Tidningen Förskolan och genuspedagogik

I senaste numret av Tidningen Förskolan (ingen länk) finns en märklig artikel om genuspedagogik som beskriver doktoranden Annette Hellmans arbete kring sambandet mellan genus och lokaler. Mellan de goda råden om observationer och analysera hoppar jag till inför den oblyga normativiteten.

ros2“Lokalernas utformning betyder inte att Anette tycker att förskolans tradition med en hemlik miljö behöver vara något negativt ur ett genusperspektiv”

Även med en dubbel negation är det svårt att inte se detta som en hyllning till de stolta kvinnligt kodade rötterna.

Vi som ser “hemlikheten” som en besvärande omständighet – hur ska vi beskrivas? Störande moment i trivseln?

Den retoriska frågan om “Varför skulle inte detta kunna vara bra?” antyder i mina öron att forskaren bedriver en kampanj för något som ligger nära de privata intressena. I en tid när heminredingsprogrammen breder ut sig är det väl rimligt att även genusforskaren får dra sitt strå till stacken.

“Förskolan ses ofta som en kvinnlig miljö”

Passiva verbformer används som härskarteknik när subjektet inte vill tala rakt ut. Jag skulle uppskatta om Hellman tog ställning till påståendet.

“Hos vissa finns det en tanke om att denna kvinnlighet behöver kompenseras med män – gärna manliga män”

Vilka “vissa” är det som är så föraktliga att Hellman inte ens vill ta deras namn i munnen utan nöjer sig med att förlöjliga dem genom att tillmäta dem förvrängda kompensatoriska teorier?

“Risken finns då att det bara förstärker könsrollerna hos personalen”

Ja – med en kompensatorisk hållning och statisk syn på genus är risken stor för detta.

Men utifrån ett konflikt- och utvecklingsperspektiv med tydliga positioner och gemensamma diskussioner är chansen stor att det faktiskt går att förändra bilden av förskolan som en statisk omsorgskultur, präglad av traditionella kvinnliga värderingar.

Under tiden marginaliseras de män som försöker tränga sig in i förskolan. I Hellmans världbild är förskolan inte könsneutral – det är kolonialiserad mark värd att bevaka mot inkräktare.

Det är något väldigt tryggt med det här förhållningssättet.

Bekräftelse och synliggörande

Att vara lärare innebär många möten och ibland undrar jag vem alla dessa studenter är som flimrar förbi i listor och vid föreläsningar. Namn, ansikten och bakom bokstäverna liv fyllda av erfarenheter och förhoppningar.

Jag använder wordle för att synliggöra dem och försöker se mönster i molnet av namn.

buv08

Nästa steg är att jag försöker koppla samman namnen med de sociologiska moln som Palme och Broady använder för att beskriva olika studentgrupper.

Länk (läs rapporten så förstår du de klickbara graferna!)

moln1

Var placerar sig de olika utbildningarna på denna karta?

moln2

Därför behövs män i skolan och förskolan

Jag arbetar med att försöka rekrytera män till skolans värld men det är en svår uppgift. Om jag talar om vad det är för kvaliteter som männen förväntas tillföra riskerar det att bli fördomsfullt och nedlåtande mot de kvinnliga kollegerna.
Hos Killfröken hittade jag en bra gestaltning av något som jag i brist på annat kallar “ett manligt perspektiv på dans”

Mer om dansande manlighet

HUT, genus och Let´s dance

Jag har tidigare relativt mångordigt beskrivit hur Lärarutbildningsutredningen HUT ser på genusfrågor och fenomenet män i skolan.
Länk
Om hållbarhet är ledord får det allvarliga konsekvenser på många plan och jag kommer att diskutera detta olyckliga ord från två perspektiv.

1) Den hållbara mansrollen.
Statistiska undersökningar och lösa spekulationer förstärker bilden av att männen är:

  • statusberoende
  • lönefixerade
  • ämnesromantiker
  • flexibilitetslängtande
  • omsorgsovilliga
  • skolutvecklingsmotståndare (för många möten)

Kvinnorna antas då vara ointresserade av sådana bagateller som status, lön, flexibilitet och karriärmöjligheter – utsikten att få vara en del av traditionell omsorgskultur är kanske belöning nog.

