Var det på riktigt?

En fördel med wordpress är att det går att se vilka sökord besökare använder för att hitta bloggen. De senaste dagarna har ungefär 150 besökare/dag skrivit “Mannen under trappan, slutet” och hamnat här.

Jag var djupt fascinerad av boken och ganska tveksam inför tanken på att översätta Marie Hermanssons gåtfulla text till något så banalt som film. Samtidigt gillar jag Jonas Karlsson och måste erkänna att filmatiseringen faktiskt fungerar – kanske på ett mer skräckartat än existentiellt plan, men besökarstatistiken antyder att många   berörts av frågan:
 – Var det på riktigt?

För mig handlar boken om vilsenhet. Mannen, som tappar kontakten med sin arbetarbakgrund och manlighet, blir ett offer för inre demoner när tillvaron svajar. Det börjar som en spricka i handfatet och slutar som ett totalt sammanbrott när han inte förmår skydda sin familj mot inre och yttre hot.

 Så skör är civilisationens hinna.

traktor1

Tomgångsvarning i genusdebatten

Sydsvenskan beskriver den danska genusdiskussionen och en del känns ganska gammalt. Samtidigt finns det en frispråkighet som med svenska mått är  uppfriskande .

Länk

De tre mammorna tittade på munkjackorna och fann att de var överens om en sak, danska män mellan 30 och 40 har aldrig blivit vuxna. Mammorna kom fram till att det finns två typer av män; de testosteronstinna ”babianerna” och de övermjukmesiga ”pudlarna”. De är ”drengerøve”, det vill säga grabbiga, omogna män, som hellre spelar Playstation än byter blöjor eller som säger ”mamma” och inte ”min mamma” när de talar om kvinnan som ofta är den viktigaste personen i deras liv.

Tre lokala babianhannar

Tre lokala babianhannar

Anne Sophia Hermansen har funderat på vad det är som gjort dessa pojkar som föddes på sjuttiotalet till ”babianer” och ”pudlar”. Hon tror att en förklaring är att de har starka mödrar, många av dem har kanske varit engagerade i olika kvinnorörelser, som inte riktigt tillåtit sina gossar att vara män.

– I sin kamp för jämlikhet mellan könen har de svikit sina söner och gjort dem till eviga småpojkar. Hur sexigt är det? Jag vill inte ha en man som hela livet säger att han vill bli filmregissör eller som tycker att allt ska vara kul. Jag vill inte komma hem efter jobbet till en man som föreslår att vi ska ut och bungyjumpa.

Jag tror det är säkrast att inte ha någon åsikt i frågan – som egentligen tycks vara en hel mängd frågor!

Strategier för överlevnad?

Nästa möte är den 14/10 kl. 17.15-19.00 i sal A440 på Orkanen Nordenskjöldsgatan 8. Länk till anmälan

 Vi kommer att diskutera erfarenheter av att tillhöra ett underrepresenterat kön inom utbildningsväsendet. 

Länk till inbjudan pdf – sprid gärna!

————————————————————————

Det manliga nätverket arbetar vidare. Förhoppningen är att vi hittar en form som känns angelägen för deltagarna. Då måste det finnas utrymme för att prata om egna erfarenheter. Annars är det inget nätverk.

Min lille vän 68 – en riktig prinsessa?

mlvkvinna

Den lille vännen tröttnade snabbt på piratens bullriga lekar. Nu drömmer han om tropiska nätter och vill anmäla sig till salsakurs. Jag försöker förklara att det finns andra värden i livet än rörliga höfter, men orden falla som stenar till marken. Han yrar om att den nya kvinnan är en riktig prinsessa och hans kärlek är bortom sans och vett.

