Sverige är inte med. Jag undrar vad det beror på?
Att jämföra lärarutbildningar
5
Category Archives: HSV
Konsten att misslyckas rätt
American schools have spent close to $4.4 billion on testing in the past decade thanks to No Child Left Behind. The ideal of the accountability movement was to impose some quality standards where few existed: to sanction schools, and sometimes individual teachers, whose students don’t perform up to par. Schools labeled as “persistently low-performing”–based on the results of standardized, multiple-choice tests–may be automatically subject to closure, mass firings, or the removal of the principal. Sounds objective, right?
Den här skulpturen heter Patterns of failure. Den påminner oss om betydelsen av imperfektion.
Målsäkring?
Eddy formulerar det mycket bra. Vad händer när postrukturalisterna dragit sig tillbaka? Jag citerar långt ofh hoppas det är OK:
Idag är modeller, kalkyler, utvärderingar och prognoser viktigare än levt liv och verkligheten. Idag förutsätter man snart sagt överallt att det går att med hjälp av förenklingar och abstraktioner nå kunskap om världen, om börsen, ekonomin, akademisk kunskap, väljarstöd, och så vidare. Verkligheten existerar inte, eller ses som en irriterande felkälla eller osäkerhetsfaktor. Levt liv, människors samverkan, kultur och samhället är problem som ställer till det för räknarna och kalkylerarna, prognosmakarna. Man har helt enkelt fastnat i modellerna och allt mer möda, kraft, tid, uppmärksamhet och pengar läggs på bilderna av världen. På kunskapen om, istället för livet här och nu, i all sin komplexitet. Det är den nya poststrukturalismen.
Det största hotet mot samhället och livet är övertygelsen om att det går att nå säker kunskap om levt liv. Livet kan inte målsäkras, för det är inte målet som är det vi vill ha, det är vägen dit som är det viktiga. Trygghet, vill och behöver alla, men det är inte samma sak som säkerhet och visshet. Det oväntat oväntade, slumpen måste man räkna med, och acceptera. Det går inte att räkna på, det går bara att förbereda sig och hålla många dörrar och vägar öppna. Marginaler är vad som krävs, och det enda som kan ge trygghet. Att hävda något annat, att tro på att det går att så säker kunskap (om levt liv och samhällsprocesser) är precis lika galet som poststrukturalismen. Det är bara så mycket farligare, för nu är det på allvar. Ingen verkar hävda att prognoser och modeller, målsäkring, är farligt. Tvärt om inför man det överallt, med entusiasm!
SAMR – något vi måste ta ställning till?
Jag ska fundera vidare om våra studenter behöver ta del av den hör diskussionen.
Skolan och föräldrars utbildningsnivå
Ibland blir jag bara arg och det händer att jag drabbas av uppgivenhet inför skolans möjligheter att skapa ett rättvist samhälle.
Statistik hjälper mig att hålla huvudet kallt.
Är det någon som kan gissa vad den röda och gröna färgen representerar?
Matematikundervisning som tradition
En ny avhandling kommer fram till en deprimerande slutsats. Det stämmer inte med mina erfarenheter från lärarprogrammet. Jag möter många studenter som vill förnya ämnet genom laborativa metoder.
Vad säger examensarbetet om utbildningens kvalitet?
Många viktiga frågor i samma rapport.
“enklare”?
–Det hade varit enklare om vi kunnat sortera bort 90 procent och bara fått dem med toppbetyg, men då hade vi kanske fått erbjuda andra arbetsvillkor och bättre löner, säger Mats Olsson.
Jag kommer nog att få dras med de där citaten från SVT ett tag.
Om vi hade haft homogena grupper där alla studenter hade haft svensk bakgrund, föräldrar med akademiska meriter och inga livserfarenheter – då hade vi kanske kunnat bedriva en mycket effektiv utbildning enligt industriella principer. Men jag tror inte att någon skulle vilja anställa de här likformiga personerna. Idag börjar vi erövra insikten att en lärare kan se olika ut och att det finns skilda sätt att definiera vad som är kärnan i yrkeskunskapen.
För mig är det viktigt att betona högskoleförordning som avgörande dokument. Den texten sätter ramarna för debatten. Vi hittar inte på regler för att bråka med utsatta grupper.
Länk till programbeskrivning.
Per T Ohlsson och Anders Mildner – två vägar
Efter Per T Ohlssons totalhaveri i Sydsvenskan inser jag att det inte är möjligt att låta hjärnan gå på semester än:
Skolan skulle behöva en motsvarighet till Lindbecks kommission: en expertutredning som frilägger problemen och lyfter fram nödvändiga åtgärder även om de råkar vara politiskt obekväma.
Men i en sådan utredning – brett sammansatt med jurister, statsvetare, nationalekonomer, folkbildare och kulturvetare – gäller det att hålla det pedagogiska inslaget på ett minimum. För om någon har skadat svensk skola mer än beskäftiga politiker så är det pedagogerna.
Ingen har uttryckt det bättre än historikern och författaren Peter Englund, sedan 2009 Svenska Akademiens ständige sekreterare. I ett befriande utbrott som publicerades i Dagens Nyheter 2001 skrev han, skarpt men helt korrekt, att skolan hade förvandlats till ett övningsfält för ”karriärkåta reformpedagoger, där de kunnat provskjuta det senaste flummet” med ”vanligt folks barn” som måltavlor.
Så varför inte en Englundkommission?
De här teknokratiska drömmarna om att bygga en skola utan delaktighet av lärare och pedagoger – var kommer de ifrån? Dessutom finns det väl redan en sådan här kommission (SNS). Där möts de antiintellektuella populisterna och punschdoften är besvärande.
Jag jämför med Skolvärldens lista över de 50 mest inflytelserika. Forskare och lärare är osynliga där. Marginaliseringen är framgångsrikt genomförd.
Jag är nyfiken på var LR står i frågan. De har tidigare gärna lierat sig med makten och nu är ett bra tillfälle att bekänna färg.
Jag tröstar mig med Anders Mildners text om den mallade skolan.
Jag är inte säker på att om han platsar i Per T Ohlssons kommission?
Skoldebatter är svåra eftersom alla har en åsikt som baseras på den egna upplevelsen av skolgången. De blir inte lättare av att skolan seglar upp som en av de viktigaste ideologiska frågorna, där barnen används som slagträ i kampen om den politiska makten. För att detta överhuvudtaget ska vara möjligt, behövs just den typen av mätbara mål som nu lanseras. Målen i sig säger dock ingenting om den framtid som eleverna går till mötes. De hjälper dem heller inte att möta en värld som inte längre ser ut som den gjorde när skolan formades.
Man kan med rätta fråga sig vad vår syn på skolan egentligen säger om oss. Att vi istället för att omformulera vår syn på lärandet ägnar vår tid till att bygga en så effektiv bromskloss som möjligt för kreativitet, innovation och egensinnighet genom att ständigt betona och belöna helt andra saker.
Dagens unga kommer så klart någon gång att titta tillbaka på vad vi gör just nu. Jag tror att de kommer att säga: Att ni ens hade mage.
Nu känns luften lite lättare att andas.
Vad är det här?
https://twitter.com/ur_pedagogerna/status/210712594787475457
Var är forskarna?
Var är lärarna?
Var är de intellektuella?
Tysta tankar 