Missa inte Skolfronts program om pojkarnas skolresultat:
“Jag tror inte att det kommer att hjälpa – vi får all hjälp vi behöver”
Nu fattas det bara att jag har en åsikt i frågan.
Gissa mitt kön?
Pojkpeng – skolfront
40
Category Archives: jämställdhet
Tisdagstema – accessoarer
Jag uppdaterar det här inlägget som på något sätt diskuterar vad det är våra ågodelar gör med oss. När blir jag min slips, min bil, mitt hus?
Efter några dagar i London börjar jag få kläm på det här med “stiff upper lip”.
Chelsea
Vi bor i Chelsea och här i den fina världen pratar man inte ens om de där andra som bor i de skabbigare delarna av världsstaden. Mellan husen ligger privata parker och på gatorna står tyska bilar på parad.
Den svenska debatten om bristen på män i förskolan känns väldigt avlägsen!
Länk till Sundsvalls tidning – tack Annika!
Lärarutbildningens manliga nätverk
“Manhäftig” i stället för “manhaftig”?
Hos Christer diskuterar vi tolkningar av genus. Frågan om rörlighet över gränser är ett spännande ämne. Vilket kön har störst frihet att testa? En vanlig uppfattning är att pojkar förlorar status om de bejakar feminint kodade mönster – medan flickor har mycket att vinna på att ge sig in på den manliga arenan. Samtidigt finns det ett nedsättande ord om dessa “pojkflickor” som antagligen fungerar hämmande: manhaftig.
Jag föreslår att vi bannlyser ordet manhaftig och ersätter det med konstruktionen manhäftig som skulle kunna fungera som en tankeväckande figur inom kvinnligt könskodade uppväxtmiljöer. Inga flickor ska bestraffas för att de bryter med den traditionella könsrollen i förskolan och skolan.
Nästa steg är att se vilka nya ideal som uppstår.
Tjejscooter?
Jag läser tentor och lider med studenternas försök att komma tillrätta med det här svårfångade genusbegreppet.
I Indien är tonen mer direkt. Den nya självständiga kvinnan behöver en scooter för att kunna försörja sig – men kanske är det lättare för henne om hon kan gå till en tjejaffär och handla?
Just4her – where every girl is a celebrity
Niklas Orrenius antyder att svenska föräldrar har för mycket tid och att vi oroar oss över fel saker. Kanske gäller detsamma för högskolelärare.
I en polariserad värld döms du efter dina vänner
Jag förundras över den hätska tonen i den genusvetenskapliga debatten. Tanja Bergkvists blogg är rolig och oförutsägbar. Hennes attacker mot genusvetenskapens dominans inom högskolan är dräpande och hon rör sig oblygt mellan höger- och vänsterpositioner. Själv skulle jag nog inte blivit lika glad över att få pris av Ian Wachtmeister. Länk
Pelle Billing har en mer eftertänksam ton och försöker verkligen förstå hur förhållandet mellan mansrörelse och feminism blivit så komplicerat. Länk
Både Pelle och Tanja tangerar en lös rörelse som ibland kallas antifeministisk och jag gissar att genusvetenskapen har som övergripande strategi att i-n-t-e diskutera med den. I utkanterna finns en massa kvinno- och sossehatare som jublar över att få ge igen efter år av plågsam politisk korrekthet – men den här uppdelningen är farlig och föder hämndlystnad.
Jag tror det finns en möjlig väg mot samförstånd, men är djupt medveten om att de flesta anser att här gäller det att välja sida.
På sidan Feminetik finns ansatser till en öppen och konstruktiv debatt bortom skyttegravarna. Länk
Min lille vän på danskurs
Att ligga i Borås?
I Skåne talar vi om att “ligga i Lund” och menar då studenter som befinner sig i ett tillstånd av studier och festande som ofta tenderar att bli ganska långdraget. Statyn utanför högskolan i Borås kanske förställer en ovanligt lugn student – men jag tror inte man talar om att “ligga i Borås” på samma sätt. Jag gillat statyn och tycker att det verkar vara en ganska avslappnad stämning på högskolan.
Jag var inbjuden av det manliga nätverket för att tala på en konferens om män i skola och förskola. Samtidigt passade vi på att prata om nätverkstanken – hur gör man för att skapa kontinuitet på en lärarutbildning? Jag behöver inspiration och är jättetacksam mot Fredric Gieth och studenterna för att jag fick komma.
Ämnet är känsligt och alla som beträder fältet riskerar att bli avslöjade som essentialister om vi talar om manlighet i allt för romantiserande drag. Samtidigt blir det väldigt underligt om vi undviker att beröra frågan om vad det är för kvaliteter som männen egentligen förväntas tillföra?
