Mänskliga tillkortakommanden

Jag läser om en ny antologi kring fejkade orgasmer och känner mig mer än lovligt oinsatt (vad jag vet!) Samtidigt är det oerhört provocerande att tänka tanken fullt ut.

– Om det är möjligt att ljuga i dessa situationer – vad finns det då kvar att tro på

Det roligaste avsnittet i Seinfeld tycker jag är då Elaine avslöjar för Jerry att det faktiskt aldrig gick för henne under deras förhållande. Kontrollmänniskan Jerry förvandlas till en drypande studie i förnedring och han bönfaller om att få en sista chans att visa sin förmåga att tillfredställa henne.

Antologin består av kvinnliga röster – någon borde skriva ett manligt svar. Hur är det att utsättas för dessa lögner? Jerrys reaktion ger en ledtråd.

Annars klarade jag mig bara hyfsat på Svenska dagbladets Seinfeldtest. Jag är ingen fullfjädrad nörd. Än.

Genusperspektiv och kroppsräkning

Maria Abrahamsson beskriver Bo Rothsteins försök att skoja med statens ambition att kombinera queerteorier och gammal fin kroppsräkning.

Länk

Men möjligen går Rothstein för långt när han sedan beklagar att han inte heller kan svara på FAS ­fråga om hans medarbetares ­ålder eftersom den i konsekvensens namn också bör betraktas som en social konstruktion.

Jag är nog mer nyfiken på hur den nyironiske gamle studentmarxisten ser på frågan om studenternas klasstillhörighet. Är det en fråga som är möjlig att undersöka? Är den relevant? Eller är det också enbart “en social konstruktion”?

Brunsttid – genusperspektiv del 2

Jag lär mig nya saker hela tiden och som äldre hanne är det hoppfull nyheter som förmedlas i Svd. Frågan gäller varför älgkor föredrar äldre tjurar och aktualiseras genom problemet att många älgkor går och väntar på en tillräckligt attraktiv äldre gentleman. Därigenom hotas beståndet av att kalvarna föds för sent på året. Jag vill gärna förmedla tjurarnas parningsknep.

För att göra sig attraktiva i parningstider sparkar älgtjurarna upp mossa och ris, kissar i den så kallade brunstgropen och rullar sig i den stinkande jordbland­ningen. Tjurarna blir könsmogna när de är ett och ett halvt år. Men de yngre handjuren har mindre tilltalande doftämnen i sin urin och beter sig också mer fumligt när de uppvaktar honorna, berättar Erling Solberg från Norska ­institutet för naturforskning som står för den främsta forskningen på området.

Tänk vad naturen är underbar – tänk vad naturen är fin, som Philemon Arthur sjöng.

Nu gäller det att hålla tungan rätt i mun för att inte stöta mig med de som menar att könsmönster enbart är sociala konstruktioner. Jag känner hur biologismen rycker närmre…

Brunsttid – genusperspektiv

Det är ingen ordning i djurvärlden. Eller så är det just det det är?

Hela sommaren har jag förundrats över de fridfulla lamen som gått i hagen och ätit, ätit och ätit. Nu är pojklammen bortsorterade (var tog de vägen?) och i stället går det omkring en genetiskt fulländad bagge som har ett hemligt uppdrag från ägaren (befrukta så många som möjligt!)av de 40 tackorna.

Jag försöker förgäver förstå hur det går till att hålla ordning på alla dessa parningsakter och undrar stillsamt om det finns någon turordning. De tidigare så fridfulla ungtackorna knuffar, bits och bökar med varandra. Baggen är omgiven av tio mer än lovligt närgångna tackor som stryker sig mot honom – samtidigt som de bevakar varandra.

Och hela tiden äter de…

Det är det tredje fåret från vänster som är baggen. Han är lite ljusare men känns lättast igen på sin krampaktiga gång. Något som liknar träningsvärk i ljumskarna  är priset han får betala för all denna njutning. Men kanske gör jag det klassiska misstaget att läsa in mänskliga känslor i händelserna.

orsakerna ORSAKERNA O-R-S-A-K-E-R-N-A!

