Om vetenskap funnes

Posted on March 2, 2009 by Editor

Debatten om genusvetenskap rullar vidare på SvD och nivån pendlar. Ett spår handlar om vad vetenskaplighet egentligen är och de tvärsäkra påståendena flyger genom luften. Sällan har naturvetenskapen framträtt med så totalitära och naiva anspråk. Oförmågan att förstå eller intressera sig för andra forskningsansaster är deprimerande och när denna arrogans paras med banalt nyttotänkande, primitivt hat mot vänster och feminism – då är det nog klokast ligga lågt.

Image by Cool Text: Logo and Button Generator – Create Your Own

Som lärare är det aldrig för sent att hålla en liten föreläsning och jag tänker försöka sammanfatta en personlig hållning till vetenskapen. Oliver och Wittgenstein diskuterar på en nivå där jag inte känner mig bekväm. För mig gäller det att balansera mellan idealism och relativism utan att tappa fotfästet.

När jag möter studenter som ska skriva examensarbete brukar jag tänka i fyrfältsmodell. Forskningsfrågorna kan vara:
1) Angelägna/ mindre angelägna besvara
2) Enkla att besvara trovärdigt/ svåra att besvara trovärdigt

Varje fält har sina problem och möjligheter, men även mindra angelägna frågor som är svåra att besvara kan visa sig öppna nya fält. Mänskligheten är troligen inte överens om vilka frågor som är angelägna.

Ett vanligt sätt att förenkla en fråga är att avgränsa den. Då skär vi bort sådant som inte går att kontrollera och använder det klassiska laboratiumexperimentet som vetenskaplig förebild. Kriterium för god forskning har en stark tradition här – men vi betalar ett högt pris för förenklingen. Inom psykologi och pedagogik är det ofta komplexa samspel som är intressanta och individuella studier av lärande missar viktiga dimensioner.

Men i grunden är nog vetenskapssamhället överens – det är en styrka att veta VAD som ska undersökas. I mitt exempel ska vi undersöka en samling sten.

Bilden föreställer stenar fotograferade i strandkanten vid Knäbäckshusen den 18/8 2008. Frågan är nu om frågan gäller:
1) De egentliga fysiska stenarna
2) Bilden av stenarna
3) Vår tolkning (upplevelse) av bilden

En naturvetare skulle antagligen avfärda alternativ 2 och 3 som ointressanta och kasta sig in i jakten på sanningen om stenarna.

Ur en ontologisk aspekt är det viktigt att klargöra om stenarna verkligen finns, om de alltid har funnits eller när de framträder som självständigt objekt. När blev stenen sten och när upphör den att finnas till?

En epistemologiskt intresserad forskare skulle kanske lägga större vikt vid frågan om huruvida det är möjligt att veta något om stenarna. Med vilken rätt hävdar vi att dessa föreställningar är sanna?

Den metodologiskt sinnade forskaren fokuserar på vägen. Hur gör jag för att erövra och pröva kunskapen. Kampen mellan deduktiv (tesprövande) och induktiva (sökande) förhållningssätt är hård men det är svårt att se hur endera sidan klarar sig utan den andra.

Naturvetaren kanske frestas att söka sanningen om varje sten och möjligheten att genom kemisk analys beskriva den in i minsta beståndsdel tror jag är lockande. Sanningen om Knäbäckshusens stenar resulterar sannolikt i en katalog av verifierbar data. På detta sätt arbetade språkvetenskapen under 70-talet i sina försök att reducera språket till sina minsta beståndsdelar. Sanningen om hur språket fungerar och utvecklas var svår att uppnå genom dessa beskrivningar. På samma sätt är det svårt att fånga stenarnas förändring över tid genom liknande beräkningar. Det är för komplicerat och sanden, vinden och strömmarnas inverkan är svåra att reducera till formler.

Jag utbildar lärare och de senaste åren har stora förhoppningar knutits till att vetenskapen ska ge svar på skolans problem. Regeringen berömmer sig om att presentera evidensbaserade metoder mot mobbning och delar av forskarsamhället vrider sig generat inför denna retorik. Tron på att lösa komplicerade problem genom enkla metoder döljer oförmågan till djupare analys.

