Våra vänners liv blir bara bättre. Jag vågar nästan inte erkänna hur berörd jag blir av Gustav Hammarstens rollfigur Mats banbrytande luciatåg på förskolan. Ett nytt sätt att skildra män bortom demonisering och romantisering. Ömkliga och modiga famlar de efter någon form av mening. Musiken är underbar och skådespelarna fantastiska.
Detta är kritisk maskulinitetsforskning på en nivå som jag förstår.
Jag arbetar ibland med rekrytering av män till lärarutbildning och minns med sorg hur det var att 2005 ta del av Delegationen för jämställdhet i förskolans delbetänkande. Tomas Wetterberg var sekreterare i utredningen och förklarade stolt på presskonferensen att det inte var en viktig fråga att öka andelen män i förskolan eftersom de ofta riskerade att falla in i stereotypa könsroller. Sedan dess är jag lite misstänksam mot honom och anar att det är en person som gärna spelar det politiska spelet på en högre nivå.
Wetterberg är idag aktiv i Män för jämställdhet. Det är en grupp som jag menar är lite för ivriga att ta avstånd från mansrollen och blandar samman detta med mäns våld mot kvinnor – den här formen av botgöring gör mig orolig och mina tankar vandrar till f.d. polismästare Göran Lindbergs föreläsningar.
Samtidigt är det plågsamt att se hur ansatser till manliga nätverk knuffas in i antifeministiska positioner och jag undrar varför Tomas Wetterberg vill befästa de här motsättningarna genom att demonisera andra grupper och monopolisera godheten till sig själv.
Pelle Billing försöker värja sig mot beskyllningarna om antifeminism. Jag tror att Tomas Wetterberg behöver antifeminismen som begrepp för att fortsätta kunna beskriva sig själv som moraliskt överlägsen. Han sörjer den gamla fina tiden innan ROKS kritiserades i teve och Margareta Winberg delade ut pengar till alla som delade hennes åsikter om män. Jag är osäker på om Wetterberg menar allvar – tror han att den tiden kommer tillbaka eller är det bara nostalgi?
Pelle Billing letar efter reklam där män inte framställs som töntar. Exemplen är inte så många och en del reklamfilmer bär på andra problem. Den här filmen tror jag att mina teknikälskande läsare kommer att uppskatta.
Tomas Wetterberg menar att feminismen idag har förvandlats till ett skällsord. Jag håller inte med och har inga problem med att försvara feministiska principer – men vill inte vara beroende av hans tolkning av innebörden i ordet. Idag finns det andra sätt att arbeta för jämställdhet och när Wetterberg talar om sin “tro” på genusvetenskapen blir det svårt att ta honom på allvar.
När blev feminismen en trosfråga?
Studenterna brottas med svåra begrepp som kultur och estetik i en kurs som utmanar en del av skolans traditionella kunskapssyn. Vi ser en film om Bifrostskolan och en vanlig reaktion är ungefär:
– Jo det verkar trevligt, men hur går det med målen?
Tanken på att kultur skulle kunna ha ett eget värde är svår att fånga i ord och många tycks vara fast i en instrumentell världsbild där vi använder kultur för att uppnå något syfte. Barnen sjunger för att träna språket och ritar för att utveckla motoriken.
Anders B Westin tipsar om en film som beskriver en darwinistisk syn på skönhet. Det skulle vara spännande att möta någon annan teori från studenterna än Vygotskij! Jag är inte säker på att mina kolleger uppskattar den här TED-filmen, som antagligen kategoriseras som biologistisk eller något ännu värre!
Jag läser den senaste utredningen från DEJA och häpnar över det upprörda tonfallet i Gun-Marie Frånbergs text Att bli medveten och förändra sitt förhållningssätt – Jämställdhetsarbete i skolan Länk
Jag kastar mig över avsnittet om lärarutbildningarnas insatser:
En fråga som måste ställas är hur länge lärarutbildningarna ska fortsätta ignorera det kunskapsbehov som blivande och verksamma lärare har i dessa frågor. Enligt en utbildningsledare inom en av landets lärarutbildningar som uttalade sig om nödvändigheten av att skapa specifika kurser i exempelvis värdegrund för våra blivande lärare blev svaret: Värdegrunden ska gå studenterna obemärkt förbi!
