Jag försöker att undvika ämnen som jag vet är infekterade och där jag saknar djupare kunskap. Det går inte så bra och ADHD-debatten gör mig lite bekymrad – fast glad också eftersom jag vill ha en levande diskussion här.

När vi startade det manliga nätverket fanns det en del personer som trodde att det var något antifeministiskt påhitt och en del män med dåliga erfarenheter från vårdnadstvister hörde av sig. Jag har en naiv förhoppning om att slippa bli indragen i sådana konflikter även om det är svårt att inte se kopplingen till föreställningar om mäns bristande lämplighet för läraryrket.

I dagens Sydsvenska presenteras personerna bakom rapporten ”Lund – staden där barn förlorar sina pappor”  (minpappa.nu)

Kort sagt: ojämställdheten i vårdnadsdomarna speglar ojämställdheten i samhället. Men också en föråldrad lagstiftning.

– Den lever kvar i en föråldrad bild av kärnfamiljen. Dagens pappor tar mycket större del i sina barns liv än tidigare generationer – men det avspeglas ännu inte i vårdnadsmålen.

Jag har begränsade erfarenheter och borde inte ta ställning. När Per Frennrup kallar Socialförvaltningen i Lund för “Ett Auschwitz för pappor” blir jag besvärad av det höga tonläget och önskar att det fanns en neutral position. Pelle Billing antyder att det inte finns utrymme för en sådan hållning idag:

– Genom feminismen har vi män fått lära oss att vi har makt och att vi har förtryckt kvinnor i alla tider. Men den bilden stämmer inte med hur män själva upplever sina liv.

Man kan skriva och påstå saker om män som aldrig hade godtagits om man bytte ut ordet man mot ”svart”, ”invandrare” eller ”jude”, menar Pelle Billing.

Kanske hänger de här frågorna samman mer än jag vill tro? Jag funderar vidare på om det är möjligt att återskapa någon form av självförtroende hos de män som väljer läraryrket i en värld som genomsyras av stark misstänksamhet?

Gammal inbjudan - aktuellt tema