Vintern kom hastigt

Jag bor bra och bostadsrättsföreningen sköter vår lilla gård exemplariskt. I år misslyckades vi med att ta in trädgårdsmöblerna innan snöfallet. Ingen stor skada skedd.

Det är något med kylan, snön och julhandeln som jag inte lyckas få ihop. På reklambilden möter jag en ömklig kvinna i blanka underkläder som jag inte känner till benämningen på. För vems skull har kvinnan klätt ut sig?

Jag bestämmer mig för att fokusera på den vackra förgyllda stolen och blommorna. Rosor och en gardenia (?) – har de någon dold symbolisk funktion i i bilden?

Annars tänker jag nog att kimonon á 229:- är det minst intressanta föremålet. Ingen orkar väl demonstrera mot en kimono från Lindex.

Krönikör som renoveringsobjekt

Federico Rodriguez Moreno skriver en krönika i lördagens Sydsvenska ( länk) med rubriken Manligheten som renoveringsobjekt. Jag tycker mig känna igen argumentationen. Eftersom över 80% av våldsbrotten i Malmö begås av män behöver vi renovera något som Federico med utsökt vaghet kallar “manligheten”.

Jag gissar att 99 procent av männen inte begår våldsbrott och häpnar över det tvärsäkra hoppet från statistiska fakta till generella påståenden om vad som är problemets lösning.

Jag gissar också att det skulle vara möjligt att vaska fram andra grupper som är överrepresenterade i statistiken – men att förslagen till åtgärder lätt skulle beskrivas som fördomsfulla. Ingen krönikör skulle våga skriva att nu måste vi verkligen renovera invandrare, dyslektiker, barn till ensamstående, förortsboende eller rent av hela arbetarklassen.

Men jag ser fram emot att följa Federicos renoveringsarbete. Vilka delar av den egna manligheten tänker han angripa. Finns det några rostiga balkar som behöver bytas ut? Hur ser handlingsplanen ut?

"brottsligt beteende kan förstärka den manliga identiteten"

"brottsligt beteende kan förstärka den manliga identiteten"

Har feminister bättre sex?

På Kiviks marknad brukar det finnas tröjor till försäljning där innehavaren beskriver sin sexuella förmåga. Ofta är det kopplat till innehav av ett bilmärke eller traktor.

Nu bedriver feministiskt Initiativ en liknande kampanj. Skillnaden ligger i att den högre kvaliteten beror på någon form av “medvetenhet”. Elin Grellson kritiserar budskapet och menar på goda grunder att FI riskerar att skapa nya förtryckande ideal för de feminister som inte lyckas leva upp till bilden av en frigjord sexuellt utlevande mönsterkvinna.

Länk

Jag är trött på politiska rörelser som bara behandlar idealism och inte mänskligt felande. Könsmaktsordningens feminism är på många sätt en av de starkaste i det slaget. Jag förstår inte hur vi ska kunna förändra samhället om de enda som får visas upp är de som lever upp till idealen och där perfektion har blivit ett politiskt krav för att få uttala sig.

Jag vill i stället ha en feministisk rörelse som rymmer fejkade orgasmer, tjocknojor, destruktiva relationer, opererade bröst, ansiktssprut och för mycket smink. Där alla våra smutsigaste sidor och begär är tillåtna. Där det inte finns några “kvinnliga förebilder” som ska bära idealism-oket. Där det varken finns något rätt eller fel, utan bara ett kontinuerligt samtal om hur vi vill leva, vad som begränsar oss till att leva på det sättet och hur vi kan frigöra oss från de begränsningarna. Det är egentligen bara det som är intressant.

Feministiskt initiativs kampanj är ett slag mot en sådan rörelse, snarare än mot könsrollerna.

På ett plan börjar jag tycka synd om en feminism som kritiseras från olika håll. Samtidigt tror jag att det är en nyttig upplevelse när den stora godheten ifrågasätts. Jag möter en generation som varken vill “medvetandegöras” eller “upplysas” om sitt eget bästa och ser alla former av normer som förtryckande.

