Det finns stora förväntningarna på att KK-stiftelsen ska initiera något stort när det gäller lärarutbildningarna och framtida lärares IT-kompetens. Texten ovan är en bearbetning av informationen från i Mars. Sedan dess har det gått långsamt – men nu ser det ut att börja röra på sig.
En samordnare är utsedd!
Landets högskolor och universitet har fått kritik för heteronormativ undervisning och jag håller med. Alldeles för sällan utmanar vi våra föreställningar om manligt/kvinnligt och de gånger så sker är det ofta utifrån ett ängsligt och politiskt korrekt perspektiv. Vi förfasar oss över media och förtryckande idealbilder. Jag tror att det är svårt att komma under ytan och den auktoritära och rigida högskolemiljön inbjuder inte till att experimentera med roller. Samtidigt som regnbågsfestivalen pågick i Malmö prövade vi några gränser.
Förra veckan höll jag i en workshop som hade många olika syften.
1) Det är roligt att göra film – men då måste vi först befria oss från en del prestationskrav.
2) Det går att göra film snabbt – alla som varit med om en riktig filminspelning vet att det är ett oändligt gnetande med detaljer. Vår film gjordes under en timme och inklippen skedde direkt i kameran med bild-insertteknik VHS. Man får inte vara petig och full kontroll är inte idealet.
3) Det är spännande med populärkulturella referenser. Vi lånar energi från originalet. Musiken håller ihop infallen.
4) Det händer något med personligheten när jag får en mustasch. Hår behöver inte vara skamligt.
Jag har gjort åtta sådana här filmer på två dagar – och tycker fortfarande att det är en bra låt. Men jag är inte säker på vad videon handlar om. Inte i original och inte i vår version. Kanske någon kan hjälpa mig med tolkningen?
Ibland är jag riktigt glad över mitt jobb – det är när jag ser studenter som verkligen försöker undersöka något som intresserar dem. Då kan de hända att de glömmer diskussionerna om bedömning och kriterier. Kunskapen är sin egen belöning och utmaningarna upplevs som intressanta.
Idag har de arbetat med att undersöka digitala mötesplatser för unga på nätet. Katia Wagner inledde med att berätta om Alexandramannen och diskuterade faror och möjligheter. Många blev starkt berörda och en hel del av texterna behandlar det ogenerade raggandet på sidor som snyggast. se och porrigt.se.
Men det finns andra som ser möjligheter. Ge gärna respons till grupper som skrivit något intressant!
Anne-Marie tipsar om en föreläsning som beskriver hur datorer kan påverka barns lärande i utsatta områden.
“The hole in the wall experiment”
Jag älskar tanken på självorganisering och det finns mycket hopp i berättelsen.
“A teacher that can be replaced by a machine -should be…”
Erfarenheterna från Indien är möjliga att överföra till Sverige. Mycket av barnens lärande sker utanför skolan i informella självorganiserade grupper.
Den uppblåsta svenska skolan är ibland besatt av sin egen betydelse. Tanken på att barn lär av varandra har märkvärdigt svårt att slå rot.
Jag är intresserad av att använda blogg som verktyg i klassrummet och har hittat en del inspirerande exempel från klasser som har kommit långt. Frågan om barns säkerhet och integritet på internet är känslig men vinsterna med att öppna klassrummet mot världen tror jag är stora.
Ina Alm bjuder på en instruktionsblogg och ett kul exempel
Nåja – jag funderar över vilka program som är lämpligast. Själv är jag lycklig wordpressmissbrukare som njuter av alla möjligheter och inställningar. Dessutom bjuder de på generöst serverutrymme. Tyvärr går det inte att ladda upp film och musik om man inte köper tilläggstjänst.
Ina rekommenderar Blogger/Blogspot, som verkar vara enkelt och desssutom stödjer film i olika format. En nackdel är den där slumpgeneratorn “nästa blogg” som kan föra in oönskade element i klassrummet.
Pedagogbloggar.se tycks vara ett alternativ?
Är det någon som har testat?
Jag sitter och planerar höstens kursstart och mycket handlar om mål, litteratur, undervisning, examination o.s.v. Under ytan finns det en gnagande oro:
– Vem är dom egentligen? Alla dessa studenter som vill bli lärare… hur tänker dom?
