”Manlighet i fokus” heter en antologi under redaktion av etnologen Marie Nordberg. Enligt baksidestexten finns det en utbredd förväntning på vad män skulle kunna tillföra förskolan. Denna bok har tagit till sin uppgift att avslöja dessa förhoppningar och återföra initiativet i genusdiskussionen till den poststrukturalistiskt inspirerade feministiska maktanalysen.
Författarna problematiserar bilden av manlighet utifrån genusforskningens senaste landvinningar och i stort sett alla medförfattare refererar till Butler och Connells tankar om kopplingar mellan hegemonistisk manlighet och makt. Dessutom får läsaren vid upprepade tillfällen veta att bilden av manlighet är föränderlig och det vetenskapliga skrivsättet blir ibland burdust nedlåtande när essentialistiska tolkningsmöjligheter framskymtar.
I den osignerade inledningen betonas att det finns en mångfald av perspektiv hos medförfattarna, men antyder att de historiska rötterna finns i mansforskningen som i allians med feminismen vill ”granska och dekonstruera maskulinitetskonceptet”. Det övergipande syftet är lyfta fram andra”mindre förtryckande sätt att vara man och pojke”
Den postrukturalistiska teoribildningen ifrågasätter de förenklade könsrollsteorierna om förebildernas betydelse och går även vidare till att ifrågasätta tanken på ett sammanhållet rationellt ”jag”. I stället är detta tillfälliga ”jag” en motsägelsefull fragmentariserad konstruktion. Försöken att kategorisera mig själv genom kön blir i denna teoribildning per definition förtryckande eller reducerande. Det främsta verktyget för detta maktutövande är då språket som ständigt återskapar de fjättrande strukturerna. Den heterosexuella normativiteten och homofobin är det filter vi uppfattar verkligheten genom. Författarna väljer att beskriva medlemmarna i den grupp som av hävd kallas ”kvinnor” som någon som praktiserar något som vi skulle kunna kalla ”femininitet”. I längden gör detta språkbruk ett ganska nervöst intryck och rädslan för att uppfattas som essentialistisk tar sig ibland ofrivilligt parodiska uttryck. De flesta av oss vet att verkligheten och språket förändras och detta högfärdiga påpekande av tillfälligheternas spel är sedan Sokrates tid filosofiskt allmängods.
Steen Baagöe Nielsen beskriver det breda spektrat av jämställdhetsinsatser i dansk förskola och lyfter fram de fem diskurserna:
- Jämställdhetsdiskussen
- Arbetsmarknadsdiskursen
- Organisationsdiskursen
- Diskursen om barns behov
- Förebyggnads och säkerhetsdiskursen
Dessa framträder ofta i väl blandad och förvirrad form. Jag kan efter 25 år i förskola förstå att det finns ett behov av att rensa ut bland myter och förenklingar, men menar nog att författaren gör det väldigt enkelt för sig när han påpekar bristen på studier som bevisar mäns betydelse för barns utveckling. De longlitudiella studierna har inte den kvaliteten att motsatsen kan anses vara bevisad när det gäller barns behov. Kanske kan vi lämna slagordsnivån (är män eller kvinnor bäst?) och försöka se vad det är för kvaliteter som männen faktiskt tillför förskolan? Här ekar boken tystnad och väljer att fokusera på säkerhetsnivån (pedofildebatten). Jag skulle gärna se att Nielsen även försökte beskriva en innehållsnivå som skulle kunna innehålla en kritik mot hur det faktiskt ser ut i verksamheten. Möjligheten är då stor att en bild av män som har arbetat för att förändra pedagogiken skulle framträda. Och inte gjort det utifrån organisatoriska (mindre skitsnack) eller barns behov (läs essentialistiska) diskurser.
Nielsen menar att de fyra första diskurserna har bildat en allians som beskriver männens närvaro i förskolan som nödvändig och vänder sig mot talet om ”de stackars pojkarnas” femininiserade vardag. Jag menar att det är en olustig svängning i bokens stil när det vetenskapliga och raljanta samsas under samma rubrik.
Dock lyckas Nielsen sätta fingret på en viktig punkt när han beskriver de överdrivna förhoppningar som ofta knyts till män som förändringsbärare. En romantisering av könsaspekten leder till stora bekymmer för de män som ska leva upp till bilden av att vara det andra och det nya. Jag tror också att det är lätt att gå vilse i denna mytologisering – från att hälsas som befriare riskerar mannen att bli gisslan i ett komplicerat spel mellan positioner i en institutionaliserad kultur. Dessutom riskerar de att drabbas av en omfattande skepsis av alla dem som ser med misstro mot mäns deltagande i omsorgsarbete – och av de kvinnor som har ett faktiskt intresse av att monopolisera barnen.
Motsatsen (att se verksamheten som könsblind) leder också till svåra konsekvenser och Nielsen betonar att lärarutbildningen har ett ansvar för att förbereda pedagogerna inför dessa motstridiga förväntningar. Avsaknaden av nyanserad diskussion har tillsammans med bilden av män som frälsare komplicerat frågan kring vad maskulinitet är. I Margareta Havungs avsnitt beskrivs männens position i en kvinnlig personalgrupp. Slående ofta tycks det vara ett oreflekterat anpassningspespektiv som används och avsaknaden av långsiktiga strategier för hur förskolan skulle kunna förändras är deprimerande för mig – som har tillbringat många timmar i nätverk med marginaliserade manliga kolleger.