Med risk för att skapa ett nytt ideal tycker jag det är väldigt upplyftande.

Simpson som terapi?

Serien fyller 20 och nu börjar avhandlingarna komma. Vad ska vi göra med denne hopplöse man som kommer undan alla krav på att vara en god förebild?

Inom genusvetenskap och skola finns ett uppdämt behov av förebilder som kan vara tröttande. Det är möjligt att utvecklas u-t-a-n mallar och tydlig identifikation. Familjen Simpson inbjuder inte till enkla överföringar av moraliska värden, men under ytan vibrerar en ständig diskussion:
– Går det att låta bli att älska Homer?

Sydsvenskan

Enligt Ingrid Lindell, litteraturvetare vid Göteborgs universitet, går det en röd tråd från Homer Simpson, via ett otal tv-serier, ända tillbaka till commedia dell’arte-figuren Harlekin på 1500-talet.

– Det vi ser är en manlighet i kris. Det finns ett tema som bygger på mannen som tönt som inte lever upp till idealen, och som ska klara sig undan kraven.

Ingrid Lindell, som har forskat om sitcom, hävdar att serierna har en terapeutisk funktion.

– Situationskomedin är centrerad kring hemmet som traditionellt är kvinnans sfär. Ofta får vi se en man som kommer till korta för att han inte klarar av att hantera sociala relationer och allt som har med hushållet att göra. Vi får skratta åt de problem vi själva har att lösa i vår vardag, säger hon.

Simpsoniserad Mats

Den nye nye mannen?

Sydsvenskans serie om manlighet går vidare och när journalistiken beskriver människor blir det intressant och levande. Idag får vi några prov på moderna tolkningar av mansrollen.

Länk

Tre unga kroppsbyggare diskuterar:

Josef Aktan: – Tjejerna påverkar oss till hundra procent. De är delvis en anledning till att vi är som vi är.

Marcus Larsson: – Att vi solar är ju inget som vi går runt och stoltserar med. Det gör vi ju för att bli snyggare. Det handlar om att bli intressant hos tjejerna.

J T: – Ja, åtminstone utseendemässigt. Det är därför vi är här och tränar så mycket som vi gör.

J A: – Fast jag tränar ju bara för min egen skull.

Jag menar att logik är fullständigt övervärderat i sådana här diskussioner och männens famlande efter en hållbar position är spännande.

Mina favoritstudenter Rasmus och Fredrik  är inte helt förvånande mer konsistenta i sina resonemang.

R W: – Ja, jag tycker det är jättekul med skönhetsprodukter och kläder. För mig är det inget konstigt att ha genomskinlig mascara eller köpa dyra ansiktskrämer i Berlin.

F K: – Jag är uppvuxen bland bönder och har liksom inte kunnat laborera så mycket som jag skulle vilja. När jag klär upp mig kan jag tänka ”vad kul det vore med en stor blomma i håret”. Men när jag står där säger det stopp, jag trivs liksom inte. Men jag tycker fortfarande att det skulle se vackert ut på Rasmus.

Jag visste inte ens att det fanns genomskinlig mascara, men kommer att se på Rasmus med nya ögon efter detta.

Läs Rasmus och Fredriks examensarbete!

Strukturerna

Strukturerna

Höjdpunkten på min könsöverskridande karriär var annars en afton på danstrestaurangen Baldakinen  i slutet på 70-talet. Jag fick inte komma in i jeans – och snickarbyxor var inte att tänka på. Jag fick låna rosa  velourbyxor och en blommig slips av en kamrat så det löste sig smidigt.

Det var en underlig upplevelse när de välklädda männen kom fram till mig och diskret frågade om det var möjligt att jag lånade ut någon av mina 15 damer för en dans. Hierarkierna korsades på ett upplyftande sätt. Jag var liksom högst och lägst samtidigt.