2) Den hållbara skolan.
Förslaget befäster uppdelningen mellan grundlärare och ämneslärare och eftersom inte utredningen anser att förändring är möjlig eller önskvärd är det en naturlig konsekvens att männen ska lockas till de senare årens ämnesläreri – där de inte riskerar att utmanas i sin hållbara mansroll utan får ta del av den status som utredarna av tradition placerar hos ämne och äldre barn.

Eftersom varken skolan eller mansrollen beskrivs som föränderlig framstår det som ett mysterium varför män ska lockas att arbeta med yngre barn.

Jag ser det ur ett annat perspektiv. Framför allt stämmer inte utredarnas beskrivning av hur män egentligen är med mina erfarenheter. Diskussionen om manlighetens variationer går inte att föra utifrån förenklad statistik och spekulativa fördomar. Dessutom menar jag att dessa män även är en del av skolans ständiga förändringsarbete. De utmanar skolkulturens traditioner och hotar därigenom själva tanken på hållbarhet.

Tänkt scenario
Höstens antagningar till Barndoms-och ungdomsvetenskapliga programmet har kommit tidigt och jag ögnar igenom listan. Några namn förefaller mig välbekanta från ett populärt teveprogram. Bland de sökande återfinns:

1) Hasse Aro som med sin målmedvetenhet och stabilitet gett hopp åt många brottsdrabbade personer. Här har vi mannen som förkroppligar värdegrundsarbetet på ett mycket handfast sätt. Bakom den barska ytan anar vi brunnar av empati. Bristerna i smidighet kompenserar han genom träningsvilja och uthållighet.

2) George Scott är den perfekta blandningen av otämjt vilddjur och ömsint familjefar. När motivationen sviker kallar producenten in hans barn som får peppa George i sambans virvlar. Bristerna i taktkänsla kompenserar han med fysisk styrka och ett vinnande leende

3) Carl-Jan Grankvist representerar en manlig omsorgskultur av storslagna och välorganiserade mått. En svårbestämd sexualitet kombineras med humor, verbal förmåga, djup yrkesstolthet och mänsklig värme.

4) Niklas Wahlgren är den tekniske läraren som med sitt förvånansvärt slitna pojkbandsansikte visar sig ha ett förflutet som såväl barnprogramsledare som musicalstjärna. Han är vikarien som vi kan slänga in i alla ämnen och stadier – kanske en aning ytlig, men alltid engagerad och väl förberedd.

5) Morgan Allinger är en annan favorit. För femton år sedan såg jag honom i föreställningen Clowner och det är fortfarande bland de roligaste teaterupplevelser jag haft. Morgan är rytmisk lekfull och levande – med en kroppsbyggnad som döljer oanade akrobatiska förmågor. Han har också varit barnprogramsledare och har en dokumenterad pedagogisk förmåga att skapa engagemang kring hållbar utveckling som programledare för Tippen.

6) Magnus Samuelsson är naturligtvis den givne stjärnan bland de nyantagna studenterna. Med sina två meter har han en naturlig överblick över undervisningen och den fysiska auktoriteten som världens starkaste man åtnjuter motsvaras av en inre styrka som tevetittarna börjar ana konturerna av. Magnus förenar machotangokavaljerens erotik med sambacharmörens glittriga sensualitet och det är inte bara Tony Irving som faller pladask. Den nye mannen har härmed fått både kropp och ansikte.

Som lärarutbildare är det en utmaning möta dessa erfarna mäns bilder av lärarens uppdrag – men jag ser fram emot terminsstarten med skräckblandad förtjusning. Vi kanske får tänka om i vissa undervisningsmoment…

Mats sjätte ödmjuka dag och genuspedagogik

Jag har tidigare kritiserat genuspedagogiken i ganska hårda ord. För mig är det ett problem att pedagoger som saknar grundläggande förståelse för lek och barns utveckling tror sig kunna styra verksamheten utifrån  grumliga föreställningar om önskvärda beteenden. Ofta upphöjer den dominerande gruppen (kvinnliga pedagoger)  sina egna erfarenheter  till norm och försöker med olika metoder och samhällets goda minne uppfostra barnen till dessa ideal.