Jag vet inte om detta märkliga citat räcker som underlag för de vidlyftiga slutsatserna?
I en av Vetenskapsrådet finansierad studie som jag genomfört framkom att studenterna inte kände till om de hade lärt sig vad värdegrund var för något. Den undervisning som de förväntades ha tagit del av gick dem alltså obemärkt förbi.
Kanske skulle Vetenskapsrådet granska meningsbyggnaden i den beställda studien? Kände de intervjuade inte till om de hade lärt sig något? Kanske förstod de inte frågan? En möjlighet är att de anade en fälla? Jag värjer mig mot den insinuanta och självbelåtna undertexten.
Sedan följer en presentation av huvuddragen i den kommande lärarutbildningen som avslutas med ett bekymrat utrop:
Här hade ett genusperspektiv varit på sin plats!
Jag gillar engagerade forskare men tycker nog att den här texten ligger mer åt det parodiska hållet.
Det finns delar av rapporten jag inte läst, men jag tolkar det som att författaren betraktar den poststrukturalistiska teoribildningen som överlägsen de liberalfeministiska och radikalfeministiska inriktningarna. (a a , s.65)
Skolfront tar i kväll upp pojkarnas resultat i skolan och jag tror att det finns utrymme för en ny form av diskussion i frågan.
Jag minns Ingemar Gens som en ganska moraliserande figur i slutet på 90-talet och nu tycks han ha ändrat ståndpunkt:
– Skolan misslyckas med pojkarna för att de demoniseras och inte ses som föränderliga. Man håller fast vid en pedagogik som aldrig har fungerat, säger Ingmar Gens, jämställdhetskonsult.
Jag kommer hem från ett möte med det manliga nätverket på lärarutbildningen och försöker smälta intrycken. Kanske är jag alltför otålig för långsiktiga nätverksbygge – jag är nog mer en projektmänniska som vill ha snabba resultat.
I veckan har jag träffat representanter för projektet Spelar roll som arbetar för att undersöka attityder bland fotbollsspelare i AIK och förstå varför dessa män inte söker till Karolinska institutets kvinnodominerade kurser.
Utgångspunkterna är kritisk maskulinitetsforskning och jag funderar över vilka konsekvenser ett sådant förhållningssätt får för jämställdhetsarbetet.
Vi diskuterar manlighet som begrepp och funderar över vilka förväntningar som möter manliga pedagoger. Vilken frihet har de att utforska sina känsliga sidor? hur lätt är det att stereotypiseras?
I Svenskan skriver Anders Mildner om en oskyldig form av maskulinitetsskapande – brödbak. Länk
Om ett ständigt tjat om mjölsorter, brödtekniker och egenhändigt malda kaffebönor kan ge dem den identitet de känner att de behöver, tja, vad är då problemet? Trots allt har den bärande mediebilden av en hemmaman hittills varit en reklamkampanj från 1978, där tyngdlyftaren ”Hoa Hoa” höll upp ett barn framför kameran. På behörigt avstånd från ett kök.
Två förklaringsmodeller finns till pojkarnas svaga skolprestationer.
DEJA och utbildningsministern fördjupar sig gärna i något som de kallar antipluggkultur. Denna skulle förkomma bland framför allt pojkar i arbetarklassen. Problemet är att förklaring förlägger orsakerna utanför skolans murar – det riskerar att bli en mystifikation.
Ett annat sätt är fundera över skolans innehåll och de metoder som används.
I Stockholm presenteras en undersökning (DN) vars resultat jag tror stödjer det andra förhållningssättet:
Exempelvis tycker 70 procent av flickorna i åttan i en viss skola att deras lärare är bra på att väcka deras intresse – samtidigt tycker bara 45 procent av pojkarna samma sak.
(…)
Jämställdhetsutvecklaren Maria Näsström, som varit en av dem som drivit projektet, konstaterar att den nya statistiken har varit det viktigaste instrumentet för att synliggöra att flickor och pojkar av olika skäl inte får en likvärdig utbildning.
