Lusten att avbilda – ett kvinnligt nöje

regnbage.jpg

Jag är fascinerad över nätverksskapande på internet. Särskilt de lösa och tillfälliga mötena känns som något nytt. I veckan upptäckte jag Tisdagstemat där människor som inte känner varandra lägger in bilder utifrån ett nytt ord varje tisdag. Enkelt och genialt. Inga kommersiella baktankar och väldigt fritt och opretentiöst. Det finns inte ens en tävling i bakgrunden. Folk deltar av lust och utan tankar på belöning. Bilder finns till för att visas – vi finns här för att inspirera varandra.

Denna veckan har 217 människor skickat in bidrag på temat “längtan” och mångfalden är bedövande. Jag blir nyfiken på vem som döljer sig bakom bilderna ? Finns det något mönster?

En snabb skattning av kön utifrån signaturen (en riskabel metod!) antyder att det är kvinnor som använder kameran som redskap för att dela sina erfarenheter. Av de 217 bildernas avsändare var 180 signaturer kvinnligt kodade, 9 manligt kodade och 28 okategoriserbara.

Det kan vara män som utger sig för att vara kvinnor (nej – det tror jag inte!) men min tes är att någonting viktigt har hänt! Fotografering har utvecklats från att vara en nördhobby där grabbarna tävlade om att ha häftigast prylar till en lust att gestalta upplevelser, erfarenheter och tankar i bild.

En annan slutsats skulle kunna vara att den här typen av nätverk med oklara hierarkier och syften upplevs som omanliga? Ett typiskt forskningsuppslag…

Skräcken för oliktänkande

Serien i DN om åsiktsförföljelse vid Lärarutbildningen rullar vidare. Jag ryser och tänker att det kunde varit jag.

jesus.jpgDet kunde varit jag för 30 år sedan som försökte provocera lärare till att säga något dumt och testat gränserna genom att driva en anmälan genom systemet. Så trodde jag att samhället kunde förändras då.

Det kunde varit jag som idag försöker provocera studenterna genom att dra en tanke några steg för långt. Var går gränsen för yttrandefrihet i ett seminarierum vid en högskola?

Jag ser rädda lärare som hukar under tryck från studenter, chefer, politiker, rektorer, media, detaljstyrande kursplaner och blodtörstig allmänhet. Hur går det att skapa självförtroende i ett sådant klimat?

Jag vet bara att rädda lärare utbildar rädda studenter som i sista led utbildar rädda barn i skolorna.

Zarembas text om vad kränkningsbegreppet gör med våra tankar är lysande. Landets lärarutbildningar diskuterar idag samma sak.

Tjejsnack – solidaritet

rp.jpgMånga vänner har upptäckt countrymusiken. Inte bara den hippa outlawtraditionen eller den sene Johnny Cash – nej nu är det dags att ta sig an de tuperade damerna som sjunger om sina svekfulla män på pokerkväll. Reba McEntire gör On my own på ett oemotståndligt sätt. Ilska, saknad och stolthet i systrarnas sällskap – jag tror på det och inser att ordet solidaritet har fått en ny dimension för mig. Sådana kompisar vill jag också ha.

Jag blir betydligt mer berörd av countrysångerskornas klaganden än den kända soulversionen med Patti Labelle som inte har samma dramatik – även om det nästan är olidligt vackert när Michael McDonald kommer in.

Revanschisternas hämnd på revanschisterna

Jag har tidigare kommenterat Per Ströms bok och Maria-Pia Boethius text om den i hoppfulla ordalag. I dagens Sydsvenska intervjuar Niklas Orrenius Per Ström och lyckas polarisera frågan igen. Det är bra journalistik och kanske klargörande – men läsarkommentarerna i både SVD och Sydsvenskan andas blodtörst och låsta positioner på ett sätt som gör att jag backar från min optimism.

Antifeminister tycks inte kunna sluta vädra gamla oförrätter och likhetsfeministerna verkar vara skräckslagna inför tanken på att biologismen faktiskt vågar formulera sig.

