Jag har länge undvikit P3:s humorprogram, men Mammas nya kille är kul. Den ständigt normale Bengt Strömbro tycks ha ett outsinligt flöde av galna gäster. Senast var det feministen Agneta Fagerwall Olsen som berättade om sitt äventyrliga extraknäck i vinlotteribranschen.
Min lille vän kanske har problem med att hantera den mogna kvinnans sexualitet. Det kan ha något att göra med dubbelbestraffning?
Vi planerar höstens kursstart och det är mycket att tänka på. Kursplanen för Att bli lärare är ganska storslagen och en del av målen är mer än utmanande
Tidigare har vi tolkat målet som om det handlade om sociologi och psykologi. Det har blivit ganska pompöst och en aning ytligt. Jag tror att det är rimligare att försöka utgå från studenternas frågor och begränsa den teoretiska överbyggnaden. Samtidigt vill vi naturligtvis ge dem redskap att bearbeta sina erfarenheter med hjälp av relevanta begrepp. Jag letar efter en bok som passar och läser Kulturnavigering i skolan av Arvastson och Ehn.
Jag brukar tycka om etnologiska texter och uppskattar de konkreta berättelserna. Ofta möter jag en öppenhet och nyfikenhet som är smittande. Det är viktigt för studenterna att kunna se tillvaron ur olika perspektiv och det finna utrymme för en kritisk ansats.
Bokens inledning är utmärkt och vittnar om stor pedagogisk omtanke om läsaren. I slutkapitlet presenteras begreppen i överskådlig form. Mina förväntningar stiger och jag kastar mig över Marie Nordbergs text om pojkar i förskolan – mitt favoritämne.
Tyvärr blir jag besviken. Författaren kanske tror sig vara djärv genom att ifrågasätta värdet av män i förskolan med hjälp av social konstruktionistisk teori. Om maskuliniteten är en konstruktion är också upplevelsen av annorlundahet och utanförskap i någon mån illusioner. Jag menar att Nordberg använder klassiska härskartekniker för att förlöjliga och förminska männens erfarenheter. Därigenom solidariserar hon sig öppet med makten och förstärker det kvinnliga tolkningsföreträdet. Under postmodernistisk låtsasvetenskaplighet blandas banaliteter, komplexitetskonvulsioner och normativa påståenden.
Den likhetsfeministiska teorin om identitetsutveckling är besynnerligt ateoretisk. Tanken på att det lilla barnet tränas in i våldsamhet saknar stöd i modern utvecklingspsykologi. Det finns inget givet samband mellan att leka krig och bli en våldsam man.
De gängse refernserna till Connell och Butler är som vanligt bedövande fantasilösa:
“Homofobi, misogyni och rasistiska tendenser är alla exempel på förtryckande och problematiska maktpraktiker” (Connell 2005:176)
Jag har skrivit om det här förut och borde vara van vid den här formen av slipprig argumentation. Den statsfeminism som saboterade betänkandet Jämställdhet i förskolan tar här steget fullt ut. Eftersom teorin inte lyckas besvara vad männen skulle tillföra så är det kanske lika bra att misstänkliggöra hela projektet.
Min grundinställning är att studenter behöver träna sin kritiska förmåga genom att möta olika former av texter – men jag är osäker på om Nordbergs text hör till dem. Jag återkommer till resten av boken!
Diskussionen om identitetsutveckling är alldelels för viktig för att överlåtas till etnologerna. Vilken roll spelar förebilderna?
Länk till sången om Superhjältarna
Min lille vän är svag för kor. Han betraktar gärna flockens vandringar i hagen och funderar en del över det sociala spelet mellan medlemmarna.
Tjuren heter Clemens och har dominanta tendenser. Jag vet inte om han går att uppfostra till ett mer demokratiskt förhållningssätt. Korna verkar ganska nöjda och kalvarna får tidigt veta sin plats i hierarkin.
Den verkliga makten utövas av ett elektriskt stängsel.
Idag är jag ganska långt ifrån skolpolitik. Enbart en biologistisk dåre skulle använda naturanalogier för att analysera spelet mellan könen i människans värld.
Jag läser en krönika av Pernilla Hägg Nordström i den österlenska gratistidningen Nya Upplagan 34 (hemsidan ej uppdaterad) och inser att den handlar om Pojkaktig sångbok 1 och sången
som författaren menar har gett hennes dotter svår ångest och sömnrubbningar. Efter flera månader släppte skräcken med hjälp av Askungeterapi (i filmform?). Det var en ny fröken från “tuffa Malmö” som hade kommit till fridfulla Österlen med dessa nymodigheter.
