallar maskulinitet.
I bilaga 3 ger Thomas Johansson en bakgrund och ett dominerande namn inom teoribildningen är Kimmel (liksom i DEJA och delegationen för jämställdhet i förskolan)
s. 353:
Kimmel (1996/2006) tar sin utgångspunkt i feminism och kvinno- rörelsen och skriver fram en högst självkritisk historia, som betonar mäns ansvar för och delaktighet i samhälleligt förtryck och i det utbredda våldet mot kvinnor, barn och andra män. Han inleder sin bok med att konstatera att amerikanska män inte har någon historia. Det han menar är att även om de flesta böcker har centrerats kring män, saknas det historieskrivningar där man riktar fokus mot mäns erfarenheter av att vara män, ett slags självkritiska analyser av hur det manliga könet bidragit till att utforma en viss typ av historisk utveckling. Kimmel efterlyser med andra ord en kritisk forskning om män och maskulinitet i historien; en forskning som kan lyfta fram mäns ansvar för våldsutövandet, deras problem med att hantera sitt känsloliv, att ta aktivt ansvar för barn och familj och att överhuvud- taget bli delaktiga i att bygga ett mer jämställt och rättvist samhälle.
En sådan genomreflekterad historieskrivning skulle kunna bidra till att dagens män engagerar sig i att skriva fram en annan typ av historia, menar Kimmel.
(…)
Den historia Kimmel skriver är på många sätt parallell med Mosses beskrivning av den stereotypa manligheten, men med en viktig skillnad; Kimmel skriver tydligt in hur amerikanska män genom den moderna historien alltid upplevt sig vara hotade av andra män, men kanske speciellt av feminister och av att leva med en känsla av att vara ständigt ifrågasatta. Kimmel skriver fram en historia där den självkonstruerade amerikanska manligheten – som är uppbyggd kring faktorer som rationalitet, styrka, karaktär, individualism och våldsutövande – ständigt upplever sig vara i kris. Denna manlig- hetens kris accentueras vid vissa historiska tidpunkter, som till exempel vid övergången till industrisamhället, och detta leder till att män på olika sätt ytterligare överdriver sin maskulinitet och befäster sin maktposition i samhället.
Utifrån det här amerikanska perspektivet är det lättare att förstå varför utredarna väljer en entydig demonisering.
Men det blir också svårt att begripa vad män skulle tillföra svensk förskola.
Från tysk rekryteringskampanj.