Ibland är jag onyanserat kritisk och det kan ha hänt att bloggen gått över gränsen när det gäller sarkasm. Det svårt att skriva om ett allvarligt ämne på ett nyanserat sätt, men jag ska försöka beskriva min position i en komplicerad fråga utan att hänfalla till retoriska överdrifter. Suck – det känns lite ovant och högtidligt. Och det riskerar att bli långt.

Så här ser regeringens uppdrag till HSV ut:

Regeringen uppdrar åt Högskoleverket att med utgångspunkt i befintlig forskning och kunskap på området analysera:

– könsskillnader i studieval vad gäller lärarutbildningens olika inriktningar,

– orsakerna till att fler män än kvinnor väljer att avbryta sina studier på lärarutbildningen, (länk)

– vilka lärosäten som har genomfört strategier för att öka andelen män på lärarutbildningen och vilka av dessa strategier som har varit framgångsrika,

– hur stor andel av männen som efter avslutad utbildning arbetar som lärare,

– könsskillnader bland studenter som läser lärarutbildningen på distans eller deltid, och

– faktorer som påverkar kvinnors och mäns val att studera till lärare.

Vi beträder ett minerat fält och för att förstå svårigheterna fullt ut bör man vara påläst i postmodern genusteori. En viktig utgångspunkt är könsmaktsordningen där män bevarar sin position genom särhållande av kön och tillskrivande av vissa genusspecifika egenskaper.

När nu regeringen antyder (eller gör de det?) att den sneda könsfördelningen skulle kunna vara ett kvalitativt problem för svenska skolor är det möjligt att tolka detta som ett angrepp mot de kvinnor som bär upp utbildningen för de tidigare åren. Tanken på att männen skulle tillföra någon specifik kvalitet kan ses som ett utslag av essentialism eller (ännu värre) biologism. Ingen genusvetare med självaktning skulle inlåta sig i ett sådant här projekt. Samtidigt blir det lite svårt att motivera en dyr och kontroversiell satsning om vi inte har några föreställningar om de tänkta vinsterna?

Det finns några oskyldiga positioner som tycks vara möjliga att enas kring

1) Könsblandade grupper fungerar bättre. Ur ett mångfaldsperspektiv är olikheter alltid bra och det gäller såväl ålder, klass, etnicitet som genus. Hur stora olikheter som är produktiva återstår att definiera och vilka spänningar ryms inom en uppifrånstyrd koncensusinriktad skola? (dessutom finns det en dold fälla – varför skulle blandning vara bra om det inte finns någon skillnad?)

2) Det är bra med manliga förebilder – särskilt för pojkarna till ensamstående mammor. Jag värjer mig från tanken på att vara samhällets surrogatpappa och menar att detta är social ingenjörskonst i sista stadiet. Samtidigt är det en bisarr tanke att ha föräldrarelationen som förebild för lärarskap. Nej tack – jag har provat! Och för mig är frågan om förebildlighet den minst intressanta och mest infekterade. Jag tror att männen kan tillföra kvaliteter i andra roller än som normativa förebilder. Vi har tillräckligt av den varan i skolvärlden ändå.

3) Den traditionellla mansrollen ska enligt läroplan motverkas. Innebär det att de män som vågar sig in på arenan ska vara representanter för en omdefinierad maskulinitet. Kan vi göra mjukhet till ett nationellt projekt? Ställer vi samma krav på att kvinnorna ska göra upp med sitt rolltagande?

I gruppen upptäckte vi snart att det inte var enkelt att enas i denna laddade fråga och överlåter med varm hand åt uppdragsgivaren att formulera visionen – vad det är männen ska tillföra? Jämställdhetsfrågan blir lätt abstrakt och handlar i värsta fall mer om att presentera snygga siffror än innehåll.

De flesta av oss har sett kampanjer som uppmanar till könsbrytande yrkesval komma och gå genom åren. Många minns Hoa-Hoa med barn på armen men resultaten av dessa övertalningsförsök är tveksamma.

Jag anar att regeringen har tagit del av Mats Björnssons rapport Kön och skolframgång och jag misstänker att pojkarnas bristfällliga prestationer plågar en utbildningsminister som betonar de mätbara resultaten. När jag läser Inga Wernerssons sammanställning Genusperspektiv på pedagogik blir det spännande att se med vilken svalka (eller likgiltighet?) problematiken behandlas.

Efterhand har intresset för skolprestationer ur genusperspektiv förskjutits från flickor till pojkar, därför att pojkars prestationer relativt flickor försämrats. Pojkar kan därmed inte fortsätta vara den självklara normen. Genom att deras fördelar inom manligt könsmärkta kunskapsområden, åtminstone betygsmässigt i skolan, har försvunnit har innebörden i pojkars könstillhörighet blivit problematisk. Internationellt har detta väckt stor oro och det har hävdats att ”jämställdheten drivits för långt”. Frågan har diskuterats i olika studier t.ex. i Storbritannien (Arnot, Davies och Weiner, 1999), Norge (Bredesen, 2004) och Finland (Vitikka, 2004). I Sverige har reaktionerna varit relativt sansade (min kursivering!) men frågan har uppmärksammats bland annat genom en rapport från Myndigheten för skolutveckling
(Björnsson, 2005).

Bilderna av en skola där pojkarna samtidigt är förtryckande norm och marginaliserade offer är svåra att förena. Kanske är det ännu svårare att tillämpa detta dubbla synsätt på de manliga lärarstudenternas upplevelse av sin utbildning.

Det finns några uppenbara faror i sådana här diskussioner:

1) Vem är det mest synd om? I ett historiskt perspektiv är det lätt att hamna i revanschism och förresten har inte kvinnor som söker sig till manligt dominerade yrken det så lätt heller.

2) Varje försök att beskriva vad manliga egenskaper eller kvaliteter tolkas som essentialism och angrepp på de kvinnliga kollegerna. Ur facklig aspekt är det svårt att motivera lönesatsningar när det finns underbetalda kvinnliga kolleger.

3) Läraryrket är könsneutralt och till sist handlar det om att kunna hantverket/ se barnet/ behärska sitt ämne. Upplevelser av utanförskap är utslag av frustrerad maktlystnad. Eller sociala konstruktioner…

Nu sitter jag på tåget från huvudstaden och försöker smälta intrycken från diskussionerna. Uppdraget ligger på högskoleverkets utredare. Det ska bli spännande att se om de lyckas undvika trampminor, koblajor och sjunkbomber.

Risken är uppenbar att det blir en utslätad produkt som inte vågar beskriva skolan som ett fält av konflikter och maktkamper. Lockelsen att anpassa sig till “den vänliga maktutövningen är stor” och det gäller alla grupper som inte självklart passar in. I min värld är männen en av de utsatta minoriteterna.

Det värsta som kan hända är enligt mig att HSV upprepar haveriet från delegationen för jämställdhet i förskolan vars slutsats var en bisarr förnekelse av problematiken och en ytterst normativ syn på vilka män som var värdiga – de som var ofarliga symboler för den nya mjuka mannen och höll sig på sin plats. Anpassningen som konstart.