Havung avfärdar också tanken på att männen skulle ha bidragit med något bestående till förskolan och menar att frågan vad männen vill med sin medverkan är höljd i dunkel. Kanske är det här dubbelbestraffningens visar sitt rätta ansikte. De män som väljer att försöka förändra verksamheten utifrån sina erfarenheter (eller ett manligt perspektiv) kommer att betraktas som maktlystna och avfärdas som essentialistiska. De som väljer att följa den enkla anpassningens väg betraktas med medlidsamt överseende av arbetskamrater och forskare.
Tyvärr har genusforskarna monopoliserat ståndpunkten att kön är föränderligt och därför blir det kortslutning när någon utanför genusvetenskapen hävdar rätten att gå in och ut ur positioner. När vi gjorde Pojkaktiga sångböcker 1, 2 och 3 var det med det uppenbara syftet att avslöja och nedmontera det kvinnliga tolkningsföreträdet inom barnkulturen. Vi blev ofta bemötta utifrån fördomen att vi förespråkade en normativ syn på vad manlighet egentligen var. Bilden av en föränderlig manlighet vaktades av genussekten och kunde inte anförtros till de oinvigda.
Som helhet är boken läsvärd – men lider av samma förenklingar och ideologiseringar som den säger sig vilja bekämpa. Den nedlåtande monopoliseringen kring förståelsen av kön som något föränderligt uppfattar jag som en dold maktutövning och förlöjligandet av allt som skulle kunna tolkas som särartstänkande skämmer bilden av bokens vetenskapliga halt. Men kanske är det genusvetenskapens dilemma att samtidigt vilja vara utanför och innanför makten som skapar denna klyvnad? En dag måste även forskaren bekänna färg och beskriva en hållbar arbetshypotes – åtminstone för den dagen. Den käcka avslutningen med metodtips från Gävlemodellen förändrar inte min bild av att boken är djupt förankrad i traditionen att se pojkarna som problem och genusvetenskapen som hårt ideologiserad täckmantel för social ingenjörskonst.
Jag tror att Marie Nordberg har gått vilse mellan sin politiska lust att vara en del av den normativa jämställdhetsrörelsen och en poststrukturalistisk syn på vad makt är och hur identiteter skapas. Boken hänger inte ihop – den röda tråden är tyvärr en poserande mansfientlighet som draperat sig i vetenskaplig språkdräkt.
Jo om manlighet i och ur fokus… Woody Allen låter i Deconstructing Harry Robin Wiliams karaktär (skådespelaren Mel) drabbas av en mystiska åkomma – skärpan går inte att ställa in. Han blir suddig på alla bilder och möts av sina barn som springer runt honom och skriker:
– Daddy´s out of focus, Daddy´s out of focus!
Med sin beskäftiga ton bidrar antologin till att ideologisera förvirringen kring män i förskolan. När UR senare gjorde ett program om ämnet var det ytterst deprimerande att se utbildningsledare på lärarutbildningar som inte förstod att män skulle kunna bidra med något positivt i förskolan. Nej om man sa något sådant skulle det ju kunna tolkas som biologism och uppfattas nedvärderande av kvinnorna. Så lever strukturer vidare.
Om frågan om genus i skolan ska fokuseras rekommenderar jag Mats Björnssons rapport Kön och skolframgång
Andra bloggar om: jämställdhet, Genus, Förskola, Utbildning, Personligt, Politik, Skola, Uncategorized
Frågan är varför jag tycker att de här pojkarna är charmiga och lite gulliga när jag har så svårt för motsvarande gemenskaper i Sverige? Kanske är det den där naiva oskuldsfullheten som rör mig. De är del av världens snabbast växande ekonomi och troligen välutbildade och om de sköter sig kommer de att tillhöra vinnarna i samhället.
De två stora bryggerierna är idag ett och skillnaden mellan det folkliga Tuborg (Vornaer smager en Tuborg best? Vergang!) och det lite finare Carlsberg (Glyptotek och kultursponsring) är idag borta. Ändå kan jag inte låta bli att hoppa till när jag tar del av Carlsbergs sommarerbjudande som finns på baksidan av baksidesetiketten. Du måste alltså ta loss den för att kunna ta del av informationen. På sextitalet hade herrtidningarna hemliga sidor som man fick sprätta upp – lite av samma känsla.
Risken är annars stor att vi utbildar en grupp människor som i likhet med femtitalsidolen Doris Day “blev oskuld vid 20 års ålder”, som Groucho Marx sa.
Efter rätt många år började jag ifrågasätta värdet av att anpassa mig till den rådande kulturen och valde en strategi som innefattade polarisering och konfrontation. Det fungerade mycket bättre och jag tror att både jag och mina arbetskamrater levde lyckliga i gemensam respekt för olikheterna.
Tysta tankar 