Lugn – bara lugn

De nya studenterna har gått här i drygt tre veckor. De börjar hitta i korridorerna och många verkar ha funnit sig väl tillrätta med litteratur och uppgifter inom högskolans väggar.

Nu är det dags för nästa steg. I malmömodellen odlar vi tanken på att tanke och handling ska förenas – den reflekterande praktikern är ett efterhängset ideal som innebär att vi hela tiden brottas med frågan om hur vi ska skapa meningsfulla samtal kring verkliga händelser. För att ge liv åt diskussionerna måste studenterna få erfarenhet från undervisning. Därför går de ut på skolor och förskolor redan i den första terminen – innan de har läst sina ämnen och innan de har matats med ideal om den rätta metoden.

Vi som har ansvar för samarbetet mellan högskola och partnerskolor kallas för mentorer. Vi ska vara studenternas stöd – men är också deras examinatorer. Det är en riskabel kombination och det gälller att kunna hantera denna dubbelhet utan att snubbla.

Idag har jag mött en samling andäktiga studenter som inser att nu börjar utbildningen på allvar och att de kommer att möta riktiga barn nästa vecka. Jag försöker lugna dem (“ni får lov att göra fel”) och skrämma upp dem (“ni är under bedömning och riskerar att bli underkända”) samtidigt. Stapplande försöker jag förklara att det går att vara lärare på många olika sätt och att de kommer få tid på sig att hitta sin egen stil.

Efteråt undrar jag över vad de uppfattar. Min erfarenhet är att de nervösa hör barska förmaningar och de lättsinniga hör lugnande ord. Det är inte min avsikt.

På väg mot läraryrket

De pompösa professorernas upprop

I efterdyningarna av att smutskastningen av den svenska skolan delvis har nyanserats (går det att nyansera svart?) dyker det upp aktörer som inte gärna vill skiljas från talet om den dåliga svenska skolan. DN ställer som vanligt upp med spaltutrymme och retoriken är minst sagt pompös.

Vi har svårt att tro att alla företrädare för pedagogik vill släppa kontakten med övrig akademi och forskning. Vi är också övertygade om att många kolleger är inriktade på att bidra till att lösa de problem som utbildningen står inför och inte vill blåsa till strid för att bekämpa nödvändiga förbättringar. Vem är betjänt av en kunskapsproduktion inom pedagogik-ämnet som inte tar till sig resultatet av inhemska och utländska undersökningar och inte heller fundament inom modern inlärningspsykologi, differentiell psykologi, neurovetenskap och kognitionsvetenskap, humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning?

Efter denna utflykt i den ofrivilliga komikens utmarker återstår att klämma fram den retoriska höjdpunkten:

Efter att ha tagit del av den senaste tidens debatt om skolan finner vi ingen anledning till lugn när det gäller svenska skolan.

Tödde och Mödde arbetar vidare på att sy om den svenska skolan…

Diskussionen om pojkarnas och arbetarbarnens svaga prestationer måste föras från andra utgångspunkter. Ljuset kommer inte från Finland.

Kris i radion

Serien Kris i skolan är slut. I det fjärde avsnittet debatterar Jan Björklund med företrädare för socialdemokrati, fack och forskning. Det är en ganska slipprig anrättning och svår att tolka. Alla är överens om kunskapens betydelse och mycket tycks vara krampaktigt bevarade missförstånd.

Björklund och LR framhärdar i att vi har en lärarutbildning med stora brister och att lösningen är mer av allt. Mer ämne, mer metodik, mer omsorg, mer, mer, mer! Fast helst på kortare tid. Trovärdigheten är begränsad.

Den viktigaste skillnaden tror jag är frågan om inspektionernas betydelse. Hans-Åke Scherp betonar att dessa skapar farliga mönster i skolorna och förflyttar fokus mot de mätbara ytkunskaperna. Alternativet skulle vara de skolstyrda nätverken där verkligt erfarenhetsutbyte är möjligt.

I avslutningen skakar Björklund av sig de senaste veckornas förnedrande underläge och intar sin vanliga terrierposition. Samförstånd är inget alternativ. Berusad av sin retorik rusar han mot stupet. De tidigare så hyllade lärarna skakar antagligen förvånat på huvudet.
– Han menar faktiskt allvar!

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

En avhandling “i en klass för sig”

Fanny Ambjörnssons undersökning av gymnasieflickors tankar om genus, klass, etnicitet och sexualitet är en underbar text. Jag brukar slarva mig igenom avhandlingars metod- och teoridelar, gäspa mig igenom själva undersökningen och lida mig igenom resultat och diskussion. Här njuter jag av varje ord och är lycklig över att boken ingår som kurslitteratur på lärarutbildningen i Malmö.

Särskilt spännande är det att ett viktigt tema i boken är skillnaden mellan BF-studenterna (barn- och fritidsprogrammet) och de flickor som läser samhällsvetenskaplig inriktning.

