I dagens Svd presenteras en undersökning som visar att ungdomar har ganska bra koll på riskerna med internet.
Länk
Nio av tio ungdomar är noggranna med att inte lägga ut för mycket information om sig själva på nätet. En ny undersökning slår hål på föreställningen att unga inte är medvetna om riskerna på internet. ”Man vet nu att man inte ska ha kontakt med främlingar eller lägga ut halvnakna bilder”, säger Mikaela Forslund, 18 år
Nu måste vuxenvärlden hitta något nytt att skrämmas med.
Svd presenterar en undersökning om svenska skolors datorstandard. Det är deprimerande läsning och skillnaderna är slående. Särskilt oroande är bilden av en åldrande datorpark som borde bytas ut samtidigt som kommunerna drabbas av sparbeting.
Utbildningsminister Björklund väljer att bagatellisera frågan:
– Det finns många problem som jag ligger sömnlös över men detta tillhör inte ett av dem.
Själv kan jag drabbas av sömnproblem av undran inför vilka dessa områden är som Björklund planerar att vidta åtgärder i, men nog är det anmärkningsvärt att mannen som har gjort handlingskraft och styrning till sitt varumärke är så besynnerligt likgiltigi frågan. Han har varit på skolor där datorer används till att spela spel och drar slutsatsen att datorer nog inte är betydelsefulla för resultatet. Problemet är naturligtvis störst för de grupper som inte utrustas med bärbara datorer av välbärgade föräldrar.
När Lärarutbildningsutredningen HUT utnämner IT till ett av fyra huvudperspektiv i framtidens skola kanske det vore lämpligt med ett lite större engagemang. Annars misstänker jag att Björklunds vision är femtitalets skola och reformer som inte kostar någonting.
Talet om likvärdighet är tomt. Framtidens skola är ett lotteri.
Klickbar bild:
Andreas Ekström formulerar det väl i Sydsvenskan (Jag citerar långt – och tror att han har överseende)
Häromdagen gick jag in på ett stort bibliotek. Då tänkte jag ungefär så här: ”Oj, så otroligt många böcker. Att någon har orkat skriva alla de här böckerna alltså! Vem sjutton ska läsa allt detta?” Jag läste två av dem. De var inte bra.
Sedan gick jag vidare till en välsorterad tidskriftshandlare. Där tänkte jag samma sak:
”Vem behöver så här nischade och konstiga tidningar om allt möjligt som jag inte vet någonting om?” (Läste två. Dåliga.)
Sedan skrev jag en tidningsartikel om detta, om alla dessa onödiga böcker och tidskrifter som skymmer sikten för de verkligt fina trycksakerna. Om hur själva mängden böcker och tidskrifter i sig själv utgör ett hot inte bara mot den goda smaken, utan mot själva demokratin.
Poängen är uppenbar – så gör man inte. Ändå fortsätter hetsen mot sociala medier och det blir allt uppenbarare att diffusa särintressena kämpar för sina privilegier: rätten att formulera frågor och tolkningsföreträdet om vad som ingår i den kulturella kanonen.
Jag försöker förstår hur skolan och lärarutbildningen ska förhålla sig till de nya medierna. Allt fler exempel dyker upp där lärarna har lyckats föra in medier och öppna upp klassrummet mot världen. Men jag ser samma motstånd i skolvärlden som i den slappa mediekritiken.
Rädslan att tappa kontrollen.
Mina funderingar kring manlig mystik och pedagogyrket snirklar sig vidare.
När vi gjorde Pojkaktiga sångböcker var skelett ett återkommande tema och frågan är hur vi tänkte? Är besattheten av döden ett manligt tema som exploderar i hårdrockens symbolvärld? Varför skulle män vara mer bekymrade över livets förgänglighet? Hela den här manliga sjukan att försöka skapa monument över sig själv är besvärande, men också lockande. Närheten till döden fungerar som motor för äregirighet och utforskande av gränser. Kvinnor tycks ofta klara sig utan denna form av bekräftelse – eller så fungerar barnafödandet som ett tillräckligt stort livsäventyr?
Sången Fredrik Fräcks skelett beskriver fördelarna med att vara död. Problemet är att i tillvaron som död är det inte möjligt att uppleva denna eviga bekymmerslöshet. Det uppfattar jag som ett avgörande argument för livet.
Jag har upptäckt att mitt behov av gamla mystiska bilder är omättligt och försvunner in i de delade skatternas värld. Ett nyckelbegrepp är Creative commons eller common access, som innebär att några rättigheter är reserverade men mycket är tillåtet.
Är IT ett perspektiv eller ett innehåll? Sådana underliga frågor uppstår när lärarutbildare försöker beskriva vad blivande lärare ska kunna. Begreppet digital kompetens glider mellan fingrarna och vi famlar efter sätt att göra utbildningen modern.
Under tiden förändras världen snabbt och själva diskussionen riskerar att bli föråldrad innan orden har lämnat munnarna.