En jämställd lärarutbildning!

Jan och Sigbrit har gjort något bra.

Konferensen Jämställd lärarutbildning – hur når vi dit?

Lärarutbildningen är ständigt aktuell och inom kort presenteras en proposition om den nya lärarutbildningen. I samband med den ges ett utmärkt tillfälle att diskutera hur kunskap om genus och jämställdhet omsätts i utbildningen. Hur ser innehållet i lärarutbildningarna ut ur ett jämställdhetsperspektiv? Och hur arbetar universitet och högskolor för att förbättra jämställdheten för studenter och lärare? Är den stora obalansen mellan män och kvinnor inom lärarutbildningen ett problem och vad görs i så fall åt det? Vilka svårigheter finns och vilka positiva erfarenheter bör tas tillvara inom ramen för den nya utbildningen?

Dessa och många andra frågor diskuteras när Delegationen för jämställdhet i högskolan (DJ) tillsammans med Delegationen för jämställdhet i skolan (DEJA) och Högskoleverket anordnar en gemensam konferens om lärarutbildningen.

Sigbrit Franke modererar och Jan Björklund avslutar konferensen genom att ge sin syn på hur vi når en jämställd lärarutbildning.

Tid och plats:
Tid: Onsdagen den 16 november (ska vara December!) klockan 09.00-16.00
Plats: Rosenbads konferenscenter, Drottninggatan 1, Stockholm

Det kan bli riktigt spännande. Jag undrar om det går att adda Janne och Sigbrit på facebook?

Individualiserande moralitet

Sydsvenskans serie om manlighet rullar vidare.

Länk

Idag presenteras en översikt av hur mansidealet har förändrats genom tiderna. Jag tror att det är Marie Nordberg som ligger bakom texten. Hon har tidigare trampat rejält snett i diskussionen om män i förskolan (länk2) men här är det intressant och välskrivet.

Större problem har historikern Niklas Järvklo. Det händer något underligt när forskaren lämnar den beskrivande och analyserande nivån och med uppenbara normativa anspråk ger sig in på familjepolitiken.

– Jag tycker det är överdrivet med män som talar om hur svårt det är att veta hur man ska vara, säger han. I dag har kraven på att män ska vara just män minskat. Det har blivit viktigare att de ska vara föräldrar, partners, medarbetare och kompisar istället för att de ska vara just män. Det är en positiv utveckling tycker jag. Män kan slappna av och behöver inte leva upp till fyrkantiga mansideal hela tiden.

Frågan är vem det är som tar sig rätten att beskriva problemen som “överdrivna”. Jag tror inte de män som jag möter i lärarutbildningen håller med. Om vi ska analysera rollkonflikter och motstridiga förväntningar känns det underligt och äppelkäckt  att forskaren beskriver det som “överdrivet”.

– Om män inte kan sluta leka Clint Eastwood så kommer de att stöta på problem i många sammanhang.

Jag tror vi har olika bilder av vad “lek” är och vilken funktion den fyller. Är leken en fråga för forskaren att moralisera över? Enligt mig uppstår verkliga problem när människor s-l-u-t-a-r leka – eller inte förstår skillnaden mellan lek och andra former av aktiviteter. De som använder Dirty Harry som moralisk kompass i existentiella frågor får problem.

Lösningen för den moderne mannen är att vara ödmjuk. Det är inte svårare än så för att lyckas i de nya rollerna. Men samtidigt är männen rädda att förlora sin maktposition och då hänvisar de till förvirrande ideal och krav för att försvara sin brist på jämställdhet.

Här omfamnar individualismen och moralismen varandra. I den moderna självhjälpsretoriken uppmanas vi att vara ödmjuka för att “lyckas i rollerna”. De som tvekar inför rollupplösningen hånas som “rädda”.

Män är alldeles för trygga i sin manlighet.