Min utgångspunkt är oblygt privat och jag försöker göra en berättelse av hur mina tankar om manlighet har konstruerats. Jag märker att åhörarna blir förvirrade och mitt teoretiska lättsinne irriterar dem som är vana vid akademiens positioneringar. Är det verkligen möjligt att byta åsikt mitt under en föreläsning? Kan jag vara medveten om att genus är en social konstruktion och ändå förhålla mig så positiv till dessa energigivande mönster? Könsroller är ju onda och enligt läroplanen ska vi m-o-t-v-e-r-k-a dem.
Som tur är kommer professor Elisabet Öhrn efter mig och ställer skåpen på rätt plats igen. Jag förstår att Bertill Nordahl inte är särskilt populär i göteborgska genuskretsar och Elisabet citerar med avsmak:
– Männen som kommer in på förskolan förgiftas av östrogenångorna (“och riskerar att förvandlas till slappetasker”) Det sistnämnda ville Elisabet inte citera utan valde att med bibehållen värdighet och göteborgsk elegans beskriva som ” bli ifrågasatta i sin manlighet”.
Om någon som var där läser detta är jag nyfiken på hur ni tänker – så känner jag ofta efter en föreläsning.
Genuspedagoger – finns de?
Pelle Billing skriver en avslöjande text om genuspedagogikens avarter.
Jag har fått lära mig att det finns genuspedagoger som inte är bekväma med benämningen “genuspedagoger” och hellre vill kallas “genusmedvetna pedagoger”.
Fast det blir kanske en aning magstarkt att de övriga då skulle benämnas “genusomedvetna pedagoger”. Är inte det kränkande?
MLV 72 – När teorin blockerar förståelsen
Pelle Billing och Michael Högberg skriver om samhällets oförmåga att beskriva problemet med våld i nära relationer.
Den traditionella bilden av manlig förövare och kvinnligt offer kopplas samman med den av riksdagen utvalda teorin om könsmaktsordning. Forskning som problematiserar andra former av våld missgynnas. Antagligen finns det en underliggande oro att nya siffror skulle kunna användas för att relativisera våldet. I värsta fall skulle det kunna urarta till en tävling om vem som det är mest synd om. Jag tycker att författarna lyckas balansera sin text bra och trots att de beträder minerad mark undviker de att provocera i onödan.
På ett övergripande plan finns anledning att fundera vidare över vad som händer när staten låser sig vid en förklaringsmodell – i detta fall teorin om könsmaktsordning. Jag har haft problem med tjänstemän som haft i uppdrag att bevaka detta officiella perspektiv i statliga utredningar. Delegationen för jämställdhet i förskolan är ett bra exempel på hur enkelspårigheten begränsar tanken.
Erfarenheter och litteratur som prövade andra sätt att se på relationer inom förskolan förvisades till giftskåpet. De treåriga pojkarnas våldslekar sågs som ett försök att träna sig in i en maskulin överhetsposition och skulle motarbetas utifrån uppdraget att bekämpa traditionella könsroller.
Så gick det till gå när teorin blev ideologi som blev norm som blev genuspedagogik. Det är som i lumpen:
– Om verkligheten inte stämmer med kartan så gäller kartan.
Det mest förvånande var att poststrukturalistiska forskare tramsade med i denna ideologiska soppa.
Gunnar Myrdal - mannen, myten, legenden
Min lille vän läser om Hirdmans biografi över Alva Myrdal och stampar ursinnigt med foten. Spelet mellan Gunnar och Alva låter sig inte beskrivas i enkla makttermer och han förstår inte vem som är ond eller god. Vem utnyttjar vem? Den pompöse skitstöveln eller den narcissistiska karriäristen?
Teorierna ger inget stöd.
Att föreläsa om genus
I ett svagt ögonblick tackade jag ja till att föreläsa om genuspedagogik ur ett manligt perspektiv.
Länk till Malmö Högskolas perspektivdagar
Igår var den stora dagen. Ett hundratal personer lyssnade och som vanligt drabbas föreläsaren av en blandning av lättnad och oro efter själva akten.
– Förstod de vad jag var ute efter? Lindade jag in poängerna?
– Var jag onödigt provocerande i detta minerade fält?
Min strategi är att vara ganska privat och försöka hålla genusfrågorna på en nivå där personliga planet ger frågan energi. Hur konstruerar jag en manlighet som gör mitt liv meningsfullt. Går det att hämta inspiration från myter utan att låsa in sig i stereotypier?
Dessutom hävdar jag rätten att inte ha någon åsikt i frågor som inbjuder till normativitet. För de frågeställare som oroar sig för uppdelningen av världen i blått och rosa är nog mitt uppenbara ointresse ganska provocerande.
– Har du inget annat att bekymra dig över?
Jag fortsätter gärna diskussionen här eller på det manliga nätverkets nästa träff den 14/10 kl. 17.15 i A440 på Orkanen.
–
Tysta tankar 