– När man tittar på den samlade könsuppdelade statistiken från alla skolor i staden så syns inte de olika problemen utom på några få områden, som exempelvis pojkarnas sämre läsutveckling. När vi i stället bröt ner statistiken på varje skola så framträdde olika allvarliga problem relaterade till könen, säger Maria Näsström.
Jag har försökt beskriva pojkarnas svårigheter i förskola, skola och högskola länge men mött kompakt motstånd från jämställdhetsetablissemanget. Ibland tror jag att det handlar om mitt sätt att framföra budskapet och har försökt skriva om och linda in. Nu läser jag i vår största dagstidning:
Skolborgarrådet Lotta Edholm (FP) konstaterar att jämställdhet inte kan hanteras som en ”sidofråga” och att staden nu ska jobba vidare utifrån resultaten.
– Det är otroligt spännande statistik som vi nu måste göra tillgänglig. Det är ju fullkomligt självklart att flickor och pojkar ska ha lika möjligheter att klara skolan oavsett kön. Många människor tror att jämställdhet bara handlar om kvinnors makt men det finns även strukturer som missgynnar pojkar, säger hon.
Jag säger som Joseph Heller:
– Någonting har hänt
Somliga gör vad som helst för att slippa gå i skolan.
Niklas tipsar om ett inslag från 90-talet om så kallade mansgrupper som skulle upptäcka sina vilda sidor genom att banka på träd i skogen. Stina Dabrowski raljerade och kvinnorörelsen förfasade sig över de här oskyldiga påhitten.
Varför blev många så provocerade av Robert Blys bok om Järnhans?
För den som vill närma sig fenomenet från en annan vinkel rekomenderar jag Suzanne Badinters Manlighetens x och y
Jag läser i senaste numret av tidningen Förskolan om nya böcker som behandlar pojkars känslor och blir nyfiken. Rubriken antyder ett essentialistiskt perspektiv – skulle pojkar ha en särskild sorts känslor?
Förra veckan presenterade Christian Eidevald en ännu inte publicerad undersökning om hur genuspedagogiken materialiserade sig på 86 förskolor som fått bidrag av delegationen för jämställdhet i förskolan. Han beskrev två dominerande tolkningar som är svåra att kombinera.
Den första utgår från antagandet att könsneutralitet är eftersträvansvärt och att allt som av tradition skulle kunna kodas i traditionella kategorier bör tas bort – åtminstone till dess att barnet har blivit tillräckligt vuxet att göra egna mogna val.
Den andra vägen försöker belöna fram könsbrytande aktiviteter. Masserande pojkar och skrikande flickor dokumenteras av ivriga pedagoger som stoltserar med dessa bevis på den egna kompetensen. Väggarna fylls med troféer och barnen lär sig antagligen till sist vad som förväntas av dem. Risken finns att de blir en smula misstänksamma inför all denna sociala ingenjörskonst och väljer att leva ett komplicerat dubbelliv. Jag har svårt att inte dra paralleller till 70-talets fredsfostran och Sven Melanders berömda dialog med en motsträvig flicka.
Åter till tidningen Förskolans 9/2010 (ingen länk) bokpresentation om pojkars känslor. Boken heter Kalle som lucia och handlar (inte helt oväntat) om en pojke som motarbetas när han försöker bryta mot en traditionell könsroll. Den här problembeskrivningen upprepas idag så ofta att den tycks har blivit en officiell förklaringsmodell. Billy Elliot-syndromet griper omkring sig och Sveriges förskollärare definierar sitt pedagogiska uppdrag som att pojkarna måste räddas från den förhatliga mansrollen. Världens balettscener ropar efter dessa viga och disciplinerade gossar?
Utifrån det här perspektivet är det kanske bäst om manliga pedagoger inte klampar in och stör de ömtåliga processerna.
Christian Eidevald föreläser om genuspedagogikens baksidor på konferens.
Han gör det bra. Jag återkommer.
Läs hans avhandling
Tysta tankar 