En liten blogg om manlig vänskap

Sydsvenskan har en serie om relationer och idag berättar Peder Hansson om sin vänskap med Bo Mårtensson.

Länk

Peder och jag gick ut förskollärarutbildningen 1978 och våra vägar har korsats många gånger sedan dess. Just nu leder han en spännande verksamhet som heter SEA-U vid Ribersborg men han har uppträtt i andra roller genom åren. Folkilsken polis, dansk kung, råbarkad riddare, tokig tomte och slagfärdig sjörövare är några förklädnader jag mött honom i.

Det mest omskakande var nog när vi skulle skicka iväg våra unga nära anhöriga på deras första chartersemester och vi föräldrar försökte hålla förmaningstal. Peder dödade ambitionen genom att säga:
– Drick lumumba – det är lika gott på vägen upp som ner!

Livet är ingen strid

Det bara känns så.

Jag lämnar nu officiellt puffbyxeteorin och letar vidare i historien efter inspirerande exempel på manlig mystik. Kanske är den hemlige riddaren en föregångare till alla maskerade superhjältar. Margareta Rönnberg har försökt förklara varför pojkar föredrar att rädda världen anonymt. Kanske behöver vi en mask för att dölja vår rädsla. Bakom en klumpig och skör rustningen stöter vi omkull en onde riddare och räddar den sköna jungfrun.

Samtidigt verkar det hela obegripligt farligt. Men jag möter vuxna människor i min närhet som lägger ner obegripligt mycket tid och pengar på hästar och kläder.  Obegripligt mycket.

Det är verkligen mycket som jag inte förstår.

Fler riddare

Puffbyxornas återkomst 5

Äsch – den här serien var en ganska dålig idé! Jag brukar tänka bra under press och litar ofta på att inspirationen ska infinna sig, men det är bara att inse nederlaget.

Jag har inget enkelt svar på varför män behövs i skolan.

Puffbyxor är ett lamt försök att gestalta motsägelsefullheten som tema i manlighetens historia. Jag vill lyfta fram hur  pompösa och våldsamma drag samspelar med fysiska och lekfulla inslag. Tävling och längtan efter närhet är inga specifikt manliga egenskaper, men konflikten blir synlig i de här bilderna.

Kanske går det att använda “puffbyxemännen” som en möjlig position i debatten om skolans uppdrag. Jag menar inte att de manliga lärarna ska vara sparringpartner för barnen, men för mig finns det något lockande i bilderna. Går denna hållning att förena med andra delar av läraruppdraget?

Det handlar till sist om vilka aktiviteter som vi tror är nödvändiga för barns utveckling. Jag använder manlighetsbegreppet för att lyfta fram innehållskonflikter i verksamheterna. De som beskriver förskolan och skolan som könsneutrala platser är förblindade av sin majoritetsposition. Ur mitt konfliktperspektiv är frågan om männens funktion i skolan en del av det övergripande mångfaldsarbetet.

Därför behövs män i skolan.

Puffbyxornas återkomst 4

Det har blivit svårt att dra ut på tiden fram till ögonblicket då jag ska avslöja min syn på manlighet och jag känner hur trycket ökar. Risken finns att min ambition att ge det definitiva svaret på manlighetens mystik resulterar i ett praktfullt antiklimax. För varje gång jag skjuter upp tidpunkten tappar jag en smula i trovärdighet.

Tänk om jag inte har ett tydligt och väl strukturerat svar?

Puffbyxornas återkomst 2

I ett annat sammanhang ställde jag frågan: Varför behövs män i skolan?

Reaktionerna har varit skiftande. Någon menar att själva frågan är insinuant och kränkande. Ett förbjudet ämne i ett modernt samhälle.

Andra anser att det är essentialistiskt och biologistiskt att tillskriva männen en särskild kvalitet som skolan skulle lida brist på. Genus är en social konstruktion och blotta tanken på koppling mellan kön och egenskaper en illusion.

Ytterligare en grupp menar att det nog är männen som behöver skolan och förskolan för att kunna utveckla sin fulla mänsklighet.

En ganska högljudd hop tycker att det handlar om rättigheter och att inga ansträngningar får lämnas oprövade förrän vi uppnått det heliga 50/50-målet.

En tystlåten skara mumlar att skolan klarar sig nog ganska bra utan de där männen som kommer in och tar plats genom könsmakt.

Några tycks se jämställdhet som en arbetsmiljöfråga och pekar på det förbättrade psykosociala arbetsklimatet.

Många sätter tilltro till att dessa manliga lärare ska vara förebilder för unga pojkar som växer upp utan närvarande fäder. En sorts kompensatorisk fadersfigur som det goda samhället tillhandahåller.

