A vision of students today

Jag sitter och planerar höstens kursstart och mycket handlar om mål, litteratur, undervisning, examination o.s.v. Under ytan finns det en gnagande oro:
– Vem är dom egentligen? Alla dessa studenter som vill bli lärare… hur tänker dom?

Jag inser att mycket av det vi kallar utbildning bygger på antaganden (gissningar) om vilka krav som är rimliga att ställa. Våra föreställningar om studenterna är vaga och fördomsfulla.

Stefan pålssons blogg hittade jag en film från Kansas University som ifrågasätter bilden av den homogena studentgruppen. Visions of students today.

Men allra mest spännande blir det att följa diskussionen i anslutning till filmen. Jag råkade trycka på “view all” och har nu 7640 kommentarer att fundera över.

Blott Sverige svenska studenter har! Eller finns det internationella mönster? Jag tror det.

Nätet förändrar vår syn på oss själva

Jag försöker starta hjärnan efter semestern och ett bra sätt är att läsa Stefan Pålssons blogg om IT och Lärande.

Han hjälper mig att följa med i den internationella utvecklingen och jag inser att det finns oändligt många människor som forskar, planerar och tänker inom området. Många länder brottas med strategier för digital kompetens och förväntningarna är stora på att det ska gå att använda datorerna som ett redskap för ett bättre samhälle.

Idag hör jag till optimisterna och låter mig inspireras av en film som är gjord av en amerikansk kulturantropolog Michael Wesch. Tesen är att vi påverkas av datorer – vi kanske inte blir klokare, men alla dessa möten förändrar vårt sätt att tänka om världen, vårt samhälle, vår familj och oss själva.

Det finns en stark tro på att själva öppenheten och mötena mellan människorna är den avgörande kvaliteten när det gäller kunskap. Då kanske det lätt pretentiösa uttrycket web 2.0 blir meningsfullt. Någonting håller på att hända.

Jag älskar media

Många klagar över att tidningar är slarviga, ytliga, partiska och fixerade vid elände. Jag brukar alltid försvara pressen och har goda erfarenheter av att bli intervjuad. De flesta journalister (på dagstidningarna) är seriösa och ofta på gränsen till överdrivet etiska.

Idag har Sydsvenskan två bra artiklar som jag gärna vill lyfta fram. Anders Ljungberg skriver om möjligheten att utbilda sig till förskollärare med dubbel behörighet att även arbeta i grundskolan. Jag njuter att att se mina studenter lysa mot läsaren. Bilden av den dåliga högskolan bleknar bort i ljuset av dem. Förhoppningsvis läser ungdomar som funderar på att söka till lärarutbildningen artikeln och söker till vår enhet. Men det är skrämmande många som inte läser riktiga dagstidningar i Malmö.

Jag hade också tillfälle att vara med när MSU presenterade sitt program mot mobbning. Ulf Törnberg refererar Elza Dunkels föreläsning utmärkt och jag förundras ofta över det journalistiska hantverket – att ta fram det väsentliga och ge det en form. Budskapet – det finns ingen särskild nätmobbning – är kontroversiellt, men framstår som ganska självklart i en historisk belysning. Vi talar ju inte om telefonmobbning, korvkioskmobbning eller torgmobbning som är andra rum där barn befinner sig.

Själva antimobbningskampanjen är sympatisk och välorganiserad. Det största problemet är nog själva regeringsuppdraget som talar om att finna “evidensbaserade program” och därmed inbjuder till en farlig tilltro på färdiga metoder, som skulle kunna tillämpas av vem som helst på vilka barn som helst. Jag tror inte att MSU (Annika Holm) eller forskarna lånar sig åt dessa enkla lösningar och har en hemlig dröm:

År 2010 kommer forskarna kalla till en presskonferens där det sensationella resultatet presenteras. FLUM ÄR DEN BÄSTA METODEN. Genom att möta barnen som individer och våga ta deras erfarenheter på allvar visar en grupp lärare att det är en fråga om relationer och förhållningssätt snarare än metoder och program.

Då skrattar inte Jan Björklund längre…

Blogg – nu, då, alltid

hh.jpgJag letar efter sätt att använda internet som inte imiterar traditionell undervisning. I dagens Sydsvenska berättar Margareta Flygt om soldaten som skriver en blogg – från skyttegraven under första världskriget! Hans släktingar publicerar brev och vi läsare blir de som oroligt väntar på livstecken. Samtidigt kommenteras breven av bloggläsare som fyller på med andra händelser från tiden.

Som lärare vore jag blind om jag inte såg pedagogiska möjligheter i denna form.

Möt William Henry Bonser Lamin.