När jag var 14 år sa en av min äldre brors kamrater till mig:
– Du Mats, varför är du så ironisk hela tiden?

Sedan den dagen är jag misstänksam mot den här skämtsamma formen av distanserad elakhet. Jag tycker om allvarliga människor och hyser en viss förståelse för religionen. I den här texten tar Strindberg ställning för de som vågar tro på någonting.

EN RELIGIÖS TEATER

Läraren talade: Det ser ut som om människorna
icke hyste höga tankar om sig själva, ty när de på
teatern få se en riktigt elak satir, då njuta de, utan
att ta åt sig likväl. Det gäller ju bara de andra. Det
fanns i min ungdom en teaterförfattare, som efter att
ha varit satiriker slutligen fattades av medlidande med
mänskorna, och som han själv genom ett gott och
relativt lyckligt liv fått mildare känslor, såg han
människorna i en ljusare dager. Nåväl, han skrev en pjes
med bara ädla människor, känslofulla, ömhjärtade.
Vad hände: publiken trodde först det var ironi, men
i andra akten upptäcktes sveket. En stämma ryter från
parkett: fy f-n, det är ju allvar; och under ett
stigande äckel gick pjäsen fram; åhörarne skämdes för
varandra och på författarens vägnar; några sprungo
ut, och de kvarvarande skrattade: skrattade åt
godheten, uppoffringen, försakelsen, förlåtelsen. De
kände icke igen sig, ansågo skildringarna onaturliga;
det gick inte till så i verkligheten, människorna voro
inga änglar. Det är farligt således att tala väl om
människorna, ibland. Men nu är att märka, det religiösa
människor icke besöka teatern, emedan teatern är
gudlös. Den grekiska tragedien började med offer åt
gudarne, och alla tragedierna handla om mänskans
vanmakt i kampen mot gudarne. Varför göra icke våra
religiösa en teater, där man får se hur det onda
beskrattas och avslöjas.

Jag skulle gära se en politisk teater där det onda beskrattas och avslöjas. Strindbergs religiositet är fortfarande en gåta för mig. Men jag gillar allvaret. Allt är bättre än ironi.