Tidigare var jag ofta orolig för att hamna i sysslolöshet utan läsning. På senare tid har jag nog bekymrat mig mer över dålig internetuppkoppling. Efter en dag på Kiviks marknad utan böcker och nät är jag glad över iBooks. Gratis klassiker, sparade för lämpliga tillfällen.
När det gäller Nalle Puh är alla tillfällen lämpliga. De här raderna är från jakten på Heffaklumpen.
Så här ser mitt bibliotek ut just nu. Pdf-filerna med utredningar står på en annan hylla.
Familjen samlas och hemmet översvämmas av produkter från Apple.
Till vårt försvar kan sägas att iPaden enbart är lånad.
Meningarna är delade om prylens användbarhet. Jag antyder att det vore bättre om den levererades med någon form av ställning och tangentbord – hoppsan det finns redan och kallas “laptop”! För några år sedan var bakmaskinen årets julklapp och vi vet alla hur det slutade. Läsplattor och parabolantenner är modeflugor som det gäller att stå emot.
Sedan kommer de tidningslösa helgmorgnarna och jag laddar i desperation hem The Times juldagsnummer i iPad-version. Fotobilagan knäcker mig, dottern är lyrisk över sättet att grafiskt illustrera cricketmatchen och intervjun med Keith Richard tar aldrig slut.
Plötsligt förstår jag poängen och inser dessutom varför en del tidningsutgivare tror att det är möjligt att ta betalt för produkten.
Jag läser ett upprop som uppmanar staten att dela med sig av sina kulturskatter och nickar våldsamt (typ headbanging)
(Länk till Svd, Kristina Alexandersson)
Minnesinstitutionerna vill sprida materialet, men vågar inte. De är rädda att bryta mot upphovsrätten, till och med när de äger materialet eller det inte längre omfattas av upphovsrätten! Kommer någon att kräva ersättning för material man lagt ut på nätet? Ingen vet. Det här borde Upphovsrättsutredningen (2008-2011) ta upp. Bristen på besked skapar rädsla.
Några har brutit dödläget genom att publicera på sajter som har många besökare. Riksantikvarieämbetet använder Flickr, medan Nordiska museet och Regionarkivet i Västra Götaland har lagt ut tusentals bilder på Wikipedia. De är inspirerande undantag. De flesta andra vågar inte eller tycker att det är för krångligt. Lösningen är enkel: Gör det obligatoriskt för minnesinstitutionerna att nätpublicera en viss andel av sitt material varje år.
Om staten gör sitt för att skapa ett fylligare Creative Commonslicensierat material på nätet lovar jag att utbilda framtidens lärare inom fältet upphovsrätt.
Det lär jag väl bli tvungen att göra ändå…
Twitter är en lysande kanal och Kristina Alexandersson är en föredömlig spridare.
Själv är jag av princip emot goda råd och läser motvilligt (Länk)
En del av råden är motsägelsefulla och jag ser svårigheter i att kombinera de här två:
16. Apologizing
I always see new bloggers apologizing in their posts and I never see seasoned bloggers do it. Quite frankly, it’s annoying to go to a post and read three paragraphs about why you are sorry for not writing more frequently. Don’t do it because that stays out there on the Internet forever to annoy anyone that stumbles across it. There is no need to ever apologize and if you feel the need to give more because you’ve been away, then write a spectacular post, but don’t say you are sorry.
20. Being a know-it-all or being grumpy
Humility goes a long way in life, and it goes a long way in blogging. Be humble. Admit when you are wrong and eat a slice of humble pie every now and then. It will show you are human and your readers will love you more. You become a real person when you show some love and humility. Also, please don’t be grumpy. You will only attract grumpy readers, and you certainly don’t want that.
Fast det kanske är möjligt att förena självsäkerhet med ödmjukhet?
Jag gillar ordet “grumpy” och är glad att mina läsare inte passar in under den beskrivningen.
För övrigt önskar jag mig bättre sömn på hotell. Nästa gång tar jag med min kudde.