Jag tänker inte försöka sammanfatta boken (läs!) men vill gärna ha hjälp med att tänka kring ett tema som fångar mig. Det handlar om den starka diskursen kring att media har skapat ideal som förtrycker och tvingar flickor in i själdestruktiva beteenden och könsstereotypier. I undervisningen tycks alla vara helt överens om denna förklaringsmodell – samtidigt som de är helt passiva inför sina egna tankar om hur beteenden, kläder, språk och hår är signaler som konstruerar tillhörighet och identitet.

Samma flickor som förfasar sig över hur äckligt det är med orakade armhålor är samtidigt knivskarpa i analysen av hur medier styr våra sinnen. Ambjörnsson väcker tanken på att denna komplexitet och dubbelhet faktiskt bekräftar sakernas tillstånd och förlägger ansvaret för normerna utanför aktörerna. Eller skapar helt individualistiska förklaringsmodeller (“det är upp till var och en”)  som i det insamlade materialet inte stöds av de oerhört starka vardagskoderna. Det är en hård värld och trycket på anpassing vibrerar genom boken.

De välmenande lärarna tycks befinna sig långt ifrån BF-flickornas burdusa tolkning av hur femininitet ska gestaltas – eller avfärdas. De tycks lägga stor vikt vid att inte befinna sig på planeten “fina flickor” där S-flickorna kämpar för att balansera mellan hetereosexuell attraktivitetet och ointaglig oskuldsfullhet.

Jag ser farm emot att höra studenternas tankar om boken – särskilt de som har gått BF-programmet har äntligen fått sina erfarenheter beskrivna.

Förenklingsminister Björklund

Regeringsförslaget om att införa uppgifter om skolk i betyget väcker inget jubel bland landets rektorer (länk). De flesta tycks redan ha rutiner för att hantera problemet och mina rektorsvänner berättar om hur de arbetar koncentrerat och förebyggande idag.

I Utbildningsministerns värld tycks det mesta handla om diciplinära åtgärder, tydlighet och straff. Rektorerna ser andra dimensioner i problematiken. Frånvaro kan bero på många saker. Anne-Marie skriver om hur det kan vara när skolan inte är det viktigaste i livet. Frågan är om vi lärare står ut med den tanken.

Skillnaden mellan politker och rektorers uppfattningar är intressant:

På en punkt verkar dock oppositionen och regeringen vara överens: skolk är ett otyg som på ett eller annat sätt måste bekämpas. Vilket också leder fram till ett annat tydligt resultat från rundringningen bland de 25 Stockholmsrektorerna. De håller nämligen inte med politikerna om att skolk är någonting omfattande och förödande. En förkrossande majoritet svarar i  stället nej på frågan: ”är skolk ett stort problem på er skola”.

Björklund spelar flöjt och oppositionen dansar med.


DN
SVD
SVD
SVD
SVD
Sydsvenskan
Sydsvenskan
SVD
SVD
SVT (Aktuellt)

Egyptens gräshoppor

Jag möter 350 nya studenter och försöker skapa ett lugn som gör tillvaron uthärdlig för dem i en värld fylld av motstridiga krav.

Ja det finns toaletter, , du hör till en grupp, det finns ett schema, det finns möjlighet att värma mat, det finns andra som också är oroliga, det går att hitta kurslitteratur, det finns hjälp för datorovana, det finns lärare som hjälper dig, du behöver inte lära dig böckerna utantill, du kan redan nu fundera över examination, kursplan, mål och undervisningsformer.

DU MÅSTE INTE FÖRSTÅ ALLT GENAST!

Samtidigt är det svårt att med trovärdighet förklara den dubbla retorik som handlar om studenternas rättighet att bestämma över sin utbildning. Längtan efter tydlighet och entydiga krav är svårt att kombinera med möjligheten till inflytande. Länk.

1) Vi utbildar studenter som ska ta eget ansvar – men vad är det egentligen de ska ta ansvar för i en utbildning som är detaljstyrd på många plan?

2) Vi vet att flexibilitet är en avgörande kompetens för framtidens lärande. Samtidigt gäller det att vara stark och ha en fast hållning när allting svajar och tiderna förändras. Kanske vore det bättre att lära sig stå för något?

3) Vi uppmanar studenterna att vara personliga och ser olikheter som en kvalitet. Samtidigt finns det dolda gränser för hur personlig en lärare få vara. En trovärdig lärare får inte vara för annorlunda.

Jag ser inte skogen för alla träd!

Förhållandet mellan delen och helheten är spännande. Nu försöker vi planera utbildningen så att delarna ska passa samman, utmaningarna öka, böckerna komplettera föreläsningarna, undervisningsformerna varieras, examinationerna stämma överens med målen, ge utrymme för studentinflytande men ändå garantera likvärdighet och kvalitet. Alla dessa listigheter och förväntningar om att kunna skapa en utbildning som håller för skolans krav – alla kvalificerade gisssningar om vem studenterna är och vad de behöver – alla diskussioner om hur studenternas erfarenheter ska tas till vara och bearbetas på ett vetenskapligt sätt – alla dessa ord som är det enda vi har för att skapa ordning omkring oss.

Till sist drabbar mig insikten: Jag ser inte studenten för alla mål.

För att förstå  skogen måste du låta dig omslutas av den – och där tog den tanken slut!

Hjälp mig att hitta varianter på ordspråket