Idag är forskning en karriärväg och ett sätt att ge landets högskolor prestige, eller som det heter “excellence”. Därför anställs enbart disputerade personer på landets lärarutbildare – deras forskarbakgrund ses som en garanti för intellektuell kvalitet. Lärarexamen och undervisningserfarenhet har inte samma status idag. Det finns ingen forskning som bevisar att denna forskarbakgrund skulle vara en garanti för kvalitet i utbildningen. Forskningen har valt att inte beforska sig själv.

På Svenska dagbladet kokar populismen och dess försök att skilja ut nyttig forskning från annan. Om debatten medverkar till att göra genusvetenskapen mindre ideologisk kanske det för något gott med sig.

Digital kompetens och HUT

Posted on February 17, 2009 by Editor

Man vill inte verka gnällig.

Man vill vara positiv.

Man ska vara tacksam att man har jobb.

Man ska veta att det finns många som har det värre.

Man ska inte använda ordet “man” i onödan – om man inte försöker dölja vem det egentligen är som bär fram åsikten.

Så…

Jag har tidigare kritiserat Lärarutbildningsutredningens HUT:s syn på IT-frågor och känt mig ganska ensam i mina bekymmer. Därför är det skönt att läs Umeås remissvar.
Länk

Nu har jag stora förhoppningar om att Malmö högskola lyckas formulera sig lika väl.

Bekräftelse och synliggörande

Posted on February 13, 2009 by Editor

Att vara lärare innebär många möten och ibland undrar jag vem alla dessa studenter är som flimrar förbi i listor och vid föreläsningar. Namn, ansikten och bakom bokstäverna liv fyllda av erfarenheter och förhoppningar.

Jag använder wordle för att synliggöra dem och försöker se mönster i molnet av namn.

Nästa steg är att jag försöker koppla samman namnen med de sociologiska moln som Palme och Broady använder för att beskriva olika studentgrupper.

Länk (läs rapporten så förstår du de klickbara graferna!)

Var placerar sig de olika utbildningarna på denna karta?

Ständigt denna ledarsida

Posted on February 11, 2009 by Editor

Sanna Rayman tar upp viktiga problem inom SFI-undervisningen men kan naturligtvis inte avhålla sig från en sällsynt slapp eftersläng:

Som vanligt alltså. Alla vägar leder till lärarutbildningen, denna kunskapens sorgebarns moder.

Denna gången gäller kritiken “försörjningen” – alltså mängden lärare som examineras ut. Det är en komplicerad fråga att avpassa antalet platser till antalet sökande och ett förväntat behov. En stor grupp obehöriga befolkar idag SFI.

Rayman tar chansen att gläfsa med hundarna.

Kroksmark vs. Franke 6-0

Posted on February 8, 2009 by Editor

Tomas Kroksmark fortsätter sin granskning av Lärarutbildningsutredningen och det som från början såg ut att bli en jämn och underhållande match håller på att urarta till rena slakten. Någon borde kasta in handduken nu innan utredningens alla brister avslöjas i Riksdagen. För det går väl inte att bygga en proposition på ett så här undermåligt underlag?

Länk

Den didaktik som intresserar sig för hur lärare väljer innehåll i konkreta klassrumssituationer eller hur innehållsliga och formmässiga val av abstraktionsnivåer i förhållande till elevens möjligheter att lära och förstå – den typen av didaktik finns inte alls representerad i förslaget.

HUT, genus och Let´s dance

Posted on February 7, 2009 by Editor

Jag har tidigare relativt mångordigt beskrivit hur Lärarutbildningsutredningen HUT ser på genusfrågor och fenomenet män i skolan.
Länk
Om hållbarhet är ledord får det allvarliga konsekvenser på många plan och jag kommer att diskutera detta olyckliga ord från två perspektiv.

1) Den hållbara mansrollen.
Statistiska undersökningar och lösa spekulationer förstärker bilden av att männen är:

statusberoende
lönefixerade
ämnesromantiker
flexibilitetslängtande
omsorgsovilliga
skolutvecklingsmotståndare (för många möten)

Kvinnorna antas då vara ointresserade av sådana bagateller som status, lön, flexibilitet och karriärmöjligheter – utsikten att få vara en del av traditionell omsorgskultur är kanske belöning nog.

