Låt oss tala om klassamhället

Jag har litteraturseminarium med studenter och ämnet är tidiga läs- och skrivminnen. Tanken är att vi bär med oss mönster från vår  barndom och att vi antagligen är mer styrda av dessa upplevelser än vi tror. Alla studenter har inte enbart goda minnen av läsning och jag funderar över i vilken mån det är en klassfråga.

Någon menar att det handlar om tid och ork – jag prövar tanken på att det i högre grad rör sig om tradition och kulturellt kapital. Men nu är vi på en lärarutbildning och ska hitta ett förhållningssätt  som fungerar i mötet med barnen och  alltmer ökande krav på språkliga färdigheter. Antagligen äger medelklassen tolkningsföreträdet i skolan – frågan är hur länge det kommer att förbli så?

Ann Heberlein skriver om “Den ängslige klassresenären” i dagens Sydsvenska.

Länk

Tendensen är att driva med en klassresenär som lever i ständig oro för att bli avslöjad och jag anar att våra studenter känner igen sig. Många kommer från arbetarklassen och de har tidigt lärt sig vad som ger poäng i högskolans värld. Här tycker vi böcker är viktigt. Visa mig din bokhylla och jag ska säga vem du är.

Samtidigt finns det något storslaget i medelklassens vision av att allt är möjligt:

Medelklassens förväntan om det perfekta livet, ett perfekt hem och ett lyckat äktenskap och härliga ungar och utvecklande arbete och meningsfull fritid, är tacksam att driva med. Medelklassens självklara förväntan om att ha rätt till en massa saker är lustig och lite fånig. Men när jag ser på mina barn är jag ändå stolt över att ha gett dem just det – en tro på att det finns möjligheter, modet att drömma och hoppas. Det är så mycket som är självklart för dem som aldrig var självklart för mig. Det handlar om pengar, det handlar alltid om pengar, men det handlar också om värderingar, om att tro att man är något, och mest av allt om att våga hoppas och tillåtas att drömma, att veta att man inte är ödesbestämd. Det är en insikt jag önskar alla: det går att bryta mönster, att bli något annat, sig själv.

Fint ska det vara!

Fint ska det vara!

Läs även: Anneli Jordahl: Tyst i klassen

Lyssna samtidigt på: Marianne Faithfull – Working Class Hero

Nördar från förr

Förstora! Verkligen!

Det okynniga samlandet har djupa rötter. Majblommor är en klassisk genre och de var vackrare förr. Tänk att gå ett helt år och vänta på nästa objekt!

Läs förklaringen:

Idag är det inte längre ett manligt privilegium att begrava sig i ett intresse. Tidningen Bang gör ett temanummer om ämnet.

Länk

Prestationsdepression

Skolfront lyfter fram faktumet att flickor överbelönas betygsmässigt för sina prestationer på de nationella proven. Anna Ekström menar, trots att kursplanerna beskriver det motsatta, att det flickorna är bra på (att läsa av läraren, vara aktiva i diskussioner och visa upp sitt engagemang) är något som pojkar också borde lära sig.

Länk till UR

I Aftonbladet lyfter två  journalister den motsatta vinkeln och menar att talet om “duktiga flickor” och “prestationsprinsessor” är en härskarteknik för att förlöjliga flickor och bevara den manliga överordningen.

Går de här två teorierna att förena? Jag tänker att det som borde vara en ganska teknisk fråga om betygskriterier har nu blivit väldigt moraliskt laddat – en fråga om skuld. Hur gick det till?

Länk, Christer

Vem är det som harvar?

Vem är det som harvar?

Årets mest korkade debattinlägg

Vissa inlägg förtjänar inte att läsas. Tyvärr väljer Expressens debattredaktion att publicera en text på uppseendeväckande låg nivå. Det statistiska sambandet mellan ökad manlig föräldraledighet och barnolycksfall är mer än lovligt löst. En student som argumenterade på det sättet skulle inte komma långt i dagens lärarutbildning.

Sorgligt lågvattenmärke i jämställdhetsdebatten

Kvotering nej – riktad rekrytering ja!

Malmö högskola gör en satsning och försöker manliga studenter till socionomprogrammet.

