Jag undervisar i en kurs som heter perspektiv på ungdom och en central bok är Lalander och Johanssons Ungdomsgrupper i teori och praktik. Den är kraftfullt seriöst och bugar djupt för de stora ungdomsforskarna, sociologerna, stukturalisterna och postmodernisterna som bär upp den svenska varaianten av kulturstudier (cultural studies).

Författarna redogör allvarligt för de stora frågorna och redovisar sina studier i tredje person på ett ibland skrattretande sätt. Men jag förstår att om vi ska presentera stora teorier måste vi också använda rätt ord – även om en viss ofrivillig pompositet lyser igenom.

Värre är att traditionen är så präglad av ett manligt perspektiv och att en romantisering av gruppen som “symbollaboratorium” präglar synen på ungdomstiden. När jag ber studenterna associera fritt till begreppet ungdom är det helt andra berättelser som växer fram. Det är ensamhet, bästa kompisen, gemenskap med föräldrar, längtan till staden, längtan till vuxenhet, brådmogenhet, föreningsliv och andra erfarenheter som inte låter sig fångas in med de redskap och begrepp som Lalander och Johansson erbjuder.

Till författarnas försvar måste sägas att de redogör för den feministiska kritiken av Birminghamsskolans besatthet av manliga erfarenheter. Frågan är kanske om det går att rädda en tradition som så uppenbart är präglad av grabbarnas musikinhtresse och fascination av häftig manlig gängkultur.

Nu sätter jag mitt hopp till Fanny Ambjörnssons I en klass för sig.