Välkommen till nätverket MaNets jämställdhetskonferens 2009!
Den 22 oktober 2009 är det dags för det manliga lärarnätverket MaNets första konferens som behandlar jämställdhet och kön i utbildning. Konferensen hålls på Sandgärdet i sal M204 vid Högskolan i Borås.
Se inbjudan för detaljer: Inbjudan manet konferens
Jag är väldigt glad att få vara med och ser fram emot att möta eventuella bloggläsare där.
Lärarutbildningens fasad mot norr
Poeten Bob Hansson beskriver sina dubbla känslor inför mansrollen
Jag nickar instämmande och funderar över om det är möjligt att utvinna kraft ur denna instängdhet
– Vi behöver diskutera kön utifrån ett manligt perspektiv. Inte lägga oss platta inför det kvinnliga perspektivet. Vi ska reclaima den klassiska maskuliniteten och frigöra oss från den stereotypa, fantasimördande typen av manlighet.
Förstora bilden
En kamrat har sågat ner en gammal halvrutten bok – jag står på stubben och försöker säga något viktigt.
Vad gör högskoleadjunkten på sommaren? Jo – då läser han aktuella avhandlingar och försöker knyta forskningsresultat till kursutveckling!
Jag brukar titta igenom Skolportens presentationer och ofta förundrats över hur banala resultaten framstår i sammanfattningarna. En obligatorisk fråga tycks vara “Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?” och det är sällan jag känt stark upphetsning över svaren. Någon gång har jag fallit för frestelsen att raljera.
När jag läser om Rauni Karlssons avhandling blir jag nyfiken.
Länk till nytt fönster
Om jag förstår intervjun rätt tycks hon ha närmat sig ämnet “barns ansvarstaganden” från en feministisk position, men drabbats av vissa insikter under arbetet.
Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?
– Att barnen gör så stark skillnad mellan könen. De grupperar sig som flickor och pojkar även om det ser ut som att de leker i en gemenskap av pojkar och flickor. Könstillhörigheten är ett användbart redskap för dem, när de ska orientera sig socialt och agera i vardagen. Men när enskilda flickor och pojkar leker fungerar samspelet på ett annat sätt. Jag har själv fått en annan förståelse för värdet av ansvar, omsorg och respekt genom den här studien, och för barns agerande, att det är på allvar och att det är viktigt det de gör.
När de flesta genuspedagoger beskriver tendens att barnen delar upp sig efter kön som ett avgörande problem tycks Rauni framhärda i någon form av respekt för att barnens val i leken är viktiga – inte något som ska korrigeras.
Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?
– Jag hoppas att man kan använda sig av de resultat som jag fått fram i den vardagliga verksamheten i förskolan och därmed problematisera det som händer i vardagen, till exempel när det gäller jämställdhetsarbete. Att man frågar sig vilken betydelse det har att barn gör könsåtskillnad och vad är det för könsåtskillnad de gör. Det kanske kan leda till att man försöker fånga det som barn ger uttryck för och använder det för att diskutera vad som kan vara av vikt att ta upp om jämställdhet. Det är viktigt att ge en bild av det som barn ger uttryck för och jag hoppas att det tas på allvar och respekteras.
Det finns kanske hopp för forskningen ändå? Jag behöver arbeta på min framtidstro.
Radioserien Den heliga familjen gapar över mycket och innehållet väldigt spretigt, men det finns en personlig ton som jag gillar. Ett inslag beskriver trenden med misslyckade töntpappor i teveserier och bilden av ett havererat mansideal avtecknas (Flinta, Simpson, Allan Svensson, Sunes pappa, Hitta Nemo, Chevy Chase o.s.v)
Jag är imponerad över att intervjuaren inte slår ihjäl Göran Skytte under det s.k. middagssamtalet med riksevangelisten (jo han kallas så). En del åsikter om mansroll och arbetsfördelning är svårsmälta och sättet att formulera dem bedövande pompösa. Men det är ett levande samtal och sådana är jag inte bortskämd med i ett förutsägbart radioutbud.
Hans hyllning till familjen som “genialisk institution” är biologism på hög nivå:
– För vi är ju inte dummare än kanadagässen på min gård!