Länk

Jag gillar det lekfulla anslaget och tror att filmen kan väcka nyfikenhet. Kanske är det lättare att förklara betydelsen av jämn könsbalans i  myndighetsutövningen som socionomerna verkar inom än när det gäller läraryrket? Eller inte?

Myten om lärare som ett könsneutralt yrke lever stark inom skolan. En lärare är en lärare är en lärare….

Den förra filmen med Gonza

Knölupptagare

Knölupptagare

Manliga nätverket – next level

Jag lägger ner en del tid på att försöka få det här nätverket att fungera. Det känns bra och jag får mycket uppmuntran från olika håll. Ett oväntat stöd är de propositioner om kvalitet i högskolan som lyfter betydelsen av såväl stöd- som rekryteringsinsatser. Formuleringarna i propositionen om ny lärarutbildning är också skrämmande tydlig i sina krav på aktiva insatser från lärosätena.

Frågan är vad det är för insatser som efterfrågas?

Är det en fråga nu?

För några år sedan sa en vän som jobbade på Skolverket:
– Snart kommer alla prata om skillnaden mellan pojkars och flickors skolprestationer!

Nu när DN tar upp frågan tror jag att han hade rätt. Konstigt att det är medier som sätter dagordningen.

Från jämställdhetspolitik till Lars Norén

Det har varit en underlig vecka. Jag försöker förstå hur stämningarna går inom Delegationen för Jämställdhet i högskolan och varit med på två konferenser under veckan. Deltagarna är ofta hämtade från den grupp människor som skriver jämställdhetsplaner och vill skapa ordning i organisationerna. I paneldebatterna lyser en otålighet igenom och många vill ta till skarpa metoder som straff och belöning för att skynda på de önskvärda jämställdhetsprocesserna.

På kvällarna läser jag Lars Noréns dagböcker och det är en helt annan värld. Brutalt självutlämnande och motbjudande i sin småaktiga elakhet. Samtidigt är texten helt oemotståndlig i sin föregivet skoningslösa autenticitet. Jag är glad att inte höra till den innersta kretsen och sågningen av Jan Malmsjö är magnifikt rolig.

Kanske är jag lättlurad, men det kommer att kännas underligt att försöka läsa fiktion efter detta. Varför bry sig om påhittelser när det finns dagböcker?

Vad betyder dominans?

Jag försöker smälta intrycken från alla genusföreläsningar. Det finns en hel del perspektiv som är svåra att förena:

  1. Könsmaktsordningen finns överallt och går inte att rubba
  2. Allt förändras på ett naturligt sätt i en trevlig takt
  3. Vi har redan genomfört jämställdhet
  4. Idag är det mest synd om männen och insatser bör riktas därefter
  5. Idag är det mest synd om männen, men de bör få känna på hur det är att lida…

Dahlerup problematiserar begreppet “dominans” och menar att vi enbart bör använda det för utbildningar där obalansen är större än 90/10. Jag tänker att det är ett ganska generöst mått, men att både förskollärare och lågstadielärare antagligen kommer att ligga kvar på samma magiska 5% som de senaste 30 åren. Kanske är toleransen för obalans en aning större när det gäller yrken där kvinnorna håller på att ta över?

Prognosen om hur könssammansättningen kommer att se ut 2030 är intressant:

Samtliga utbildningar där kvinnoandelen ökar mellan 1990–2030

1990 2007 2030
Agronomer, hortonomer
29 49 74
Apotekare
57 70 76
Arkitekter
31 45 61
Civilingenjörer
11 21 26
Ekonomer
31 47 56
Grundskollärare, senare år, gymnasielärare
55 61 65
Grundskollärare, tidigare år
80 84 87
Högskole- och gymnasieingenjörer
8 11 21
Journalister
51 64 75
Jurister
31 49 62
Konstnärlig utbildning
48 55 58
Läkare
34 44 52
Naturvetare
31 42 53
Poliser
12 22 37
Samhälls- och beteendevetare
46 57 72
Skogsvetenskaplig högskoleutbildning
7 17 24
Socionomer
80 84 88
Speciallärare, specialpedagoger
78 86 94
Tandläkare
42 52 68
Teologer
26 41 53
Transportutbildning, eftergymnasial
6 16 29
Veterinärer
40 64 78