Jag inser att mycket av det vi kallar utbildning bygger på antaganden (gissningar) om vilka krav som är rimliga att ställa. Våra föreställningar om studenterna är vaga och fördomsfulla.
På Stefan pålssons blogg hittade jag en film från Kansas University som ifrågasätter bilden av den homogena studentgruppen. Visions of students today.
Men allra mest spännande blir det att följa diskussionen i anslutning till filmen. Jag råkade trycka på “view all” och har nu 7640 kommentarer att fundera över.
Blott Sverige svenska studenter har! Eller finns det internationella mönster? Jag tror det.
Jag försöker starta hjärnan efter semestern och ett bra sätt är att läsa Stefan Pålssons blogg om IT och Lärande.
Han hjälper mig att följa med i den internationella utvecklingen och jag inser att det finns oändligt många människor som forskar, planerar och tänker inom området. Många länder brottas med strategier för digital kompetens och förväntningarna är stora på att det ska gå att använda datorerna som ett redskap för ett bättre samhälle.
Idag hör jag till optimisterna och låter mig inspireras av en film som är gjord av en amerikansk kulturantropolog Michael Wesch. Tesen är att vi påverkas av datorer – vi kanske inte blir klokare, men alla dessa möten förändrar vårt sätt att tänka om världen, vårt samhälle, vår familj och oss själva.
Det finns en stark tro på att själva öppenheten och mötena mellan människorna är den avgörande kvaliteten när det gäller kunskap. Då kanske det lätt pretentiösa uttrycket web 2.0 blir meningsfullt. Någonting håller på att hända.
Jag funderar över Yngve Wallins påstående i sin blogg på KK-stiftelsens webbplats och tar mig friheten att citera utförligt:
Den uppmärksamme har kanske lagt märke till att det har varit tomt i den här bloggen ett tag. Egentligen ger det en ganska bra bild av läget när det gäller visioner för framtidens lärande i Sverige i dag, tomt – och tyst. Jag undrar vilka konsekvenser den här fantasilösheten kan tänkas få på lite sikt.
Förutom den underliga slutsatsen att en tom blogg skulle vara ett symptom på fantasilöshet i landet reser texten intressanta frågor. KK-stiftelsen har länge haft en central position i arbetet med att utveckla intresset för ny teknik och förhoppningarna på att det ska rulla på av sig själv tycks komma på skam. Blicken vänds tillbaka mot en tid då det tycktes vara möjligt att verkligen leda skolor genom visioner (och mycket pengar). Idag beskriver Wallin situationen som att vi lider av brist på visioner.
” …det är hög tid att vi åter höjer blicken och börjar diskutera vad den här idéfattigdomen och bristen på framtidsvisioner kan få för konsekvenser.”
Jag tror att denna längtan efter visioner och framtidsentusiasm delvis är ett uttryck för ett främlingsskap inför ett nytt landskap. Vi har en situation där utvecklingen inte är förutsägbar och styrbar på samma sätt som tidigare då det ofta fanns en övertro på tekniska lösningar och massiva utbildningsinsatser.
Idag har de flesta studenter på landets lärarutbildningar högre digital kompetens än lärarna – och det behöver inte vara dåligt. Bilden av att leda utveckling och implementera teknik hos den okunniga massan är lite farlig eftersom den hindrar oss att se vilka kompetenser som redan finns hos barn, ungdomar och studenter.
Utmaningen idag är snarare att ta vara på och utmana dessa krafter inom skolans ramar, än att “visionera” fram något nytt.
På Malmö högskola har det länge talats om en portal som skulle ha alla funktioner – idag har även teknikerna insett att tiden för den typen av heltäckande webblösningar är förbi. Studenterna vill inte tvingas in i färdigbyggda system när de redan har byggt upp andra sätt att kommunicera. Om de heter MSN, Lunarstorm eller Facebook idag – ja då heter det något annat i morgon.
I den moderna visionen byggdes köpcentrum i alla förorter. De boende skulle inte behöva lämna sitt område. Detta var ett uttryck för den moderna visionen om det goda samhället som skapar den perfekta servicen åt medborgaren. Idag står många av dessa torg övergivna – trots den goda visionen om kommunala mötesplatser.
Kanske en del av IT-romantikens visioner riskerar att hamna i samma kategori på historiens sophög?
P.S. Att både de finska och danska exemplen kan vara inspirerande är en annan historia.
Tysta tankar 