Jämfört med den självgode Lars Jalmert framstår till och med Göran Skytte som uthärdlig!
Jag har tidigare kritiserat genuspedagogiska satsningar utifrån ett inifrånförskolanperspektiv och borde kanske jubla när några kända personligheter publicerar ett upprop mot den statliga jämställdhetssatsningen.
Istället blir jag beklämd och undrar vad jag har gemensamt med den här brokiga samlingen av individer som väljer att ta stöd hos varandra för att framföra sina åsikter.
Magnus Eriksson säger det bättre i Svd.
Så blir det kollektiva uppropet en raffinerad metod att slå fast dogmatiska lögner och halvsanningar, samtidigt som man drar sig undan kritik. Det speglar givetvis en genuint antiintellektuell attityd.
Det är möjligt att idén om den fria intellektuella är en chimär. Men vi bör hålla tanken vid liv. Att framträda i grupp med generaliserande upprop försvårar inte bara meningsutbytet, det innebär också en provokation mot de krav på individens intellektuella ansvar som borde vara självklara.
Man skulle kunna säga att det svänger dåligt om det här uppropet.
Elza Dunkels lyckas säga det på enkelt sätt i Svd
– Så fort kvinnor tar kontroll över sin sexualitet blir vi oroliga och hittar faror i det, men i längden kanske detta är en väg mot ökad jämställdhet.
För den som inte känner till Elzas god råd på nätet finns det en chans att bekanta sig – jag nöjer mig med att citera det första:
1. Respektera ungas rätt till integritet. Placera datorn så att de kan sitta ostört.
Länk: Flickor och pojkar i skolan – hur jämställt är det?
Anna Ekström är en klok kvinna och det finns chans att det blir bra – men artikeln i DN ger mig onda aningar. Det finns något självbelåtet över det här jämställdhetsarbetet som gör mig nedslagen.
Man behöver inte vara paranoid för att se en linje i försöken att skapa ordning genom social ingenjörskonst i historien. Staten har alltid velat skapa goda medborgare och idag är det könsrollshygien som står på dagordningen. Jag avstår från att göra en tillbakablick.
En del värjer sig och KD:s pressekreterare hör till dem:
länk Ehrenberg
Själv väljer jag att inta en avvaktande hållning och ser de stora elefanterna dansa på avstånd.
Jag är bekymrad över min lille väns kvinnosyn. Han har träffat en kvinna som har en helt annan bakgrund, annan kroppsform, andra intressen – ja hon är så olika honom en person kan bli.
Och ändå sitter han stum på sin lilla stol och stirrar beundrande på henne timme efter timme. Jag undrar vad de kan ha gemensamt egentligen?
Kanske måste jag förklara farorna med att romantisera kvinnor. Jag anar att han snart kommer att placera henne på piedestal.
Uppdatering: Anne-Marie tycker jag ska låta dem vara ifred. Vad tycker du?
Jag letar efter bilder på barn som på något sätt skulle kunna illustrera ett aktivt och kompetent barn – men samtidigt inte kopplas till någon grupp. Det ska helst vara utan ålder, kön, hudfärg, klass, etnisk eller religiös tillhörighet. Jag vill inte beskyllas för att favorisera eller diskriminera någon.
Problemet med bilder är att vi kopplar dem till någon form av representativitet – eller ännu värre: normativitet. Jag räddar mig genom att gå till historiska bilder men är inte säker på att bilden är helt användbar.