Regeringen uppdrar åt Högskoleverket att med utgångspunkt i befintlig forskning och kunskap på området analysera orsakerna till att fler män än kvinnor väljer att avbryta sina studier på lärarutbildningen (länk)

Ibland funderar jag över vad jag gör på Lärarutbildningen. Det är för komplicerat, för många regler och för starka traditioner som inte jag orkar stångas mot. Lockelsen att återvända till förskolan och barnen är stark. Kanske romantiserar jag – 25 år i sandlådan är ganska länge.

Samtidigt känns det som om jag har en del erfarenheter som jag vill använda. Just nu brottas jag med att förstå varför så många män väljer att avsluta sin lärarutbildning. Den större frågan som handlar om rekrytering är alltför komplicerad och känns övermäktig. Jag bävar inför tyngden i de klass- , status- och genusmönster som styr ungdomars yrkesval. (Länk till rapport) Däremot tror jag att det är meningsfullt att försöka hitta svar på frågan om varför männen försvinner på vår nivå. Vad händer i mötet mellan de antagna männen och högskolans kultur.

Det går att närma sig frågan ur ett individuellt perspektiv, men jag avstår. Huruvida de är smartare, dummare, mer eller mindre genetiskt kvalificerade eller socialt motiverade lämnar jag åt sidan. Det blir för komplicerat. Låt oss utgå ifrån att de kan och vill!

Först ett konstaterande:
Vi har ingen aning! Ingen forskning har undersökt frågan och därmed blir förklaringarna ett famlande i mörkret. Det vore en forskningsfråga i sig att undersöka varför ingen har ställt frågan. HSV ska utgå från “befintlig forskning” – surprise – det finns ingen!

Alternativet är att undersöka attityder hos den gruppen som väljer att stanna kvar och leta efter berättelser som snuddar vid frågan. Varför väljer du att stanna kvar? Har du tvekat?

Jag kommer att beskriva några möjliga positioner.

1) Högskolan är könsneutral och undervisningen bedrivs efter strikt vetenskapliga principer. Kön är därför en icke-fråga som inte bör diskuteras. I en meritokrati bedöms du efter vad du kan.

2) Högskolan är en plats där männens överordning är obruten. Därför får de manliga studenterna en lättare resa genom utbildningen. Det pjoskas och daltas med dem och de som slutar gör det för att de inte tillåts att utöva sin manliga makt.

3) Högskolan är en plats som dryper av traditionellt kvinnliga värderingar, De män som försöker gå in i världen tvingas till komplicerade anpassningsstrategier där de ska vara lagom manliga utan att utmana de värderingar som verkar under ytan.

Dessa tre alternativ kompliceras av att den verksamhetsförlagda delen av utbildningen konfronterar studenterna med en framtida yrkesidentitet där ovanstående positioner upprepas – eller varieras. det finns anledning att misstänka att den beskrivna könskodningen är minst lika stark på skolor och förskolor.

Frågan är om belöningen (den framtida karriären/lönen) är tillräckligt stor för att verka motiverande om högskolestudierna inte är avpassade efter männens behov/förväntningar? Jag tror inte att det kommer några storslagna lönepåslag för manliga pedagoger och stänger därför dörren mot kompensatoriska åtgärder.

Nu återstår att ta reda på om det finns några belägg för mina antaganden. Därefter kan vi börja fundera över vilka åtgärder som krävs för att bryta snedfördelningen.

Och diskutera om det är en viktig fråga…

Genus i skola/lärarutbildning

Ibland är jag onyanserat kritisk och det kan ha hänt att bloggen gått över gränsen när det gäller sarkasm. Det svårt att skriva om ett allvarligt ämne på ett nyanserat sätt, men jag ska försöka beskriva min position i en komplicerad fråga utan att hänfalla till retoriska överdrifter. Suck – det känns lite ovant och högtidligt. Och det riskerar att bli långt.