När skivan släpptes 1996 blev det debatt och rubriken på Svenska dagbladets ledarsida tror jag var “Förskollärare uppmuntrar till styckmord och likskändning”. Det var sången om Hajarna som väckte dessa starka känslor. Tio år senare fick jag ett skamset brev från skribenten som erkände att hon skrivit utan att lyssna och att hon nu älskade skivorna som hon lyssnade på varje dag tillsammans med sina barnbarn.
Idag när det säljs rosa nappar med dödsskallar på i de stora varuhusen trodde jag att denna form av överhettade reaktioner var passerade, men vill gärna försöka anlägga ett historiskt perspektiv på striden om barnkulturens innehåll.
Musik har länge haft en uppfostrande sida och den borgerliga barnkulturen som växte fram i början av 1900-talet växlade mellan disciplinerande och romantiserande sånger. Det gällde att lära barnen goda vanor – men samtidigt skrev Alice Tegnér sånger som handlar om det fria barnet och dess möte med djur och natur (Bä bä vita lamm, Ekorrn satt i granen, Mors lille Olle, När lillan kom till jorden, Blåsippan o.s.v.) Många av de här sångerna, som fick sitt givna medium i skolsångboken Nu ska vi sjunga, har fortfarande en stark ställning i skolan.
I slutet av 40-talet ifrågasatte Lennart Hellsing traditionen och boken om Bagare Bengtssons död väckte strid i kultursverige. Vilka ämnen var lämpliga att sjunga om? Har barn humor? Jag började skolan på sextiotalet och minns den underliga Maskeradvisan, den blodiga Eskimåsvisan, den absurda I Indialand, den sorgliga Lasarettsvisan och andra sånger som utmanade min trygga världsbild.
Sedan kom filmatiseringarna av Astrid Lindgrens verk och sångerna från Emils och Pippis världar trängde ut de Hellsingska underfundigheterna. Gulligheten och de ändlösa djurvisorna återskapade bilden av den oskyldiga barndomen. Jag menar att det är ett politiskt projekt att försöka dränka barn i en ideologi som till stora delar är nostalgisk. I en förskola som väljer att utöva sin makt under könsneutral täckmantel blir det viktigt att påvisa andra synsätt. Problemet är att det finns litet utrymme för en diskussion utan normativa förtecken.
Sångerna är inte skrivna speciellt f-ö-r pojkar. De är skrivna av vuxna män ur något som vi kallar ett manligt perspektiv. Detta är naturligtvis en bräcklig historisk konstruktion i ständig förändring – men ett nödvändigt analytiskt redskap för att synliggöra konflikten mellan olika synsätt.
Jag har inga tankar om huruvida pojkar eller flickor behöver mest stöd för att utvecklas, men är oroad över att många killar demonstrativt tar avstånd från de värden som skolan/förskolan försöker förmedla.
En traditionell enkel socialisationsmodell betonar förebildernas betydelse och då har ofta flickor en enklare resa in i modersrollen genom direkt imitation. Samtidigt är risken för reproduktion av bestående mönster besvärande. Pojkarnas identitetsskapande har ofta en fas av avståndstagande från modern. Att våga sjunga om hemska saker kan vara ett stöd i den processen. Men jag värjer mig från försöken att skapa modeller som snabbt riskerar att bli normativa tvångströjor. När Pernilla i slutklämmen utser Robert Plants och Jimmy Pages sensualitet och hårsvall till god förebilder blir jag lite bekymrad.
Är det ett oblygt försök att ställa in sig hos chefredaktör Lars Yngve?
En fördel med att tonsätta gamla ramsor är att texterna åtnjuter en sorts kulturell frisedel. Ideologin utsätts inte för samma stränga granskning som nyskrivet material och folkmusiken innehåller därför en hel del tveksamma (men intressanta) texter.
På Pojkaktiga sånger 1 finns en melodi som vi trodde handlade om “såriga ben” och en omtänksam läkekunnig magister. För barnen, som vuxit upp med vaxande mödrar var det självklart att sången beskrev avlägsnandet av generande hårväxt.
Jag vill betona att naturligt håriga ben är en merit i min värld. Tror jag.
Den här bloggen har ett oresonligt stort intresse för genusfrågor och ett ständigt återkommande tema är frågan om manlighet. Hur konstrueras den? Vilka förebilder har format våra tankar om “den gode mannen”?
Barney är en sådan smygande hjälte. Klok, ansvarstagande och trevlig – där hans granne Fred är en bullrande självisk jättebaby.
Den som ser “How I met your mother” möter en annan Barney med helt andra egenskaper.
Mer tisdagstema
När vi försökte (länk) diskutera synen på manlighet i svensk skola var det mediala gensvaret mycket lågt. Nu gör Aje Carlbom en analys av bränderna i Rosengård som aktualiserar frågan om vad det är för bild av manlighet som svensk skola marknadsför.