I Svd läser jag om prinsesslekar bland barn. Genusforskarna diskuterar de heteronormativa undertonerna och frågan om hur kön konstrueras i familj och förskola. Annette och Christian (jag använder förnamn eftersom vi har brevväxlat) lyckas hålla en försiktig ton och undviker den allra mest bekäftiga genuspedagogiska nymoralismen. Den uppenbara risken att skapa nya normer (den mjuke pojken och den vilda flickan) kanske är svårare att lyfta fram jämfört med en traditionell jämställdhetsdiskurs (“varför får inte killar ha klänning”?)

Det finns hopp även för genuspedagogiken?

Min lille vän 67 – var går mitt ansvar?

mlvhund

Min lille vän tar sig allt större friheter och hans umgänge stämmer inte med min bild av hur lämpliga kamrater ska se ut. Kanske har vännen levt ett alltför skyddat liv och nu testar han gränserna på olika plan. Jag försöker verkligen uppmuntra hans strävan efter självständighet – men den senaste bekantskapen är provocerande.

Knivar och pistoler är verkligen inga passande leksaker. Dessutom undrar jag var figuren har fått alla de där pärlorna ifrån?

Den lille vännen befinner sig antagligen i en fas då han experimenterar med olika identiteter och den stereotypa maskuliniteten tycks vara ett frestande alternativ. Men hur manlig kan en järnpinne på en stol bli?

Lars Hemzelius och Anna Anka

Det är bra när åsikter renodlas. Den duktige läraren, engagerade handledaren och stridbare LR-fackrepresentanten Lars Hemzelius ger Folkpartiets skolpolitik både ansikte och underkropp i en debattartikel i Sydsvenskan. Läs och gråt!

Länk

På samma sätt lyckas Anna Anka ge röst åt en riktigt reaktionär kvinnosyn och det är väl bara att gratulera KD som har fått ett representativt språkrör. Konstigt nog tycks kvinnoförbundet tveka inför en del av Ankas åsikter.

Länk

Jag har tidigare kritiserat satsningen på genuspedagoger men inser nu att det kanske behövs några sådana i alla fall…

Larv - förstora!

Larv - förstora!

Mannen under trappan – teveserien

Uppdatering: Nedanstående skrev jag för två år sedan. På söndag börjar teveserien Mannen under trappan (Sydsvenskan) som bygger på en bok jag plågade mig själv och omgivningen med när den kom ut. Nu är jag full av förväntan och hoppas att det kan bli spännande diskussion om manlighet, civilisation och klasstillhörighet. Jonas Karlsson tror jag är ett bra val till huvudrollen. Missa inte!

Gammalt inlägg:

man1.jpg

Jag ser att Marie Hermansson har skrivit en ny bok Svampkungens son. Anmälarna tycks vara osäkra på hur den ska tolkas och vilken genre som den tillhör. Är det saga, fiktion – eller något mer verklighetsnära? Vi läsare är bekväma varelser och vill gärna veta hur mycket vi ska våga tro på berättelsen och hur mycket tvivel vi ska utsätta texten för. Jag blir nyfiken.

Hennes förra bok Mannen under trappan har förföljt mig sedan förra året och jag trakasserade länge min omgivning med famlande tolkningsförsök.

Huvudpersonen är en faderslös kommuntjänsteman med arbetarbakgrund som flyttar in i ett hus tillsammans med sin vackra konstnärliga medelklasshustru och sitt barn. Den vardagliga tonen i berättelsen ersätts av ett mardrömslikt tillstånd där en trolliknande figur som bor under trappan hotar att ta över hans liv, hans fru och hans barn. Slutet ska inte avslöjas – måste läsas!

Kanske handlar berättelsen om anpassningens pris och hur det är att förlora sig själv. Vem är mannen under trappan? En verklig figur? En dröm? En projektion?

man2.jpgJag vet bara att historien inte vill släppa taget om mig och att jag ofta funderar över faran med att tappa kontakten med sitt ursprung. Kanske är berättelsen alltför biologistisk för att passa in i en likhetsfeministisk diskurs och det går nog att hitta essentialistiska och manlighetsromantiska drag som blockerar läsningen. Korsningen mellan klass och genus komplicerar en normativ tolkning.