Så här ser regeringens uppdrag till HSV ut:

Regeringen uppdrar åt Högskoleverket att med utgångspunkt i befintlig forskning och kunskap på området analysera:

– könsskillnader i studieval vad gäller lärarutbildningens olika inriktningar,

– orsakerna till att fler män än kvinnor väljer att avbryta sina studier på lärarutbildningen, (länk)

– vilka lärosäten som har genomfört strategier för att öka andelen män på lärarutbildningen och vilka av dessa strategier som har varit framgångsrika,

– hur stor andel av männen som efter avslutad utbildning arbetar som lärare,

– könsskillnader bland studenter som läser lärarutbildningen på distans eller deltid, och

– faktorer som påverkar kvinnors och mäns val att studera till lärare.

Vi beträder ett minerat fält och för att förstå svårigheterna fullt ut bör man vara påläst i postmodern genusteori. En viktig utgångspunkt är könsmaktsordningen där män bevarar sin position genom särhållande av kön och tillskrivande av vissa genusspecifika egenskaper.

När nu regeringen antyder (eller gör de det?) att den sneda könsfördelningen skulle kunna vara ett kvalitativt problem för svenska skolor är det möjligt att tolka detta som ett angrepp mot de kvinnor som bär upp utbildningen för de tidigare åren. Tanken på att männen skulle tillföra någon specifik kvalitet kan ses som ett utslag av essentialism eller (ännu värre) biologism. Ingen genusvetare med självaktning skulle inlåta sig i ett sådant här projekt. Samtidigt blir det lite svårt att motivera en dyr och kontroversiell satsning om vi inte har några föreställningar om de tänkta vinsterna?

Det finns några oskyldiga positioner som tycks vara möjliga att enas kring

1) Könsblandade grupper fungerar bättre. Ur ett mångfaldsperspektiv är olikheter alltid bra och det gäller såväl ålder, klass, etnicitet som genus. Hur stora olikheter som är produktiva återstår att definiera och vilka spänningar ryms inom en uppifrånstyrd koncensusinriktad skola? (dessutom finns det en dold fälla – varför skulle blandning vara bra om det inte finns någon skillnad?)

2) Det är bra med manliga förebilder – särskilt för pojkarna till ensamstående mammor. Jag värjer mig från tanken på att vara samhällets surrogatpappa och menar att detta är social ingenjörskonst i sista stadiet. Samtidigt är det en bisarr tanke att ha föräldrarelationen som förebild för lärarskap. Nej tack – jag har provat! Och för mig är frågan om förebildlighet den minst intressanta och mest infekterade. Jag tror att männen kan tillföra kvaliteter i andra roller än som normativa förebilder. Vi har tillräckligt av den varan i skolvärlden ändå.

3) Den traditionellla mansrollen ska enligt läroplan motverkas. Innebär det att de män som vågar sig in på arenan ska vara representanter för en omdefinierad maskulinitet. Kan vi göra mjukhet till ett nationellt projekt? Ställer vi samma krav på att kvinnorna ska göra upp med sitt rolltagande?

I gruppen upptäckte vi snart att det inte var enkelt att enas i denna laddade fråga och överlåter med varm hand åt uppdragsgivaren att formulera visionen – vad det är männen ska tillföra? Jämställdhetsfrågan blir lätt abstrakt och handlar i värsta fall mer om att presentera snygga siffror än innehåll.

De flesta av oss har sett kampanjer som uppmanar till könsbrytande yrkesval komma och gå genom åren. Många minns Hoa-Hoa med barn på armen men resultaten av dessa övertalningsförsök är tveksamma.

Jag anar att regeringen har tagit del av Mats Björnssons rapport Kön och skolframgång och jag misstänker att pojkarnas bristfällliga prestationer plågar en utbildningsminister som betonar de mätbara resultaten. När jag läser Inga Wernerssons sammanställning Genusperspektiv på pedagogik blir det spännande att se med vilken svalka (eller likgiltighet?) problematiken behandlas.