I dagens Svd skriver Tanja Bergkvist om sitt obehag inför dessa nya makthavare och eftersom det är min ödmjuka vecka har jag i likhet med pastor Jansson inga bestämda åsikter i frågan. AB

Däremot har jag skrivit en del om genus och förskola i tidigare inlägg.

Pojkaktig julklapp

Vi har gjort tre skivor som jag är ganska stolt över. Nu håller de på att ta slut och ingen nyutgåva är planerad. Därför ger jag bort alla tre  sångböckerna i pdf-form och hoppas att låtarna ska få ett längre liv på det här sättet!

pojkaktig123

Lycka till med notläsningen!

Jakten på “den känslige pojken”

Stina Zethraeus (DN) skildrar jakten på barnbokshjältar som lever upp till bilden av ny modern mjuk och känslig manlighet. På biblioteket finns sökord för “starka flickor” – men ingen motsvarighet för “känsliga pojkar”.

En genomgång av årets utbud antyder att utbudet av mjukispojkar är rikt och varierat. Både i år och tidigare års barnboksutgivning vimlar det av pojkar som är hjälpsamma och känsliga. Mer problematiskt blir det när egenskaper som t.ex. att bry sig om sitt utseende kopplas till kön. Vaksamheten mot stereotypier riskerar att slå knut på sig själv.


Att de gamla barnbokskillarna är snälla och omsorgsfulla är inte det första man tänker på, och kanske är det därför som de aldrig beskrivits under något samlingsnamn.

Jag brukar säga som lilla spöket Laban:

Jag vill inte springa runt och vara kuslig
Jag vill hjälpa mamma att va huslig

Lite orolig är jag nog ändå inför denna oblyga normativitet – hur mjuk måste pojken vara för att bli godkänd i denna nykritiska anda? Har barnboksredaktören modet att se bakom den hårda ytan?


Titta – där går “den beprövade erfarenheten”!

En bisarr och obehaglig tanke är föreställningen om att dela upp världen i vetenskaplighet och beprövad erfarenhet. De disputerade förväntas stå för någon form av evig sanning och kan därför anställas tills vidare.

Vid sidan om detta utvalda prästerskap menar utredaren att det behövs personer som kan ge någon form av  tidsfärg åt utbildningen. De kallas adjunkter och erbjuds ytterst osäkra anställningsförhållanden. Tänka förväntas de inte kunna – det räcker nog med några muntra anekdoter och ett gott humör.

De lärarutbildare som ska stå för den beprövade erfarenheten ska ha en aktuell och relevant erfarenhet från verksamheten. De ska därför antingen vara tidsbegränsat anställda i högskolan, eller ha kombinations- eller utbytesanställningar mellan högskola och respektive skolform

Det nya författningsförslaget  (HUT s.35) är inte lättläst men jag förstår att det innebär en kraftfull förstärkning av statusen för de som representerar ett akademiskt perspektivet.

En adjunkt inom verksamhet som knyter an till lärarutbildning får anställas tills vidare, dock längst fem år.

Jag skulle önska att de personer som anställs vid en lärarutbildning har undervisningserfarenheter eller lärarexamen. Detta är också en vanlig tanke bland studenter. Mycket vanlig.

För mig tog det nog fem år att förstå allvaret i uppdraget att utbilda lärare. Jag tror att det skulle  vara slöseri att avskeda mig nu – om inte målet är att skapa en tokhierarkisk professorsmakt?

Lärarutbildningsutredningen och genus

Utredningen är bekymrad över könsobalansen inom lärarkåren. Även om de flesta EU-länder har ännu större kvinnomajoritet finns det en vilja från regeringen att rekrytera fler män.