Jag läser Google-koden av Andreas Ekström och dras in i diskussionen om teknikens roll i samhället. En närmast religiösa dyrkan av teknik svävar över företaget, samtidigt som de vårdar myten om de goda relationernas och lekfullhetens betydelse. Den ene grundaren Larry Page lär ofta hålla sammanträden vid ett bord fullt av legoklotsar.
Då kan han inte vara allt igenom ond.
Ekström beskriver hur företaget arbetar med att underhålla myten om “det goda” och jämför med Ingvar Kamprads sätt att göra IKEA till något mer än ett möbelvaruhus. De platta paketen är basen för verksamheten – men vi åker till varuhusen för att vara en del av något som är större än ren konsumtion. På samma sätt blir vi delaktiga i google-andan och gläds åt den färgglada logotypens variationer.
Jag funderar vidare efter disputationen om reception av medieproduktion (länk till tidigare inlägg) och inser att det finns ett samband med Jessica Gedins spaning.
Hennes tes är att vi är mer intresserade av vad konstverket har för effekt på oss än själva konstverket och som illustration väljer hon mannen som lägger ut filmer på sin gråtande fru efter att de sett på film tillsammans (Länk)
Jag blir hjälplöst förtjust i hustrun och tycker att det modigt och djärvt av henne att dela med sig av sin känslosamhet. Mannen är förundrat förälskad. Känslor är inte längre en skamlig privatsak. På nätet gråter vi tillsammans och en av vår tids viktigaste frågor är:
– Lyckades dom verkligen sätta ihop R2D2?
Anders Mildner ställer två besvärliga frågor. (länk)
1) Vad hade hänt om vi klarat av att förändra siffrorna? Med samhället, med oss?
2) Vad kan vi göra för att förändra?
Det känns inte som om han tänker nöja sig med de vanliga cyniska svaren.
The Paul Butterfield Blues Band – You Can Run But You Can’t Hide
Solomon Burke – You Can Run But You Can’t Hide
Läs mer : länk
Jag är en lågfrekvent konsertbesökare men när Annika Norlins orkester Hello Saferide kommer till Malmö på onsdag går det inte att stanna hemma.
Nästa vecka ska vi arbeta med ungdomars utsatthet på nätet och det kanske vore en bra idé att visa sången om vänskap över generationsgränser. Skräcken för beröring hotar att förlama vår längta efter närhet.
Mats befinner sig fortfarande delvis i semestercoma. Den lille vännen försöker fylla tomrummet med spridda funderingar om stort och smått.
Just nu tänker han att begreppet transparens är oförklarligt populärt. Ett rationalistiskt ideal för processer där alla aspekter ska vara tillgängliga för alla aktörer – det låter bra och lockande. Genom att “avförtrolla” makten går det att förstå vad det är för krafter som styr våra liv.
Den lille vännen drömmer om transparenta noshörningar och enkla lösningar. Om vi vet exakt vem som tar vilka beslut på vilka grunder kommer livet att bli enklare och deltagarna lyckligare.
Den transparenta noshörningen ser dåligt och är därför misstänksam mot allt och alla. Han anfaller besinningslöst och är därför ganska lätt att lura om man förstår hur han tänker. Men det kräver ett visst mot att stå kvar när vidundret kommer dundrande emot dig med nedböjt huvud och marken skakar.
Länk till andra som har tänkt i frågan: Mymlan, Mindpark – Joakim
Mats blir inspirerad av Joakims tankar om öppna organisationer och muttrar om Malmö Högskolas brist på intranät. Det vore en lämplig tioårspresent till personalen från informationsavdelningen. I nedskärningstider är det särskilt viktigt att motverka ryktesspridning genom öppna kanaler.
Den nya hemsidan tycks vara en förbättring på många nivåer men motståndet mot ett fungerande intranät blockerar utvecklingen mot transarens. Njut av argumentationen:
Dessa två till synes oförenliga hållningar tycks komplettera varandra på ett utmärkt sätt.
Tysta tankar 