138 kända kvinnliga kulturpersonligheter vädjar i dagens Sydsvenska i ett upprop för att Nasrin Sotoudeh ska släppas. Jag sympatiserar djupt med budskapet, men kan inte låta bli att undra över uppropets utformning.
3) Hur kända måste undertecknarna vara? Vem har gjort bedömningen?
Det känns som att en spretig feministisk rörelse försöker hitta en samlande symbol och utnyttjar en fängslad människorättsaktivist för dunkla syften. Jag tycker att Nasrin Sotoudeh är värd ett bättre öde och uppmanar alla att stödja kampen för hennes befrielse.
Jag läser om filmen Afrikas drottning som bilden är hämtad från. Handlingen är verkligen inte att leka med och jag undrar vad det är för ideal som gestaltas? I bästa fall ser vi viljestyrka. Länk
Kanske är det enklare att dra en båt genom träsk än att rekrytera män till läraryrket? Humphrey Bogarts maskulinitet är inte entydig.
Jag hoppas att nätverket lyckas hålla en god ton och ser fram emot spännande diskussioner. Plattformen borde vara en bra utgångspunkt och jag tror att även feminister kan känna sig välkomna. Den hätska revanschismen bland en del antifeministiska debattörer är påfrestande. Nu börjar vi om.
Det riskerar att bli ganska komplicerat när parterna beskyller varandra för att tävla om offerrollen och jag väljer den trygga ringsideposition. Samtidigt känner jag igen Pelles beskrivning av den manliga skammen:
Offerfeminismen, som jag ser det, är helt enkelt ett sätt att kunna få fortsätta klaga i all oändlighet, oberoende av hur man själv väljer att leva sitt eget liv. Man sprider en bizarr ideologi att man som vuxen kvinna ska ha rätt att göra sina egna val, utan att hållas ansvarig för sina val. Det som glöms bort är att om man inte hålls ansvarig för sina val, så ser man inte heller hur stor makt man har över sitt eget liv. Därmed känner man sig maktlös och upplever att ens offerfeministiska ideologi är än mer korrekt.
Snacka om en ond cirkel.
Effekten av offerfeminismen är att kvinnor skolas in i ett hopplöshetstänkande (vad du än gör så sitter du fast), och män skolas in i ett skambeläggande (allt som är fel är i förlängningen ditt fel).
Jag har försökt driva frågan om jämn könsbalans i lärarkåren länge. Ibland har jag trampat över en osynlig gräns och kvinnliga kolleger har blivit ledsna och känt sig anklagade. Ett vanligt missförstånd är att manliga lärare skulle lösa alla problem eller att alla män skulle bli bra lärare.
Här är en kvinna som lyckas framföra ett svårsmält budskap på ett välformulerat och slagkraftigt sätt. Kanske är det mindre hotande än om en man skulle framför budskapet? Ali Carr-Chellman är värd att lyssna på!
I en annat inlägg har vi diskuterat frågan om varför flickor mår dåligt i skolan. En vanlig förklaring är att de lider av att machopojkarna mobbar dem – men det finns också andra sätt att se problemet. Om det handlar om utseendefixering faller ett stort ansvar på pedagogerna. Jag möter många blivande lärare som är mycket måna om sitt yttre och jag anar att en del av dem har ett problematiskt förhållande till mat. Frågan är om de är lämpliga förebilder för barnen? Skulle könsblandade personalgrupper ge en bredare syn på utseendets betydelse?
DEJA vill utmana förtryckande könsroller och öka friheten för flickor att bli accepterade – även om de inte lever upp till normen av den perfekta kvinnan. Då måste vi vända blicken mot olika håll och pröva förklaringsmodeller. Kritiken mot heteronormativiteten har varit starkt inriktad på mansrollens baksidor (kritisk maskulinitetsforskning) och stora krav har ställts på att männen ska vara goda förebilder. Nu tar vi nästa steg och analyserar majoritetskulturen.
