Anette Hellman disputerar och jag läser presentationen med intresse.

Länk

Jag har tidigare kritiserat författaren och är lite undrande inför utgångspunkterna som tycks vara starkt inom-institutionella (Länk till tidigare inlägg)

Anette Hellman använder sig av uttrycket pojkighet, snarare än maskulinitet. Detta för att de normer som barnen i förskolan förhåller sig till väldigt mycket har att göra med hur man förväntas vara som barn. Och där är ålder viktigt.

Jag skulle nog föredra att Anette använde ordet “pojkaktighet” i stället för “pojkighet”. Den här “manliga” positionen är naturligtvis ett resultat av förhandlingar och en ytterst tillfällig konstruktion. Men det är bra att begreppet “hegemonistisk maskulinitet” avfärdas som analysverktyg. Det ger inga ledtrådar vid tolkningen av barns lek och låser blicken vid traditionella maktmönster.

Det här med “ålder” som kategori är ganska nytt för mig. Är det den vilda tonårspojken som spökar i bakgrunden? Någon som ska tämjas?

Genom att berömma vissa handlingar på det här sättet, och koppla det till kön, lärs barnen hur man bör göra som pojke eller flicka. Att bli stor innebär att leva upp till förväntade könsmönster.

Jag skulle hellre säga “att bli stor innebär att våga experimentera med förväntade könsmönster”. Den där enkla linjära  socialiseringen är en alltför banal som modell för de komplicerade processerna.

När det gäller själva sakfrågan är jag osäker. Du kan naturligtvis i god postmodern anda färglägga Batman hur du vill men jag är rädd att myten banaliseras om vi gör honom alltför deltagarstyrd. För den som verkligen älskar Batman är det här en viktig fråga – även om vi har vant oss vid att vår hjälte gestaltas av olika skådespelare och tecknas av olika tecknare.

Om jag minns rätt var Fantomen (Dragos) lila i vissa länder?

Grattis förresten! Jag återkommer när jag läst.

Läs Skolportens intervju med Anette Hellman

Läs hela avhandlingen

På 90-talet försökte jag följa med i diskussionerna på det manliga nätverk som fladdrade till i Sverige då. Det var ganska underliga stämningar och ofta fanns det ett obehagligt självförakt i tonen som gjorde mig illa till mods. Allt utgick från könsmaktsordningsteorier och män skulle lära sig att bära sig ordentligt åt.

En av de tongivande personerna var Tomas Wetterberg som senare belönades med ordförandeskapet i den mest mansfientliga utredning som svenska regeringar har presenterat. Länk. Könsroller var ren ondska och pojkarna skulle upplysas och medvetandegöras genom pedagogiska åtgärder. Att rekrytera manliga pedagoger var inget mål förutom att de kunde få tjäna som symboler för svensk jämställdhetspolitik – den nye mjuke mannen.

I söndags lyssnade jag fascinerat på dokumentären om Göran Lindberg (Länk) som var en ofta anlitad föreläsare inom rörelsen. Tomas Wetterberg berättade att det var något underligt med den här polischefen som visade detaljerade bilder på autentiskt våld i ett sammanhang som knappast var motiverat. Men ändamålen helgade medlen och då var det oerhört viktigt att slå fast bilden av mannen som förövare och objekt för förändring. Etablissemanget jublade och Margareta Winberg kunde fortsätta att banka in den negativa mansbilden i medvetandet.

När jag nu läser genuspedagog Marcus Svenssons förslag om att starta en rörelse för att medvetandegöra pojkarna blir jag misstänksam (länk):

Ingen förändring till mer demokratiska och jämställda förhållanden och till bättre utbildningar torde dock komma till stånd om inte tid och pengar avsätts till just ett sådant medvetandeskapande arbete.

Därför vill jag nu föreslå politiker och skolledare att man sjösätter »Projekt Pojke«.

Genom att utbilda elever i genusvetenskapliga teorier, mansforskning och jämställdhetsfrågor kan vi stärka ungdomarna i jämställdhetsarbetet.

Projektet ska också problematisera de värsta formerna av ojämställdheten i samhället: som sexuella trakasserier, kvinnomisshandel, trafficking och våldtäkt. Det finns ett tydligt samband mellan våldet i samhället och de värderingar som manlighetsidealet omger sig med.

Projektet syftar till att kunskap i dessa frågor skall medföra att en kritisk position till mansnormen intas.

Vi måste helt enkelt ruska om pojkarnas idé om vad det innebär att vara man.

Tyvärr Marcus – du är säkert en fin kille men du får nog vara lite tydligare med vad du menar med “att vara man”. Vad är det för teorier du lutar dig mot?

Den här typen av åtgärder riskerar att bidra till en ytterligare demonisering av pojkarna. Det räcker med Jan Björklunds påhopp mot “grabbgängen”. Genuspedagogerna borde fokusera på den ojämna könsbalansen inom pedagogkåren.