Per Ströms bok kanske behövs – men jag tror inte att det könskrig som han förutspår är nödvändigt. Åtminstone inte i den gläfsiga formen som kommentarerna antyder.

Det kan också vara så att jag har tappat stinget… Indien har kanske den inverkan på mig. Orkar liksom inte hetsa upp mig och funderar på om adrenalin verkligen är en ofarlig drog. Just nu är jag mer intresserad av medkänsla än strid. När vi var i Indien senast var den nymålade cocacolaskylten skrikig och anskrämlig. Jag skrev en arg blogg om den multinationella farsoten. Nu känns den bedagad och nästan lite – vacker?

co.jpg

Könskriget och den goda människan

Jag vet inte varför jag blir så trött av debatten kring Per Ströms bok om mansförtryck. Kanske är det skadeglädjen hos professionella antifeminister som bekommer mig illa. Det finns något nyomvänt skenheligt som gör mig nervös. Hämndlystnad är inte vackert.

dosto.jpgJag ser den guldbaggebelönade filmen Darling och möter den goda människan i Mikael Segerströms underbara gestaltning. Han är troskyldig och ren på ett sätt som ligger bortom alla genusdebatter. Eller också är han direkt hämtad ur Susans Faludis bok om män som behandlats illa av marknaden.

Michelle Meadows gör en fantastisk roll som uttråkad, ignorant yuppieflicka. Filmen är ömsint och rörande, tankeväckande och osentimental. Ja – helt enkelt underbar.

Likt Dostojevskijs hjälte i Idioten furst Mysjkin rör sig Mikael Segerström genom filmen. Levande och full av tilltro till möjligheterna att återskapa ett meningsfullt liv. En äkta hjälte – långt från Stureplan och halvvärlden där.

Det var länge sedan jag tyckte så mycket om en film.

Maria-Pia strikes back!

Jag har varit del av genusdiskussioner så länge jag minns. Som man i förskola var det svårt att inte bli en bricka i spelet om definitionen av manlighet – eller beskrivningen av hur män egentligen är. När vi gjorde Pojkaktiga sångböcker var det en sorts markering av att vi var trötta på att skämmas. Nu håller jag i en seminarieserie som heter Man i kvinnovärld och möter lärarstudenter som försöker orientera sig i skolans ofta femininiserade värld. De vacklar ibland mellan överdriven anpassningsvilja och smygande kvinnoförakt.

Debatten har varit svår och ibland polariserad intill det hopplösas gräns. Kvinnorna har inte gärna velat träda ut ur offerrollen och teorin om könsmaktsordning tillämpas på många fantasifulla sätt. Det var liksom aldrig för sent att se en förtryckare i mannen och jag förstår att många killar reagerade mot att stämplas som förövare kollektivt.

Nu har Per Ström skrivit en bok där han försöker stärka männens positioner – samtidigt som han kritiserar feminismen i svepande ordalag. Det kunde varit jag för några år sedan.

I dagens Svd lyfter den gamla rabulisten (och då menar jag som medieanalytiker) Maria-Pia Boethius debatten till en kvalitet jag saknat. Hon lutar sig mot Susan Faludis bok Ställd och beskriver de marginaliserade männens utsatthet i ett senkapitalistiskt samhälle. Plötsligt är låsningarna inte lika givna – det finns utrymme för medkänsla och försoning. Det är inte längre en tävling i grenen: Vem är det mest synd om?

Samtidigt sneglar jag på reprisen av Beckman, Ohlsson och Can. Ett lugnt samtal om samma frågor i en ny lyssnande ton som jag inte känner igen från tidigare genusdebatter. Drömmer jag?
kalsong.jpg

P.S. I Indien badar alla män i kalsonger. Jag vet inte om denna modellen är att betrakta som sexuellt utmanande eller om hans kroppshållning är ett uttryck för den ökande sexualiseringen. Se Thomas Gürs krönika om lagstiftning kring etik och reklam.

P.S. S. Läs även Niklas Orrenius intervju med Per Ström i Sydsvenskan.