En tradition försöker koppla skillnaderna mellan män och kvinnor till ett evolutionärt perspektiv – nånting om olikhet som faktor för attraktion och fortplantning.

Själv ser jag begränsningar i alla de ovan skisserade perspektiven och inser att den tid närmar sig när jag kommer att avkrävas en egen ståndpunkt. Var står jag i frågan? Förutom att jag gillar puffbyxor?

När HSV skjuter Björklund i foten

Jag har tillsammans med Rasmus och Fredrik från studentkåren skrivit ett debattinlägg i Sydsvenskan om HSV:s rapport Man ska bli lärare

Länk till Sydsvenskan

Det är svåra frågor och lätt att halka fel bland genusteorierna – jag citerar slutklämmen:

Idag vill samhället ha allt större kontroll över vad som sker i klassrummet. Det tidigare flexibla läraryrket tappar i status och attraktion. I ett intressant avsnitt kritiserar rapporten från Högskoleverket lärarutbildningsutredningens förslag om avgränsade studiespår och förkortade utbildningar i skarpa ord:

”För att attrahera män till inriktningarna mot förskola har det också visat sig vara viktigt med möjligheter till en bred ingång. Det har också varit viktigt med samband mellan inriktningen mot förskoleklass och övrig lärarutbildning, för möjlighet till rörlighet och flexibilitet. Som den här studien har diskuterat så attraheras inte männen av kortare utbildningar med liten möjlighet till ämnesfördjupning. (…) Bristen på män skulle därför riskera att bli ännu större på den del av lärarutbildningen där bristen redan är som störst.”

Lärarutbildningsutredningen vill återskapa 60-talets skola och det är lätt att se dess fasta stadie­indelningar som kvinnofällor. Om Jan Björklund vill locka fler män till skolan måste han göra upp med både det likhetsfeministiska perspektivet, som förnekar skillnader mellan män och kvinnor, och de mansklichéer som skisseras i Högskoleverkets rapport. Det första steget är att våga föra en öppen diskussion om varför männen behövs i läraryrket och på vilket sätt fler manliga lärare skulle kunna bidra till att förändra den svenska skolan.

Sydsvenskan har stängt av kommentarsfunktionen – men jag är nyfiken på hur ni tänker!

foten

Äntligen – en viktig rapport

HSV:s rapport om hur män ska lockas till skolans och förskolans värld har kommit.

Man ska bli lärare

Läs den och sprid den!

Jag har varit med i referensgruppen och ser fram emot att diskutera innehållet. Allt är inte glasklart och det finns drag av kompromiss över texten.

rock

Pojkars skolprestationer – igen och igen

Mats Björnson beskriver ett problematiskt läge på Newsmill. Inga enkla förklaringar och ett diskuterande tonfall som är ovanligt.

En sak som förvånade litet vid genomgång av tillgängliga uppgifter om kön och skola var att könsskillnaderna var ungefär lika stora bland barn med medelklassbakgrund som bland barn med arbetarklassbakgrund. I gruppen elever som har toppbetyg från grund- och gymnasieskola utgör flickorna uppåt tre fjärdedjedelar, vilket får till följd att de ofta slår ut pojkarna från de mest attraktiva skolorna och utbildningarna. På många skolor i Stockholms innerstad har vi fått en stark majoritet flickor. Behöver vi könskvotering för att tandläkare, jurist och arkitekt inte ska bli kraftigt kvinnodominerade yrken framöver?

Den 30/3 kommer Högskoleverkets rapport om hur män ska lockas till läraryrket. Björnson tar inte upp frågan om hur lärarkårens könstillhörighet påverkar pojkarnas prestationer. Det är en känslig fråga och jag tror att det finns en lockelse i att se fler manliga lärare som en snabb lösning. Men att inte ta upp problemet med skolan som en femininiserad kultur är fegt.

kort

Vygotskij, genus och en del andra trådar

En del kanske undrar över diskussionen mellan mig och Christian Eidevald. Efter min elaka sågning av hans avhandling har jag fått krypa till korset och erkänna att den (sågningen alltså) byggde på en slarvig läsning och ytlig tolkning av fragment. Å andra sidan har vi fått bra kontakt och vårt mailsamtal utanför bloggen gör mig väldigt glad – det är sällan jag blivit så utmanad av en text och jag får hålla hårt i hatten för att inte gå vilse i de poststrukturalistiska intersektionella feministiska virvlarna.

Nåja – jag fick en fråga från Anne-Marie som jag skickade vidare till Christian. Nu tänker jag att det är dags för fler att tänka vidare kring problemet Vygotskij och genus

Länk

genus