Johanna Karlsson skriver fint om dancehall – en genre jag har begränsade kunskaper om.
Under tiden rasar en debatt på Twitter om @genusfotografens ofta moraliserande kritik mot sexistisk reklam.
Jag gillar att folk rör sina kroppar och leker med sexuella uttryck. De verkar ha kul på filmen.
Jag läser Gudrun Schyman och undrar över hennes sätt att använda begreppet “våldsmonopol”.
Maskuliniteten och den patriarkala dominansen förkroppsligad i våldshandlingar finns på alla nivåer i samhället. I de nära och intima relationerna (mäns våld mot kvinnor, våld i namn av heder, våld i samkönade relationer, med mera), i våldet på gatan, män mot män, i polisens våldsmonopol och i det yttersta maktinstrumentet – det militära våldet.
Wikipedia hänvisar till Weber.
Våldsmonopol är en statsvetenskaplig och filosofisk term som beskriver den moderna statens exklusiva rätt att använda våld inom sitt territorium. Begreppet myntades 1919 av den tyske sociologen Max Weber som menade att våldsmonopol och ett avgränsat territorium är två egenskaper som särskiljer staten från andra organisationer i ett samhälle.
Denna ensamrätt utövas av vissa begränsade myndigheter (militär, polis etc). I en rättsstat utövas våldsmonopolet under lagarna och med garantier för att inte monopolet skall missbrukas. Våldsmonopolet i moderna demokratier yttrar sig i praktiken oftast genom andra former av tvångsmedel än direkt fysiskt våld, till exempel utdömande av fängelsestraff och fastställande av äganderätt vid tvister. Instanser som kriminalvård och kronofogdemyndigheter, som med tvång verkställer domstolsbeslut, är att se som delar av våldsmonopolet. Våldsmonopol är i allmänhet en av de grundläggande förutsättningarna för att en stat ska erkännas som suverän stat av andra länder.
På sikt tror jag att alla tjänar på att vi inte tramsar till det med grundläggande begrepp.
Monopol
>
Händelserna i Helsingborg fortsätter att dominera nyhetsflödet. Analytikerna i sociala medier försöker hitta enkla förklaringar på komplexa problem.
1) Det är fotbollens fel. Någonting med lagsport och adrenalin tar fram mänsklighetens sämsta sidor.
2) Det är datorspelens fel. Folk förstår inte att våld är farligt.
3) Det är skolans fel. Värdegrundsarbetet har inte lyckats förankra respekten för människolivets okränkbarhet
4) Det är politikernas fel. Genom tydligare regler (maskeringsförbud och fler poliser) kan vi skapa tryggare arenor.
5) Det supporterklubbarnas fel. Genom att underblåsa hatet med ramsor och banderoller är de ansvariga för det upptrappade våldet.
6) Det är arbetslöshetens fel. I den rotlösa tillvaron söker identitetslösa personer sin stam och tillhörighet. Våldet blir en form av initiering.
7) Det är arbetarklassens fel. Våldet har blivit ett sätt att protestera mot en utarmning av arbetslivet. Bristen på bildning skapar utrymme för glorifiering av våld. (jfr romantiseringen av ”lads culture” inom engelsk akademi under 80-talet)
8) Det är de internationella förebildernas fel. (Nåja – England och Tyskland har lyckats tämja delar av den våldsamma läktarkulturern)
Jag ser poänger i alla förklaringsmodellerna. Därför blir jag förvånad när många debattörer väljer att fokusera på MANSROLLEN. Daniel Swedin och Oisin Cantwell skriver två i stort sett identiska krönikor och hyllas i sociala medier som klarsynta nytänkare.
Den första invändningen är att ”mansrollen” är ett komplicerat begrepp. Vi vet att idealen förändras över tid, att det ser olika ut mellan kulturer och att det rymmer vitt skilda tolkningar.
Den andra invändningen är det de flesta män inte känner igen sig i den våldsromantiska bilden av manlighet. Kopplingen odlas inom kritiska maskulinitetsforskning (Kimmell m.fl.) och har fått stort genomslag i svensk politik och utredningsväsende.
Den tredje invändningen är att det är oklart vilken agens som kan tillskrivas en roll? Utifrån ett marxistiskt perspektiv är det väl möjligt att se ideal som en del av den så kallade överbyggnaden och att dessa ideal i viss mån kan ses som föråldrade när produktionsförhållandena förändras. Samtidigt är det svårt att helt avfärda ett begrepp som för de flesta av oss är ganska meningsfullt. Som 58-åring fortsätter jag att brottas med frågor som handlar om kön och identitet. Vilken form av manlighet väljer jag att iscensätta? Hur fri är jag att utforma min maskulinitet i mötet med världen?
Om vi väljer att beskriva oss själva som offer för strukturer är det naturligtvis enkelt – då står striden inom överbyggnaden och de goda idealen ska besegra de onda (läs ”mansrollen”).
För mig som arbetat 25 år i förskolan känns det som att många debattörer förminskar människan i sin iver att skydda henne från sig själv. Jag har stor frihet att konstruera mig själv och det är möjligt att välja i vilken grad jag ska integrera traditionell maskulinitet i mitt identitetsbygge.
En demonisering av mansrollen leder bara till att klyftan mellan de goda och de onda förstärks. Barnen som försöker utforska gränslandet mellan stereotypierna överges av välmenande pedagoger och föräldrar. Ingen vill ju riskera att uppfostra en huligan.
Under tiden fortsätter arbetet att rekrytera män till traditionella kvinnoyrken.
Jag besöker studenter och hamnar i ett fascinerande samtal med ett gäng fyraåringar om detaljer i Star wars. Det tycks inte finnas några gränser för deras intresse. I bakgrunden anar jag entusiastiska fäder som uppmuntrar barnen att gräva vidare i mytologin.
– Jag fick lite tid över under föräldraledigheten och tänkte att den här dräkten kunde vara en kul grej.
Länk till Brené Brown på Tedtalks.
For men, shame is not a bunch of competing, conflicting expectations. Shame is one, do not be perceived as what? Weak. I did not interview men for the first four years of my study. And it wasn’t until a man looked at me one day after a book signing, said, “I love what you have to say about shame, I’m curious why you didn’t mention men.” And I said, “I don’t study men.” And he said, “That’s convenient.” (Laughter) And I said, “Why?” And he said, “Because you say to reach out, tell our story, be vulnerable. But you see those books you just signed for my wife and my three daughters?” I said, “Yeah.” “They’d rather me die on top of my white horse than watch me fall down. When we reach out and be vulnerable we get the shit beat out of us. And don’t tell me it’s from the guys and the coaches and the dads, because the women in my life are harder on me than anyone else.”
Jag tänker att en stor del av lärarutbildningen borde handla om att hantera skammen inför att ställas inför komplicerade uppdrag och små resurser – med bibehållen värdighet. Att inte söka de enkla lösningarna. Att inte följa strömmen. Att stå upp för sin åsikt.
Och att vårda sin sårbarhet. Det är liksom den som gör oss till människor.
I mitt feberdimmiga tillstånd överlåter jag alla analyser till läsaren.
Male primary teachers are like giant pandas. I don’t mean big, cuddly and romantically disinclined – although that may be true in some cases. I mean we are an endangered species: rare, exotic and in demand. We are not in demand for improving learning, however. There is no evidence to suggest that children, or even boys, achieve more by virtue of having been taught by a male teacher. Ironically, we are in demand for our nurturing skills.
Vi behöver tala om vad det innebär att ge omsorg. Artikeln beskriver ett bredare perspektiv.
Tysta tankar 