Rekommendationen om att tillämpa någon form av antagningsprov kan underlätta beslut om positiv särbehandling, dvs. att vid i övrigt lika meriter kan det underrepresenterade könet ges företräde till en utbildningsplats. Understrykas bör att de förslag och rekommendationer som utredningen ger för en ny lärarutbildning sammantaget förväntas leda till en förbättrad rekryteringssituation generellt sett. Samtidigt finns inslag som kan antas vara särskilt lockande för manliga sökande. (Lärarutbildningsutredningen s. 426)

Jag blir mer och mer nyfiken på dessa antagningsprov som förväntas lösa centrala svårigheter – både när det gäller studieavbrott och rekrytering. På min enhet har vi 500 sökande till 320 platser och jag undrar hur en organisation skulle se ut som hanterar alla dessa tester på ett rättssäkert sätt. Jag anar att kostnaden skulle överstiga kursbudgeten för första terminen och ser inte någon självklar plats i almanackan för när de skulle äga rum? Förutom den mystiska idén om att kunna förutsäga en nittonårings utvecklingspotential under 4,5 år på ett bättre sätt än gymnasiebetygen? Jag anar ett lätt övermod och skulle nog tveka att ta på mig ett sådant diffust uppdrag. Risken är stor att det är testarens fördomar som styr urvalet snarare än objektiva kriterier (om det nu skulle råka finnas några sådana?).

Nåja – vad är det för inslag som skulle “antas vara särskilt lockande för manliga sökande”? Finns det någon substans bakom detta antagande eller är det bara essentialistiska gissningar? Skulle män vara mer beroende av status och mindre intresserade av de delar av skolans uppdrag som sker utanför klassrummet?

En viktig invändning mot förslaget är den avgränsning mellan åldrar som utredarna tror ger ökad status. Jag är tveksam till att rekommendera män att söka sig till en treårig förskollärarutbildning när jag vet att deras yrkesframtid kan förstöras av en vaga anklagelser. Möjligheten att genom dubbla behörigheter röra sig mellan åldersgrupper tror jag är betydelsefull när det gäller att öka attraktionskraften i yrket för de män som inte är besatta av “omsorg”.

Utredaren kopplar genus till “undervisning” som i särskild hög grad förväntas locka män.

Denna utrednings förslag är ett tydligt ställningstagande för att undervisningsuppgiften bör få större tyngd i läraruppdraget. Lärarna har under de senaste decennierna fått ta över en mängd uppgifter som tidigare låg på andra yrkesgrupper, arbetsuppgifter av administrativ, elevvårdande eller social natur.

Vi har gjort enkäter bland manliga studerande och det är en splittrad bild som framträder. Jag ser inget generellt motstånd mot att delta i skolutveckling eller uppgifter av social natur. Jag tror inte att män är  mer ämnes- eller åldersfixerade än kvinnor. Utredningen sprider tyvärr fördomar.

Kanske beror läraryrkets bristande status och attraktionskraft till stor del på den rätt andra tycker sig ha att föreskriva hur lärarna ska arbeta, istället för att lyssna till professionens egna företrädare. Om lärarna ”myndigförklaras”, som en av avsikterna bakom 1990- talets decentralisering var, och lärarutbildningen ger lärarna de redskap de behöver för att, på vetenskaplig grund och med hjälp av beprövad erfarenhet, verka som specialister på undervisning och lärande, är mycket vunnet.

Här svindlar tanken. Utredaren som till stor del framstår som en lojal Björklundlakej hyllar här decentraliseringen och behovet av att lärare får och ska tänka själv? Hur rimmar detta med detaljstyrning och inspektionsmyndigheter som berövatr landets lärarkårer de sista resterna av yrkesstolthet? Går denna plötsliga frihetsvurm att förena med de nervösa förslagen i utredningen som snarare bygger på hafsiga utvärderingar och nostalgi än självständigt visionärt tänkande?

Det avslutande liberala credot ekar tomt över de lärarutbildningar som läggs ner på grund av att de vågar tänka själv:

Med ökad professionalitet och högre kvalitet i utbildningen följer att läraryrket måste återfå karaktären av frihet under ansvar.

I folkpartiets Sverige hyllar vi friheten under mycket bestämda villkor.

gen