Har ni förslag? Bilderna får gärna vara copyrightfria…
Jag stavar mig igenom titel och sammanfattning av Claudia Gillbergs avhandling (Skolporten)
Transformativa kunskapsprocesser för verksamhetsutveckling: En feministisk aktionsforskningsstudie i förskolan
Denna avhandling hade två syften. 1. Att i ett organisations, professions och pedagogiskt samverkansperspektiv studera några förskollärares möjligheter och hinder för utvecklingen av en genusmedveten pedagogik. 2. Att bedriva kvalitativ forskning utifrån antaganden om forskning för social rättvisa, som ett bidrag till metodologiutveckling. Följande frågeställningar belyste dessa syften: Hur skapar förskollärare utrymme för reflektion och kunskapsprocesser över tid; vilka individuella och kollektiva handlingar utför förskollärare över tid; vilka bidrag till verksamhetsutveckling kan en studie av detta slag göra? Med feministisk pragmatism som vetenskapsteoretisk grund tillämpades feministisk aktionsforskning som satte förskollärarnas frågeställningar i centrum. Under tre års tid ägde regelbundna träffar rum för gemensamma reflektioner, utvärderingar och planeringar av pedagogiska handlingar. Enskilda och gruppintervjuer, deltagande observationer samt en stor mängd mejl, telefon och brevutbyten kompletterade datainsamlingen. Den analytiska forskningsberättelsen växte fram under återkoppling till förskollärares handlingar och i ljuset av förskollärares diffusa professionstillhörighet. Handlingarna tolkades utifrån de i feministisk aktionsforskningsmetodologi inneboende principerna vad, vem och kritiska händelser över tid. Organisations och professionsteoretiska analyser visade att förskollärarnas handlingar varken erkändes som professionella av den kommunala arbetsgivaren eller föräldrarna. Förskollärarnas behov av professionell erkänsla var stort, men när den uteblev, visade sig det långsiktiga utvecklingsarbetet vara av stort värde, därför att förskollärarna lyckades åstadkomma pedagogiskt sett meningsfulla förändringar, vilket understryker den temporala aspekten av organisatoriska förändringar underifrån. Förskollärarnas kollektiva handlingar började rota sig i en gemensam värdegrund. Formen av utvecklingsarbetet att samarbeta med en allierad utifrån var avgörande för skapandet av utrymme för reflektion och kollektiva handlingar. Kollektiva handlingar möjliggjordes i hög utsträckning tack vare enskilda deltagares mod att bryta tystnader om orättvisor i den egna verksamheten. En slutsats är att det är möjligt att åstadkomma organisatoriska förändringar över tid genom en radikal öppenhet för agency. Transformativa kunskapsprocesser kan åstadkommas om erbjudanden till ett genuint deltagande i ett förändringsarbete lämnas och mottas. Genom en problematisering av termer som handling, deltagande, emancipation, social rättvisa och kunskap gjordes ett metodologiskt bidrag till feministisk aktionsforskning.
Skolporten är en bra sida för att orientera sig i ny forskning. Frågan är om dessa sammanfattningar (eller abstracts, för den som föredrar låtsasengelska) verkligen lockar till läsning. Jag ler i mjugg åt några ofrivilligt komiska formuleringar och hisnar lite inför några pretentiösa meningar och kommateringsmissar. Samtidigt känner jag igen en del intressanta aspekter – den här längtan efter erkänsla är en stark drivkraft som också gör kåren sårbar för trender.
Jag är lite imponerad över att det som Gillberg beskriver som “en forskningsberättelse” är så oblygt heroiserande av den egna insatsen. Är detta verkligen “feministisk pragmatism”?
Förskollärarnas kollektiva handlingar började rota sig i en gemensam värdegrund.
Hade de ingen sådan tidigare?
Formen av utvecklingsarbetet att samarbeta med en allierad utifrån var avgörande för skapandet av utrymme för reflektion och kollektiva handlingar.
Forskaren ikläder sig rollen som “allierad utifrån” – det var en ny variant. Var tog det kritiska förhållningssättet vägen?
Kollektiva handlingar möjliggjordes i hög utsträckning tack vare enskilda deltagares mod att bryta tystnader om orättvisor i den egna verksamheten.
Enskilda deltagare visar mod – är de övriga fegisar?
En slutsats är att det är möjligt att åstadkomma organisatoriska förändringar över tid genom en radikal öppenhet för agency.
Och här förstår jag ingenting längre – en radikal öppenhet för “kontor”? Eller har ordet agency någon annan betydelse som jag borde känna till?
Genom en problematisering av termer som handling, deltagande, emancipation, social rättvisa och kunskap gjordes ett metodologiskt bidrag till feministisk aktionsforskning.
Då hoppas jag att den feministiska aktionsforskningen blev glad!
Tysta tankar 