Skolan har långa traditioner av kunskapskontroll och datorer är naturligtvis ur många aspekter det perfekta redskapet för att effektivisera denna. Jag är mer intresserad av om barnen själva skulle kunna konstruera quiz och är nyfiken på vilken typ av frågor de ställer. Därför letar jag efter ett enkelt publiceringsredskap. Det finns en uppenbar risk att den här gamla rätt/fel-metodiken är stendöd, men jag skulle vilja testa möjligheterna först.
Powerpoint och Word fungerar hjälpligt. Det går att länka till bilder och filmer, men det är lite omständligt.
Jag hittade ett gratis quiz-program utan bildmöjlighet – men det är lätt att publicera på hemkatalogen.
Goda råd mottages! Allt utom kod…
Jag kommer från en inspirerande LTIC-föreläsning om PC-tablets och smartboard. Anna från Nacka berättar om hur alla barnen har egna datorer och vilka vinster de gör genom denna investering. Samtidigt diskuterar mina kolleger vad en nyexaminerad lärare måste kunna och det är svårt att inte drunkna i den tekniska aspekten.
Då hittar jag länken hos Anne-Marie till en verkligt rolig demonstration av smartboardens möjligheter och plötsligt känns de tekniska svårigheterna mer uthärdliga.
Under strecket SvD har i två avsnitt 1 2 diskuterat problemet med att vi lämnar digitala spår efter oss på nätet. Marknadsföringen bygger på vem vi är, vad vi handlat, lyssnat på eller laddat hem.
Jag var länge imponerad över Youtubes förmåga att föreslå spännande filmer och undrade i smyg hur de kunde vara så pricksäkra i sina gisningar om vad jag gillar.
Nu föreslår de att jag ska njuta av Thomas Viehe och Vilse i pannkakan – och då gör jag det!
Två nyheter korsar varandra. Länk.
Mittuniversitetet har infört förbud mot att spela in ljud och bild på föreläsningarna. Universitetsledningen har vidtagit åtgärden på grund av lärarnas rädsla att hamna på Youtube. På den populära internetsajten finns mängder av roliga och ibland pinsamma filmsnuttar att beskåda, dock inga med Mittuniversitetets personal.
Den andra handlar om den amerikanska trenden att studenter betygsätter lärare på webbplatsen Studenter tycker till.
Syftet med StudenterTyckerTill.se är att erbjuda studenter oberoende vägledning och möjlighet att göra sina röster hörda.
Jag sitter och försöker förbereda en föreläsning om spel och inser att materialet håller på att växa mig över huvudet och att en del av de 300 studenterna kommer att bli besvikna.
Den grupp som inte har läst igenom de anvisade kunskapsöversikterna undrar antagligen varför jag inte sammanfattar dessa. Bilden av läraren som vägvisare och underlättare är djupt förankrad i studentgruppen. Så antagligen kommer jag att läsa högt ur Medierådets och Ungdomsstyrelsens rapporter.
Den grupp som har läst rapporterna undrar antagligen varför jag ska tala om det som de redan har läst sig till. De förväntar sig en knivskarp och personlig analys som vi utvecklar tillsammans i dialog. Så antagligen kommer jag att försöka föra någon form av samtal trots att flertalet inte känner sig delaktiga.
En tredje grupp är mer nyttoinriktade och mäter en föreläsnings värde i förhållande till dessa användbarhet vid tentan. Då kan jag använda tiden till att ge vinkar om hur examinationen ser ut och hur svaren bedöms.
En fjärde grupp är experter på ämnet och undrar antagligen hur någon som inte ens har tagit sig upp till level 30 i World of Warcraft vågar uttala sig i ämnet. Super Mario och Wiigolf är inga tunga meriter.
Det går säkert att hitta andra grupper jag kommer att göra besvikna – storföreläsningsformen har sina begränsningar och ofta undrar jag om det är försvarbart att samla så många studenter under så storslagna förespeglingar.
Poängen är att jag som lärare måste skiljas från min längtan efter den perfekta utvärderingen. Mina kunskaper om vem studenten är och vad hon behöver är bristfälliga och tanken på att göra alla nöjda riskerar att bli ett omöjligt och kvävande krav. Om jag därtill antyder att många lärare lider av narcissistiska drag och är mycket beroende av bekräftelse så har jag inte sagt för mycket.
Betygsatt och uthängd på Youtube samlar jag ihop resterna av mitt självförtroende och går vidare. Det är aldrig för sent att ge upp.
Tack Elza för tipset
Man vill inte verka gnällig.
Man vill vara positiv.
Man ska vara tacksam att man har jobb.
Man ska veta att det finns många som har det värre.
Man ska inte använda ordet “man” i onödan – om man inte försöker dölja vem det egentligen är som bär fram åsikten.
Så…
Jag har tidigare kritiserat Lärarutbildningsutredningens HUT:s syn på IT-frågor och känt mig ganska ensam i mina bekymmer. Därför är det skönt att läs Umeås remissvar.
Länk
Nu har jag stora förhoppningar om att Malmö högskola lyckas formulera sig lika väl.
Tysta tankar 