2) Den hållbara skolan.
Förslaget befäster uppdelningen mellan grundlärare och ämneslärare och eftersom inte utredningen anser att förändring är möjlig eller önskvärd är det en naturlig konsekvens att männen ska lockas till de senare årens ämnesläreri – där de inte riskerar att utmanas i sin hållbara mansroll utan får ta del av den status som utredarna av tradition placerar hos ämne och äldre barn.

Eftersom varken skolan eller mansrollen beskrivs som föränderlig framstår det som ett mysterium varför män ska lockas att arbeta med yngre barn.

Jag ser det ur ett annat perspektiv. Framför allt stämmer inte utredarnas beskrivning av hur män egentligen är med mina erfarenheter. Diskussionen om manlighetens variationer går inte att föra utifrån förenklad statistik och spekulativa fördomar. Dessutom menar jag att dessa män även är en del av skolans ständiga förändringsarbete. De utmanar skolkulturens traditioner och hotar därigenom själva tanken på hållbarhet.

Tänkt scenario
Höstens antagningar till Barndoms-och ungdomsvetenskapliga programmet har kommit tidigt och jag ögnar igenom listan. Några namn förefaller mig välbekanta från ett populärt teveprogram. Bland de sökande återfinns:

1) Hasse Aro som med sin målmedvetenhet och stabilitet gett hopp åt många brottsdrabbade personer. Här har vi mannen som förkroppligar värdegrundsarbetet på ett mycket handfast sätt. Bakom den barska ytan anar vi brunnar av empati. Bristerna i smidighet kompenserar han genom träningsvilja och uthållighet.

2) George Scott är den perfekta blandningen av otämjt vilddjur och ömsint familjefar. När motivationen sviker kallar producenten in hans barn som får peppa George i sambans virvlar. Bristerna i taktkänsla kompenserar han med fysisk styrka och ett vinnande leende

3) Carl-Jan Grankvist representerar en manlig omsorgskultur av storslagna och välorganiserade mått. En svårbestämd sexualitet kombineras med humor, verbal förmåga, djup yrkesstolthet och mänsklig värme.

4) Niklas Wahlgren är den tekniske läraren som med sitt förvånansvärt slitna pojkbandsansikte visar sig ha ett förflutet som såväl barnprogramsledare som musicalstjärna. Han är vikarien som vi kan slänga in i alla ämnen och stadier – kanske en aning ytlig, men alltid engagerad och väl förberedd.

5) Morgan Allinger är en annan favorit. För femton år sedan såg jag honom i föreställningen Clowner och det är fortfarande bland de roligaste teaterupplevelser jag haft. Morgan är rytmisk lekfull och levande – med en kroppsbyggnad som döljer oanade akrobatiska förmågor. Han har också varit barnprogramsledare och har en dokumenterad pedagogisk förmåga att skapa engagemang kring hållbar utveckling som programledare för Tippen.

6) Magnus Samuelsson är naturligtvis den givne stjärnan bland de nyantagna studenterna. Med sina två meter har han en naturlig överblick över undervisningen och den fysiska auktoriteten som världens starkaste man åtnjuter motsvaras av en inre styrka som tevetittarna börjar ana konturerna av. Magnus förenar machotangokavaljerens erotik med sambacharmörens glittriga sensualitet och det är inte bara Tony Irving som faller pladask. Den nye mannen har härmed fått både kropp och ansikte.

Som lärarutbildare är det en utmaning möta dessa erfarna mäns bilder av lärarens uppdrag – men jag ser fram emot terminsstarten med skräckblandad förtjusning. Vi kanske får tänka om i vissa undervisningsmoment…

HUT och musiken

Posted on January 30, 2009 by Editor

Jag försöker förstå vad Lärarutbildningsutredningen HUT menar är viktigt inom musikämnet. Det är en förvirrande blandning av nervös modernitet och en mycket traditionell kunskapssyn.

3.3.7.2 Musik

Grundskolans kursplan för musik fäster stor vikt vid att eleverna ska kunna ägna sig åt eget musicerande. Detta ska dock inte enbart förstås som sång och instrument, utan också friare uttryckssätt och användande av IT.

Perspektivet är genomgående riktat mot de äldre barnen. Utredaren tar inte upp problemet med att musikundervisningen i förskolan och grundskolans tidigare år bedrivs av icke-musiklärare. En trovärdig utredning hade diskuterat musiken ur flera aspekter. Vilken ställning får musiken i utbildningen av “vanliga” lärare. Kommer de senaste årens urholkning av de estetiska ämnena att fortsätta?