Blir det patriarkala familjer, muslimska församlingar, kriminella nätverk, skolan eller sociala myndigheter som vinner dragkampen och formar manligheten hos Rosengårds pojkar?
Eldandet blir en form av initieringsriter i andra former av manlighet än den som skolan försöker locka med. Tafattheten och förvirringen är stor. Det enda sätt samhället vet att reagera på är outhärdligt förutsägbart – FLER POLISER
Att utsätta sig för de risker som följer av att provocera polis eller andra myndigheter är alltså ett sätt att manifestera att man är tillräckligt mycket man för att få vara med i gemenskapen av andra män. Men det är också ett karaktärstest av det dominerande samhället. Klarar de av oss eller viker de ner sig? Här gäller det att samhället bestämt visar vad som gäller, ty en undfallande attityd riskerar att spä på det förakt många unga män känner inför (manlig) svaghet.
Så här eldar en svensk
Serien om manlighet kanske gör ett lite tassande intryck? Det kan vara så att jag försöker undvika diskussionen om arv och miljö. Jag har en vag idé att det är möjligt att navigera bort från anklagelser om essentialism eller biologism om jag uttrycker mig en aning gåtfullt och icke-normativt. Genusdebatten har länge dominerats av en ganska högljudd likhetsfeminism och jag blir ofta deprimerad av det pompösa och intetsägande modeuttrycket:
– Kön är faktiskt enbart en social konstruktion!
Jag menar att det kanske är sant – men vad innebär det egentligen? Vad får det för konsekvenser? Hjälper det oss att förstå livet? Vad skulle inte vara “sociala konstruktioner”? Själva föreställningen om “sociala konstruktioner” är naturligtvis också en “social konstruktion” och jag ser uppenbara faror i att den bottenlösa relativismen öppnar sig.
Jag är mer intresserad av manlighet som myt och det kanske är ett begrepp som behöver förklaras och utvecklas. I Svd går Eva-Carin Gerö i närkamp med Levi-Strauss och jag får hopp om att det går att använda sig av “mytologisk manlighet” som ett arbetsredskap för förståelse.
Bilden av myter som ett förljuget och primitivt sätt att kommunicera ifrågasätts – myterna kan vara “en omistlig källa till kritik av det vi tror är vårt förnuft och civilisation – de är så att säga, inte felaktiga svar utan rätt ställda frågor”
De grekiska myterna myterna skulle då realisera möjligheter och fånga känslolägen och fantasier som ofta är svårgripbara och omöjliga att sammanfatta.
Artikeln ifrågasätter om myterna har en generell konservativ natur, eller om det är möjligt att hitta någon form av frigörande kraft i mötet mellan de egna erfarenheterna och de mytiska berättelserna.
För mig är myten om manlighet en sådan berättelse – inspirerande och lite skrämmande, men helt möjlig att välja bort när den inte passar mig. Mer T-shirt är tvångströja.
Min serie om manlig mystik har tvingat mig att kritiskt granska mina föreställningar. Att köra lastbil tror jag är ett yrke som av tradition har varit starkt maskulint kodat. När jag ser den lila jättelastbilen med den underliga skylten undrar jag hur Erika tänker?
Queerteorierna har fått något att bita i.
Genus är viktigt – frågan är på vilket sätt? Min manlighetsserie har försökt vrida och vända på begreppet, men jag tror att det finns en uppenbar risk att frågan om kön blir överhettad och uttjatad. Varför betonar jag tillhörighetsfrågan?
En nyttig tankeställare får jag av att läsa i Lärarnas tidning om två personer som inte finner sig enkelt tillrätta i något kön. Tillhörighet är kanske viktigt för barn i en viss ålder,men kravet på att passa in i mallen kan bli kvävande.
KIM GRANVIK upplever och definierar sig som könlös, vilket också kallas intergender eller nongender, och har tidiga minnen av att vilja ha ett könsneutralt namn.
– Könlöshet är jättesvårt för människor att ta till sig! Ibland har jag önskat att jag var transsexuell, för det verkar vara lättare för andra att förstå vad det är.
Kim går första året på Lärarhögskolan i Malmö och tycker att det, i stort, har gått bra.
– När jag gjorde min första praktik berättade jag för hela lärarlaget att jag var en transperson. Sedan berättade jag för alla klasser, både 7:or, 8:or och 9:or, och det gick hur bra som helst. Jag brukar säga att jag vill bli kallad för »hen«, men att »han« också är okej.
– Jag kan inte nog poängtera hur mycket jag önskar att det inte var så viktigt för oss människor vilket kön en individ har!
De slutorden behöver jag fundera vidare över. Länge. Myten om min egen fördomsfrihet får sin dagliga och nyttiga törn av Kims utmaning.
Smakprov
Tysta tankar 