Efterhand har intresset för skolprestationer ur genusperspektiv förskjutits från flickor till pojkar, därför att pojkars prestationer relativt flickor försämrats. Pojkar kan därmed inte fortsätta vara den självklara normen. Genom att deras fördelar inom manligt könsmärkta kunskapsområden, åtminstone betygsmässigt i skolan, har försvunnit har innebörden i pojkars könstillhörighet blivit problematisk. Internationellt har detta väckt stor oro och det har hävdats att ”jämställdheten drivits för långt”. Frågan har diskuterats i olika studier t.ex. i Storbritannien (Arnot, Davies och Weiner, 1999), Norge (Bredesen, 2004) och Finland (Vitikka, 2004). I Sverige har reaktionerna varit relativt sansade (min kursivering!) men frågan har uppmärksammats bland annat genom en rapport från Myndigheten för skolutveckling
(Björnsson, 2005).

Bilderna av en skola där pojkarna samtidigt är förtryckande norm och marginaliserade offer är svåra att förena. Kanske är det ännu svårare att tillämpa detta dubbla synsätt på de manliga lärarstudenternas upplevelse av sin utbildning.

Det finns några uppenbara faror i sådana här diskussioner:

1) Vem är det mest synd om? I ett historiskt perspektiv är det lätt att hamna i revanschism och förresten har inte kvinnor som söker sig till manligt dominerade yrken det så lätt heller.

2) Varje försök att beskriva vad manliga egenskaper eller kvaliteter tolkas som essentialism och angrepp på de kvinnliga kollegerna. Ur facklig aspekt är det svårt att motivera lönesatsningar när det finns underbetalda kvinnliga kolleger.

3) Läraryrket är könsneutralt och till sist handlar det om att kunna hantverket/ se barnet/ behärska sitt ämne. Upplevelser av utanförskap är utslag av frustrerad maktlystnad. Eller sociala konstruktioner…

Nu sitter jag på tåget från huvudstaden och försöker smälta intrycken från diskussionerna. Uppdraget ligger på högskoleverkets utredare. Det ska bli spännande att se om de lyckas undvika trampminor, koblajor och sjunkbomber.

Risken är uppenbar att det blir en utslätad produkt som inte vågar beskriva skolan som ett fält av konflikter och maktkamper. Lockelsen att anpassa sig till “den vänliga maktutövningen är stor” och det gäller alla grupper som inte självklart passar in. I min värld är männen en av de utsatta minoriteterna.

Det värsta som kan hända är enligt mig att HSV upprepar haveriet från delegationen för jämställdhet i förskolan vars slutsats var en bisarr förnekelse av problematiken och en ytterst normativ syn på vilka män som var värdiga – de som var ofarliga symboler för den nya mjuka mannen och höll sig på sin plats. Anpassningen som konstart.

Rekrytering och jämställdhet

Jag är med i en referensgrupp som ska undersöka varför så få män väljer att utbilda sig till lärare – samt varför så många av dem avbryter sin utbildning i förtid.

På fakulteten Hälsa och Samhälle i Malmö har de arbetat med rekryteringsfrågan på ett spännande sätt.
Länk

Frågan är komplicerad och ibland tror jag att det vore bäst om staten avstod från sådana här kampanjer som lätt får något barnsligt och ytligt över sig. Samtidigt finns det naturligtvis ett behov av förebilder och det kanske är möjligt att se jämställdhet som ett pedagogiskt problem – något som går att informera och upplysa bort.

Alternativet är att utmana de traditioner av makt och status som utgör själva grunden i samhället. De fackliga organisationernas linje brukar vara ganska förutsägbar:
– Höj lönen och statusen så kommer männen!

Jag tror att förklaringen är en förenkling, som dels passiviserar oss (inga sådana förändringar är inom sikte) men även överbetonar de ekonomiska faktorernas betydelse. Samtidigt finns det mönster som komplicerar bilden av vilka utbildningar som har status och hur de attraherar grupper. Läs Hultqvist /Palmes rapport

Från min utsiktspunkt som lärarutbildare känns det mest angeläget att förstå varför många av de män vi lyckas locka till skolans värld inte finner sig till rätta. En teori är att de tror på en oproblematisk anpassning till de rådande värderingarna. Då blir det svårt att förklara motgångarna och många tycks anklaga sig själva för misslyckanden.

