Ibland är jag lite trött på en ändlös genusdiskussion. Som lärarutbildare förväntas jag inskärpa betydelsen av läroplanstexterna om att “bekämpa könsroller” och “motverka könsstrereotypier” (eller är det tvärtom – jag måste oftast slå upp). Genusperspektivet är inskrivet i alla kursplaner och studentena har lärt sig vad de förväntas tycka. Ofta kommer de till seminarier med hemska exempel på barn som har varit klädda i könskodade färger och tillsammans förfasar vi oss över att tillvaron inte är könsneutral.

Tobias Österg och Ulrika Hjort är upprörda över att de här mönstren återfinns i legolådan och skriver en rar debattartikel i AB.

Det är helt enkelt dags att skaka om i legolådan. Kanske är det rent av dags att ta till hotet om kvotering precis som när det gäller de enkönade börsstyrelserna.

Göran Hägglund tar chansen och skriver om skillnaden mellan föräldrarnas och politikernas ansvar (AB2):

Min uppmaning till frustrerade föräldrar är lika enkel som svår; Ni har inte råd att vänta på någon lagstiftning eller agerande från lärarkollegium! Tycker ni att det är ett problem att det är för mycket Storm troopers och Indiana Jonesfigurer i legolådan, är det ert ansvar att välja andra julklappar till barnen. Och förklara för dem varför!

(…)

Fungerar inte vården? Vänd er till mig! Fungerar inte polisen och verkar straffsatserna uppåt väggarna? Vänd er till mig! Är det för krångligt att vara företagare? Vänd er till mig! Är din skatt för hög? Vänd dig till mig! Är demensvården uppåt väggarna ovärdig? Vänd er till mig!

Är det fel grejer i legolådan? Vänd er till Lego!

Jag är intresserad av de här gränsdragningsfrågorna och tänker nog att Göran Hägglund har mer än en poäng. Kanske är det möjligt att tänka sig en genuspedagogik som inte är normativ, men jag har inte sett någon sådan i verkligheten.

I skolans värld är det många som oroar sig för att kunskapsuppdraget naggas av andra uppdrag. Jag kan tänka mig att en del pedagoger uppfattar det som ovärdigt att räkna legobitar.

Njut av Kristina Alexanderssons julkalender och legobilder:

Länk

Jag är glad över att flickor och kvinnor kan leka med Lego av olika slag. Kvotering löser inga problem.

…så är SVT debatt det givna valet.

Självplågaren i mig dras till SVTplay.  Jag anar det värsta och på Twitter är upphetsningen total.

#Debatt

#svtdebatt

Sämsta möjliga uppslag måste vara “låt oss diskutera skuldfrågan i ett pågående rättsfall”. Dessutom tycks rubriken “Är Assange oskyldig?” ha ändrats utan att deltagarna informerats. Förvirringen är total och programledaren har ingen plan. Fenomenet #Prataomdet kommer ohjälpligt i skuggan av Assangefallet och detaljer blandas med konspiratoriska teorier. Den uppenbarar kraften i att dela berättelser  och värdet av att kommunicera med sin partner drunknar  i tafatta försök att knyta till juridik och politik.

Pelle Billing vill tala om mäns utsatthet och hånas på Twitter. Kanske är det fel dag. Alldeles säkert är det fel program. Den här paraden tillåter inget regn.

Orkanens fasad

Pietá - ett centralt begrepp i Faludis analys

Uppdaterat 16/12: Jens Liljestrands svar i DN

Svelands text, och reaktionerna på den, bekräftar tyvärr det jag skrev i min krönika: att den offentliga diskursen om feminismen är låst. Positionerna är cementerade, varje försök till samförstånd hånas och fördöms som tecken på feghet eller dumhet.

……………………………………………………………………………………………….

Ursprungligt inlägg den 13/12:

Anders tipsar om Maria Svelands utfall mot teveserien Våra vänners liv.

Jag har länge undrat över mäns bristande förmåga och ointresse att analysera mansrollen, förvissad om att enda möjligheten att åstadkomma en jämställdhetsrevolution är om män själva, på allvar börjar analysera och problematisera mansrollen. Om de vågar. Hitintills har detta framför allt gjorts av kvinnor (se Susan Faludis ”Ställd” med flera) även om det på universiteten finns en hel del briljanta och modiga maskulinitetsforskare samt några enstaka författare som till exempel Stephan Mendel Enk, som gjorde ett seriöst och lyckat försök i sin bok ”Med uppenbar känsla för stil”. Men tyvärr verkar det ligga på kvinnors axlar även detta; att både vara de som formulerar problemet OCH komma med lösningen. Mäns likgiltiga tystnad har länge cirklat som ett oroligt åskmoln på jämställdhetshimlen och när kvinnor då och då försökt att problematisera detta blir de ofta anklagade för att vara manshatare eller för att vilja klumpa ihop alla män i en enda generaliserande grupp, och män är ju som bekant aldrig grupp, utan bara en oändligt lång rad individer.

Det stämmer inte med mina erfarenheter. De flesta män jag känner är intresserade av olika tolkningar av det som slarvigt kallas maskulinitet – samtidigt tror jag att det är få som klarar sig igenom Svelands analysapparat helskinnade. Den av kvinnor självpåtagna uppgiften “att både vara de som formulerar problemet OCH komma med lösningen” tror jag är en del av själva problemet. Jämställdhetsarbetet behöver nya vinklar.

Pelle Billing funderar vidare över vad som menas med anti-feminism.

Sången