Musikämnet ska skapa förståelse för musikens betydelse såväl i dagens samhälle som historiskt sett och i andra kulturer. Det är väsentligt att ämnet inte gör en uppdelning mellan producenter och konsumenter av musik, utan visar på att alla på något sätt kan producera och få tillgång till musik.

Här flödar visdomen. Men vilka lärare är det som ska plantera och administrera denna demokratiska kunskapssyn? Här ekar tystnaden över den annars oblygt detaljstyrande utredningen.

Musiklärarstuderande behöver således få djupa kunskaper i musikdidaktik och musikvetenskap, med inriktning både på musikhistorien och på nutida och IT-anknutna musikformer. Kunskaper om musik i andra kulturer, liksom om musikens betydelse för barn och unga, är nödvändiga.

Hur många musiklärare vill utredarna utbilda? Var ska de arbeta? När jag arbetar med 300 blivande lärare känns det underligt att inte se dem som en del av denna nya kultursyn!

Kompetensbehov för blivande lärare

För att musiklärarna ska kunna uppfylla läroplanens förväntningar på undervisning i instrument och sång krävs att utbildningen ger generell övning i musicerande, enskilt och i grupp. Inom Kulturskolan, liksom på musikgrenen av gymnasieskolans estetiska program, behövs lärare med mer djupgående färdigheter på enskilda instrument. Bland annat på grund av detta är det nödvändigt att lämna utrymme för individuell specialisering inom utbildningen av blivande musiklärare.

Jag är osäker på om denna specialisering verkligen är ett seriöst försök att lyfta musikens betydelse för barns utveckling. Fokus ligger på de äldre barnen och Kulturskolan där utredaren föga förvånande förespråkar djupgående kunskaper.

Min fråga hänger kvar:
Kommer det finnas utrymme för musik, dans, drama, bild, film, rörelse och rytmik i den nya lärarutbildningen?

När det gäller intresset för det estetiska fältet har Björklund & co mycket att bevisa.

Hut, förskolan och forskningen

Posted on January 25, 2009 by Editor

Professor Kroksmark fortsätter att lyfta tokigheter i Lärarutbildningsutredningen HUT .

Länk

I den femte delen kritiserar han förslaget att genom kortare utbildningen utestänga förskollärarna från forskning. Samtidgt pekar alla hans erfarenheter på att intresset från förskolan överstiger grundskolans grovt.

I kommentarerna diskuterar Inga M olika förklaringsmodeller.

Hållbarhet som skämt?

Posted on January 10, 2009 by Editor

Tomas Kroksmark fortsätter sin skoningslösa granskning av Lärarutbildningsutredningen

Det är givetvis möjligt att uppfatta namnet på utredningen på så vis att utredaren blinkar lite åt oss som läser. Men i sammanhang som dessa är det äventyrligt eftersom det kan finnas sådana som jag som i sammanhang som detta inte har lust att uppfatta den typen av skämt eller ironier.

En dag kanske Björklund & co upptäcker att de tankar som bär upp utredningen är betydligt mindre hållbara än de jordbruksredskap jag fotograferade under morgonens promenad.

Och tyvärr mindre användbara.

Och mindre hederliga.

Värt att veta?

Posted on January 6, 2009 by Editor

Tomas Kroksmark fortsätter sin granskning av HUT (Lärarutbildningsutredningen) och denna gången sätter han fingret på det naiva och auktoritära kunskapsbegrepp som utredaren och utbildningsministern använder.

Det kanske gör ont att tänka sig att det finns elever som överträffar sina lärare, men det är nog bara att bita ihop och svälja den medicinen. Dessutom är det ett grundläggande problem att skapa ordning och reda i en värld som förändras så snabbt:

Vad är värt att veta i tider där alla världens information finns på några få musklickningars avstånd (datorn, telefonen, etc)? Det är en av vår tids viktigaste frågor som snabbt spiller över på lärarutbildningens grundläggande innehållsproblem: vad måste lärare behärska för att kunna möta ett extremt kunskapskomplext samhälle?

Jag börjar misstänka att HUT:s “hållbarhet” är av samma slag som pulvergräddens förföriska fräschör. Men finns det någon som på allvar tror att den är nyttig?

Tysta tankar

Lärandet börjar där den trygga zonen upphör

Category Archives: HSV