Men faktum är att vi vet väldigt lite om v-a-r-f-ö-r studenterna slutar. Där borde arbetet börja.

Ett alternativ är att närma sig frågan historiskt. Vad hände med ett yrke som har vacklat mellan hög och låg status, manligt och kvinnligt tolkningsföreträde? Hans Lagerbergs bok Lärarna ger ledtrådar men inga svar.

Bilden är från byskolan i Sunnanå och tagen någon gång i början av 20-talet.

Dags att börja sluta lida

Ibland önskar jag att min trovärdighet vore större. När Anna Larsson antyder att dagens kvinnor i någon mening slösar bort sina liv genom att stressa och tycka synd om mig själv – då har hon erövrat rätten att vara så beskäftigt generaliserande genom lång och trogen feministisk grundtjänstgöring.

Hon får lov att säga saker högt som det är uteslutet för mig som man att ens viska utan att bli anklagad för chauvinism.

Det är nog bäst så.

Men allt är inte systemets fel. Vi kan välja själva. Men för att orka måste vi nog börja med att sluta lida.

Vad är det som händer på nätet?

Ibland är jag riktigt glad över mitt jobb – det är när jag ser studenter som verkligen försöker undersöka något som intresserar dem. Då kan de hända att de glömmer diskussionerna om bedömning och kriterier. Kunskapen är sin egen belöning och utmaningarna upplevs som intressanta.

Idag har de arbetat med att undersöka digitala mötesplatser för unga på nätet. Katia Wagner inledde med att berätta om Alexandramannen och diskuterade faror och möjligheter. Många blev starkt berörda och en hel del av texterna behandlar det  ogenerade raggandet på sidor som snyggast. se och porrigt.se.

Men det finns andra som ser möjligheter. Ge gärna respons till grupper som skrivit något intressant!

http://ungdomsforskning.wordpress.com/

En avhandling “i en klass för sig”

Fanny Ambjörnssons undersökning av gymnasieflickors tankar om genus, klass, etnicitet och sexualitet är en underbar text. Jag brukar slarva mig igenom avhandlingars metod- och teoridelar, gäspa mig igenom själva undersökningen och lida mig igenom resultat och diskussion. Här njuter jag av varje ord och är lycklig över att boken ingår som kurslitteratur på lärarutbildningen i Malmö.

Särskilt spännande är det att ett viktigt tema i boken är skillnaden mellan BF-studenterna (barn- och fritidsprogrammet) och de flickor som läser samhällsvetenskaplig inriktning.

Jag tänker inte försöka sammanfatta boken (läs!) men vill gärna ha hjälp med att tänka kring ett tema som fångar mig. Det handlar om den starka diskursen kring att media har skapat ideal som förtrycker och tvingar flickor in i själdestruktiva beteenden och könsstereotypier. I undervisningen tycks alla vara helt överens om denna förklaringsmodell – samtidigt som de är helt passiva inför sina egna tankar om hur beteenden, kläder, språk och hår är signaler som konstruerar tillhörighet och identitet.

Samma flickor som förfasar sig över hur äckligt det är med orakade armhålor är samtidigt knivskarpa i analysen av hur medier styr våra sinnen. Ambjörnsson väcker tanken på att denna komplexitet och dubbelhet faktiskt bekräftar sakernas tillstånd och förlägger ansvaret för normerna utanför aktörerna. Eller skapar helt individualistiska förklaringsmodeller (“det är upp till var och en”)  som i det insamlade materialet inte stöds av de oerhört starka vardagskoderna. Det är en hård värld och trycket på anpassing vibrerar genom boken.

De välmenande lärarna tycks befinna sig långt ifrån BF-flickornas burdusa tolkning av hur femininitet ska gestaltas – eller avfärdas. De tycks lägga stor vikt vid att inte befinna sig på planeten “fina flickor” där S-flickorna kämpar för att balansera mellan hetereosexuell attraktivitetet och ointaglig oskuldsfullhet.

Jag ser farm emot att höra studenternas tankar om boken – särskilt de som har gått BF-programmet har äntligen fått sina erfarenheter beskrivna.