Om förebilder och gudar

skyltdocka.jpgIbland tänker jag att den svenska debatten om förebildernas negativa betydelse är lite slapp. Allt skylls på medier och förtryckande ideal. Människorna betraktas som viljelösa objekt, utelämnade till onda marknadskrafter och sjuka TV-program.

I Indien finns det andra ideal. Jag undrar hur skyltockorna på bilden påverkar ungdomarna där? Går de hem och tränar på det där debila inåtvända småleendet som många av gudabilderna bär på?

Plötsligt ser jag sambandet och skillnaden. I Indien har idealen skapats utifrån religionen. I Sverige ersätter vi religion med de nya idealen från modevärlden!

shiva.jpg

Själv tänker jag träna in några nya fräscha dancemoves (främst handrörelser) inspirerade av Shivas efterföljare…

Underliga äro Googles vägar

lucia.jpg

Jag tror att många bloggare är lite fåfänga och gläds i smyg åt besöksiffror och kommentarer. När jag upptäckte statistikfunktionen, och att jag dessutom kunde se var besöken kom ifrån, förändrades mina tankar om bloggen. Läsaren var inte längre en anonym massa. I bästa fall hade de sökt sig hit. I värsta fall hade de hamnat här genom googles mystiska logaritmer (eller är det algoritmer?)

En fredag var jag trött på min pretentösa och politiska bloggstil. Då skrev jag en riktigt slapp text och slängde in några bilder på sprit och godis.

Detta tveksamma blogginlägg är nu det mest lästa och de senaste veckorna har 30-40 besökare/dag hamnat där efter att ha sökt på godis och bilder.

Jag känner mig ungefär som kapten Krok som är förföljd av en krokodil som har ätit upp hans ena hand och nu är ute efter den andra.

Styrman Starköl: Jamen det är väl på sätt och vis en komplimang?

Kapten Krok: Jag vill inte ha den sortens komplimanger!

För att bättra på mitt rykte vill jag visa upp en bild som illustrerar mina känsliga och feminina sidor. Jag vill inte bli känd som “godis- och spritmannen”.

“Lussemasse” tror jag är ett ledigt smeknamn.

Mina forskarkolleger har ibland ett eget lustigt språk. De skriver in sig i ett fält. De skriver fram sig själv genom sina texter. (Ja sedan finns det journalister som gör jobb händelser)

Nu skriver jag ut mig ur spritfältet och skriver fram mig som genuskonstruktion samtidigt som jag gör ett jobb min förvirrade barndom.

Det gick ju lätt…

Äntligen hemma – tror jag

Tack för all uppmuntran!

Jag var nog lite utarbetad i slutet av december och kände gnälligheten sprida sig i kroppen. Nu är jag ett under av positivt tänkande (det kan bero på att jag inte har hunnit läsa tidningarna och att jag inte har tagit del av Jan Björklunds senaste stolleprov om betyg och omdömen) Nej – nu är han på TV också! Nåd!

En liten varning – det finns en uppenbar risk att jag kommer att skriva en hel del om Indien den närmaste tiden och att kopplingarna till utbildning riskerar att bli väl skruvade. Men jag har tagit alldeles för många bra bilder som jag gärna vill dela med mig av!

Idag var det rivstart och att efter 12 timmars flygresa gå direkt till jobb och bedöma redovisningar är inget jag rekommenderar. Temat var “samspel” och studenterna var hårt präglade av litteratur som ofta tar utgångspunkt i psykologiska modeller och tankar om empati och social kompetens. Det blir lätt moraliserande och tanken på den gode pedagogen som agerar förebild är stark.

bygge.jpg

I Indien är samarbete och social förmåga ingenting som skolan behöver organisera fram. Bilden är från ett bygge i Goa. Kvinnorna bär betong och grus – männen skickar upp den blandade betongen på taket. Det är som en myrstack och jag kanske romantiserar känslan av samarbete – men jag vill också vara delaktig i sådana här gemenskaper!

Pinsam länk till liggande video