Bitterfittan möter surkuken

bitter.jpg

Maria Sveland har skrivit en bra bok Bitterfittan om hur svårt det är att få ett modernt och jämställt förhållande att fungera. Hon rör sig i det farliga gränslandet mellan bekännelse och litteratur, men det är en modig och stark bok som jag inte kan låta bli att gilla.

Ibland tar hennes retoriska lust över och då svingas svärdet över män och patriarkatet. Oftare drabbas hon av tvivel och då är texten riktigt spännande. Att vara duktig flicka och samtidigt så beroende av bekräftelse. Att vilja leva i ett rättvist förhållande som inte urartar till ett ständigt mätande och jämförande. Att försöka förverkliga den frigjorda kvinnan i ett samhälle som bygger på ett förkrympta ideal om anpassning.

Det är bra, riktigt bra. Ändå undrar jag varför jag läser sådana här utpräglade kvinnoböcker. Hör jag verkligen till målgruppen – eller är mitt självplågarbehov oändligt?

Ett obehagligt alternativ är att jag genom att läsa boken bekräftar bilden av mig själv som en ganska fin kille…

Fritidspedagogen – en bra tidning

Fritidspedagoger är en hårt pressad grupp och de har ofta tagit mycket stryk i skolans organisationsförändringar. Fritidspedagogernas facktidning är ofta läsvärd och i senaste numret finns ett reportage om genuspedagogik.

mask.jpgIbland har jag varit elak mot denna rörelse och så här i juletider kanske det skulle passa md lite dåligt samvete – men då måste redaktionen inte släppa igenom pretentiösa grodor som den här:

Genuspedagogiken handlar om att bli medveten om det man säger och gör per automatik, säger Tarja Dahlin.

I min världsbild är det just “att göra något omedvetet” som är definitionen på att göra något “per automatik”. Eller går det att tolka på något annat sätt?

Kanske menar Tarja att man ska tänka sig för innan man säger och gör något? Det verkar rimligt – för att inte säga nödvändigt!

Jag tror att många har tänkt den tanken tidigare.

Julkalendern – ett ödesdrama

Jag gillar den psykoanalytiska ivern att se de stora frågorna i de enkla handlingarna. Bettelheims tolkningar av klassiska sagor vänder upp och ner på det mesta.

Idag diskuterade jag årets julkalender med lärarstudenter som menade att dottern Milans motstånd mot att mamman träffar grannnen Klas är ett försök att stå emot de nya nätverksfamiljebildningarna i ett senmodernt samhälle. Jag tror det är mer spännande än så.

d.jpgMilan lever i ett symbiotiskt förhållande till sin mamma. Detta hindrar henne att utvecklas till vuxen självständig kvinna. Mamman har knutit henne till sig men försöker nu lossa banden. Dottern längtar efter att skapa en egen identitet – men är också rädd för det ansvar som följer med vuxenheten och den hotfulla sexualiteten som symboliseras av grannen Klas och hans son. Motsättningen mellan de två världarna gestaltas i inredningsdetaljer och färger. Den andra sidan lockar och skrämmer. Tryggheten i det varma kvinnliga är tryggt men kväver. Julafton närmar sig och den nödvändiga katastrofen går inte att undvika.

Kommer Milan att kunna undvika att hennes mamma frigör sig – eller är det dotterns frigörelse som är det underliggande temat? Spännande och ödesmättat är det i alla fall. Vargen verkar vara en ganska fin kille?

Genusuppgifter – finns det?

 naken.jpg

Våra studenter förväntas analysera texter ur olika perspektiv. Ofta landar det i genus och jag ska då ge någon form av respons på deras sätt att gripa sig an uppgiften.

Tyvärr blir det ibland ett passivt registrerande av olikheter mellan könen. Det händer att studenter upptäcker att genus konstrueras i reklam och media. Då förfasar vi oss gemensamt över stereotypier och den förtryckande uppdelningen i rosa och blått. Under ytan tror jag att många studenter tyst tänker att detta är ett spel som de genomlider och att vi utbildare borde låta deras föreställningar om manligt och kvinnligt vara i fred.

Sällan kommer vi ner till en allvarlig nivå där frågan om vad som egentligen är äkta ställs mot bilden av genus som konstruktioner. Inför risken att bli essentialistisk är det lätt att hamna i allmän relativism. (Allt är påhitt)

Samtidigt bär vi alla på starka upplevelser av hur män och kvinnor bör vara,  vad vi kan vara och vad vi får vara.  Jag är intresserad av den aktiva och självständiga kvinnan – och om det är möjligt att lyfta fram dessa bilder utan att det skapas nya förtryckande ideal.

cabin.jpg

Kanske är den nya initiativkraftiga kvinnan en ny variant av Lady Chatterly. Vild och hämningslös – men helt fast i  det sociala spelet. Antagligen är hon en manlig dröm – förklädd till frigjord och ofarlig individualism.

Den nya hemska barndomen

vasalius-skeleton750_40pct.jpgNär vi gjorde Pojkaktig sångbok 1 var det kontroversiellt och farligt. Ledarsidorna förfasade sig och debattörerna tog avstånd från blodtörstiga likskändningar (en sång om vampyrer och skelett). Det var ett underbart framgångsrikt sätt att skapa intresse.

