De nya studenterna har gått här i drygt tre veckor. De börjar hitta i korridorerna och många verkar ha funnit sig väl tillrätta med litteratur och uppgifter inom högskolans väggar.
Nu är det dags för nästa steg. I malmömodellen odlar vi tanken på att tanke och handling ska förenas – den reflekterande praktikern är ett efterhängset ideal som innebär att vi hela tiden brottas med frågan om hur vi ska skapa meningsfulla samtal kring verkliga händelser. För att ge liv åt diskussionerna måste studenterna få erfarenhet från undervisning. Därför går de ut på skolor och förskolor redan i den första terminen – innan de har läst sina ämnen och innan de har matats med ideal om den rätta metoden.
Vi som har ansvar för samarbetet mellan högskola och partnerskolor kallas för mentorer. Vi ska vara studenternas stöd – men är också deras examinatorer. Det är en riskabel kombination och det gälller att kunna hantera denna dubbelhet utan att snubbla.
Idag har jag mött en samling andäktiga studenter som inser att nu börjar utbildningen på allvar och att de kommer att möta riktiga barn nästa vecka. Jag försöker lugna dem (“ni får lov att göra fel”) och skrämma upp dem (“ni är under bedömning och riskerar att bli underkända”) samtidigt. Stapplande försöker jag förklara att det går att vara lärare på många olika sätt och att de kommer få tid på sig att hitta sin egen stil.
Efteråt undrar jag över vad de uppfattar. Min erfarenhet är att de nervösa hör barska förmaningar och de lättsinniga hör lugnande ord. Det är inte min avsikt.
Tysta tankar 