På sidan 55 sammanfattas målet för jämställdhetsarbetet:
Delegationens förslag:
Regeringen formulerar, utifrån det av riksdagen antagna jämställdhetspolitiska målet, följande övergripande jämställdhetsmål för skolan:
Jämställdhet i skolan råder när flickor och pojkar har samma makt och möjlighet att påverka skolan, det egna lärandet och den egna utvecklingen.
Delegationens bedömning: Jämställdhet i skolan lägger en grund för skolan att uppnå både sitt värdegrundsuppdrag och sitt kun- skapsuppdrag.
Lärandet och identitetsutvecklingen är nära sammanlänkade processer. Brist på jämställdhet får konsekvenser för flickors och pojkars möjlighet att lära och utveckla en identitet utan begränsningar eller förtryck baserat på föreställningar om kön.
Klokt och välformulerat. Nu lägger jag kritiken mot betänkandet åt sidan och fokuserar på att försöka konkretisera detta övergripande mål.
Det här med genus och skolpolitik är svårt och ibland känner jag mig ensam. Kanske håller jag på att förvandlas till en patetisk rättshaverist som skämmer ut sig själv och sin institution genom att inte förstå den statliga jämställdhetspolitikens grundantaganden. En nydisputerad genusvetare lär ha sagt:
– I mina kretsar är det en merit att ha blivit kritiserad av Mats Olsson.
I de mörka stunderna har bloggen varit nödvändig för min mentala hälsa och ibland har kommentarerna hjälpt mig att inte bli tokig.
Vid presentationen av betänkandet diskuterar Anna Ekström förhållandet att stora insatser görs för att övertala flickor att använda sina höga betyg för att välja manligt kodade utbildningar – men att få (om ens några) insatser görs för att förmå män att välja kvinnligt kodade utbildningar (som till exempel lärare).
Frågan är vad som hindrat utredarna att föreslå åtgärder inom detta område? Anna Ekström var ordförande i delegationen för jämställdhet i förskolan som i SOU 2006:75 kritiserade bland annat Norge och Skottland för att genomföra rekryteringsinsatser av män till förskolan (på ideologiskt felaktiga grunder). Har hon ändrat ståndpunkt? Varför syns inte det i betänkandet?
Ekström diskuterar också svårigheterna med att föreslå metoder som skulle kunna fungera riktat mot pojkar och flickor. I betänkandet är det här essentialistiska tänkandet inte framskrivet. Jag anar att det är kontroversiellt och förstår att det är lättare att vända förhoppningarna mot att vetenskapen ska presentera evidensbaserade metoder som löser frågan på ett könsneutralt sätt.
Det kommer inte att ske.
I utredningens väldsbild är pojkarna som grupp sena – inte annorlunda i förhållande till den könsneutrala (?) skolnormen. Om det enbart handlar om mognad och utvecklingstempo behöver vi inte blanda in forskningen. Vanlig stödundervisning går bra.
Eller menar Anna Ekström att det skulle finnas andra skillnader än inlärningshastigheten? Tänk om det skulle kunna finnas strukturer som gynnar flickorna? Håller bilden av den könsneutrala skolan på att spricka?
Maria Sveland har försökt att leva jämställt men misslyckats. Av detta drar hon den lite lätt självupptagna slutsatsen att det inte går att leva jämställt. Hon gör sig själv och alla andra kvinnor till offer för strukturer och omständigheter vi inte rår över i stället för att se oss som aktörer med möjligheter att faktiskt förhålla oss till de strukturer och omständigheter vi lever under.
Jag läste Bitterfittan och tyckte väldigt mycket om den självkritiska tonen. Fanns den där på riktigt?
138 kända kvinnliga kulturpersonligheter vädjar i dagens Sydsvenska i ett upprop för att Nasrin Sotoudeh ska släppas. Jag sympatiserar djupt med budskapet, men kan inte låta bli att undra över uppropets utformning.
Tysta tankar 