Idag har något hänt – leksaksaffärer och barnprogram översvämmas av skelett, vampyrer och monster. Halloween har blivit en institution hemskare än jag kunnat föreställa mig. Kanske har kartan verkligen har ritats om och vi bevittnar en försiktig diskursförskjutning eller är det rentav ett kraftfullt paradigmbyte? Kort sagt – någonting har hänt! Barns behov av skräck tas på allvar. Döden är inte längre tabu. Existentiella frågor smyger sig in bakvägen.

Det kan också vara så enkelt som att handeln har hittat en ny nisch att mjölka småbarnsföräldrar på pengar. I jultider är allt möjligt.

Det finns något tidlöst med detta intressse för döden. Medeltidens bilder av eftertänksamma skelett väcker mig. Sången Fredrik Fräcks skelett beskriver fördelarna med att vara död. Problemet är bara att det som död inte är möjligt att uppleva all denna eviga bekymmerslöshet.

Länk till sång

De förutsägbara medierna

vio.jpg

Den förfärliga knivskärningen av en rektor i Stockholm skapar behov av syndabockar. Svt/rapport har gjort en slarvig kartläggning och konstaterar att lärarstudenterna vid ingen av Sveriges största lärarutbildning får några kunskaper om vad de ska göra vid våld eller hot om våld.

“Lärarutbildningarna förtíger effektivt att en tredjedel av landets lärare har utsatts för våld eller hot om våld”. (Är det inte lite slarvigt att föra samman dessa två frågeställningar?)

Jag vet att studenterna vid Malmö Högskola läser bl.a. Juridik för pedagoger (Erdis) och Ansvarsfrågor & sekretess (Svensson, Bengtsson).

De tillfrågade studenterna vill veta “exakt vad de ska göra” och “vilka metoder som fungerar”.

Varför blir jag så trött av denna bedövande tilltro till snabba lösningar?

Vårdad klädsel – korkat sunt förnuft

hund.jpg

Idag lyssnade jag på Radio Malmöhus (confession time…) som berättade om försäljaren Markus Persson (Sydsvenskan  AB). Han hade färgat håret rött och nu försvarade chefen Stefan Dinesson beslutet att skicka hem honom med att upprepa mantrat: Klädseln måste vara vårdad – vi har våra regler.

Reportern framhärdade i att få en beskrivning av vad som menades med denna vårdade klädsel och då kom den – alla dumma frasers urmoder – alla fördomsfulla idioters halmstrå – alla makthavares mystiska själrättfärdigande…

– Det förstår väl alla att det är sunt förnuft som avgör!

Jag känner hur det rycker i revoltnerven och vill genast pröva alla gränser. Samtidigt funderar jag över hur stark trycket är på lärarstudenterna som kommer ut på skolor att anpassa sig till den rådande skolkoden. Ofta behöver ingen säga till dem. Det sker med en smygande automatik och en dag står de där. Sunda och förnuftiga. Grå, grå, grå…

ind.jpg

Ingrid Pramlings vrede…

buttonboy.jpg…flammar stolt i det senaste numret av Pedagogiska magasinet. Under rubriken Sveket mot de små barnen uttrycker hon precis den besvikelse mot regeringens förskolepolitik som jag i mitt koleriska grundläge misslyckas med att förmedla. (Jag borde träna på min kyla.)

Må politikerna darra när professorn talar. En genomskinlig och hycklande retorik som talar om de små barnens betydelse – men i verkligheten sänker statusen för de som arbetar med dem. Usch – starta mig inte!

Resten av numret är som vanligt också lysande och bildredaktören Katta Nordenfalk lyfter texterna till de oväntade höjderna. Sällan känns fackföreningsavgiften så väl använd.

P.S. Länken är till ett coolt format som jag inte sett förut. Antagligen behöver du en ny version av Java…

Min inre hemmafru

Youtube är fantastiskt. 90-talets ändlösa väntan på att MTV eller Z-TV skulle spela något vettigt har idag ersatts av ett sparsmakat tittande på sådant som man bara måste se. Till denna kategori hör I want to break free med Queen.

Efter Rufus Wainrights vemodiga och nostalgiska utflykter känns det bra att låta Freddy Mercury ta fram dammsugaren och röja upp i identitetsträsket. Bortom rollerna och poserna dunkas budskapet in: Kärleken befriar!

Efter att ha hyllat två gayikoner kommer jag att få arbeta i både motvind och uppförsbacke som företrädare för den traditionella och fyrkantiga manligheten inom skola och förskola. Men det är det värt.

I Svd skriver Jenny Nordberg om de nakna mäktiga männen som simmar omkring i dunkla bassänger på New Yorks herrklubbar. Samtidigt är för första gången medelinkomsten högre för kvinnor än för män i åldern 20-30 i denna stad. Matriarkatet tar sig olika uttryck.

Dedicated to me

faglar.jpg

Jag sitter i en stuga på Söderslätt och lyssnar på Rufus Wainright. Musiken balanserar mellan att å ena sidan vara pompös och pretentiös – och å andra sidan underbart personlig och känslig. Rufus poserar i riddardräkter och lederhosen. Han verkar njuta av sin röst i varje ton och låter den obekymrat hänga kvar och vibrera. Skivan är dedikerad till honom själv.

Finns det en nivå där självupptagenhet blir charmigt, eller handlar det bara om begåvning?

Njut av videon som förenar en sorts anakronistisk konstsimsestetik med homoerotiska fantasier. Tror jag.

Skolan har många utmaningar – en av dem tänker jag är att skapa utrymme för storslagna egon. Rufus Wainright förkroppsligar vår inre tonåring, när den är som bäst. Allt är möjligt.