Det stämmer inte med de män jag möter på lärarutbildningen. Även om de gjort ett medvetet yrkesval i förskolläraryrket utsätts de för olika former av misstänkliggöranden och tvingas ständigt försvara sig mot angrepp från olika håll. Bland annat från etnologer som menar att de bär upp en stereotyp bild av manligheten.

De borde försöka vara mer trygga i sin mänsklighet och våga experimentera lite mer istället.

Historikern borde fokusera på historien och lämna populärpsykologin åt veckotidningarna. Anklagelsen mot de som inte är “trygga” framstår som ganska nedlåtande och bakom texten anar jag ett självbelåtet hånleende.

Ljuset kommer från Norge

Jag har försökt intressera mig för genusfrågor ur ett mer teoretiskt perspektiv men det går inget vidare. Diskussionerna tenderar att bli polariserande och förutsägbara. Jag behöver konkret inspiration och får en norsk länk av Fredric från Borås som gör mig glad. Det är Menn i barnehagen hemsida som beskriver hur de har byggt upp ett långsiktigt arbete för jämställda förskolor.

Länk

Vad tycker ni om deras rekryteringsfilmerna? Skulle de funka i Sverige?

De motstridiga förväntningarna

Sydsvenskan gör en uppföljning av serien om manlighet och relationer. Idag får vi möta Peter Karyd som beskriver förväntningarna på hur en man ska vara:

”Själv förstår jag inte alls varför inte killar bara kan anpassa sig. Allt som behövs är en vältränad kropp, bra jobb, inte vara en toffel, lyssna på kvinnans behov men inte gå till överdrift, vara jämställd fast utan att det blir osexigt, betala på dejten men inte göra karriär, vara mer hemma med barnen men låta kvinnan vara hemma tills hon inte vill vara hemma längre, slå Janne på truten om han säger något kränkande fast berätta inte för någon att kvinnan vet om det, styrketräna inte för det är osexigt med för tränade killar, ha inte kycklingben och säg att du älskar henne ofta men inte för ofta för då blir det tjatigt och pudelaktigt. Men framför allt sätt på henne stenhårt på köksön utan att fråga, bara ta tag i henne, men gör det inte om hon är trött. Klart som korvspad!”

Jag tänker att det är ungefär samma motstridiga tankar som styr bilden av vilken funktion de män som väljer att arbeta inom förskola och skola  förväntas bära upp!

Fast värre.

P.S. Som vanligt är de slarvigt modererade kommentarerna plågsam läsning.

“Jag är inte feminist, men…”

Förhållandet mellan mansrörelse, kvinnorörelse, feminism och allmänt jämställdhetsarbete är komplicerat i Sverige. Jenny Nordberg skriver i Svd (länk) om hur internationella jämställdhetsexperter översvämmar Afghanistan för att lösa den outhärdliga situationen för landets kvinnor. Ändå vill inte Carol kalla sig feminist:

Västvärldens avsky inför brott mot afghanska kvinnor är så stor att Kabul kryllar av utländska genusrådgivare som beväpnats med miljarder dollar för att hjälpa. För att göra livet lite svårare har jag valt att träffa Kabuls enda jämställdhetsexpert som vägrar att kalla sig feminist. Carol är sjuttio år och en häxa av allra bästa sorten. Hon har eldrött hår, (“out of a bottle dear”) ljusblå ögon och samma manér som Dame Judi Dench. Carol är en antropolog som kom till Afghanistan för tjugo år efter att ha lämnat sin man hemma i England, och hon har gjort allt. Hon har förhandlat med talibaner åkt vilse i burka och varit rådgivare till regeringen. Hon har sett utlänningar med stora planer komma och gå.

Efter Gudruns famösa talibantal är alla paralleller mellan Sverige och Afghanistan bannlysta, men jag funderar över om feminismens kärna verkligen är att “medvetandegöra” kvinnor? Hur närmar sig kvinnorörelsen i Sverige frågan om pojkarnas prestationer i skolan?