För mig är Robert Blys Järn Hans fortfarande en inspirerande bok – trots att resultatet delvis blev en lite fjompig amerikansk mansrörelse där män försökte hitta sig själv genom att banka på stubbar i skogen.

Jag trodde att den boken tillsammans med Susan Faludis Ställd skulle färga debatten om manlighet. I Sverige är det som om de inte har funnits. Fel budskap i fel tid? Försoning och förståelse passade inte in i 90-talets militanta feminism. Det skulle helst vara klara fronter och tydliga syndabockar.

I postmodernismen dekonstruerar vi allt som inte passar oss. Tanken på att det går att förlora sig själv bygger på att vi vågar tänka oss något som vi kallar “själv”. Något verkligt och (håll i er!!!) något naturligt.

Och nu fick jag bita mig själv i tummen för att inte använda distanserande ironiska “”-tecken.

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Min lille vän 61 – kungen och jag

Jag diskuterar klädernas betydelse med en kollega. Han menar att det är nödvändigt att skapa en distans till studenterna och en svart kavaj hjälper till att upprätthålla avståndet.
– Annars äter de upp mig.

Jag inser att min idé om undervisning är annorlunda och jag undviker gärna onödig distans. Kanske är det naivt att försöka skapa närhet och förtrolighet i en miljö som är så omgärdad av andra förväntningar och jag kan känna lockelsen i att förstärka min auktoritet genom något som liknar en ämbetsuniform. Maktutövningen får ett drag av mystik och blir lättare att utöva när den draperar sig i formell dräkt, men jag vill inte vara en del av detta. Jag möter hellre arga studenter än rädda.

mlv61

Min lille vän och jag är för en gångs skull fullständigt överrens – de flesta kavajer och slipsar åldras inte i skönhet.

Manligt nätverk i Borås

Jag läser i tidningen Förskolan om det manliga nätverket i Borås. De verkar ha hittat en bra modell och jag ser fram emot att träffa dem!

Ett av nätverkets främsta mål är att män i förskolan får legitimitet. De måste kunna välja yrket utan att bli ifrågasatta. Att träffa andra studenter ger stöd, men MaNet jobbar nu också för att knyta kontakter med manliga lärare på fältet.
-De blir förebilder och mentorer. De är viktigt att träffa andra som redan gjort resan och vet hur det är att vara exklusiv och exkluderad på samma gång, säger Fredric Gieth.
Ett 40-tal studenter är engagerade i MaNet i dag, varav cirka 15 tillhör en mer aktiv kärna.
För att undvika att kvinnor i förskolan ser MaNet som en allians som arbetar mot något eller några, planerar nätverket att bjuda in kvinnor till delar av träffarna. Allt för att visa att jämställdhetsarbete är något som görs tillsammans.

Den 9/9 kl 17.15-19.00 har vårt eget manliga nätverket möte på LUT. Vi ses i sal A440. Du anmäler dig här.

kapten

Min lille vän 58 – Scener ur ett äktenskap

mlvjosephsson

Min lille vän säger sig ha otur med kärleken. Det kan ha att göra med att han som ung såg Erland Josephsson och Liv Ullmann spela ut sin samlade tafatta bitterhet i Bergmans teveserie Scener ur ett äktenskap.

Passiv aggressivitet och självömkan skrämmer honom fortfarande och när det blir dags att gå vidare till nästa plan i möjliga förhållanden drar han sig ofta undan med lama ursäkter. Nu läser jag att serien har blivit en pjäs och kritikerna tycks inte riktigt veta om det är en bra idé (Svd).

Själv förhåller jag mig till föreställningen som Johan och Marianne till sitt äktenskap: det blir mycket bättre när det är över! Irritationen bleknar bort och de goda minnena överväger. (Sara Granath)

Vissa saker är kanske bäst på teve.