Den stora sorteraren

Anders Burman presenterar i Svd (länk) en översättning av Pierre Bourdieus 40 år gamla bok Reproduktionen, bidrag till teori om utbildningssystemet. (översättning Gunnar Sandin, Arkiv förlag) Plötsligt känns luften lite lättare att andas och de förbjudna orden blir åter möjliga att uttala. Recension Alba

De senaste åren har många berusat sig med retorik om skolans möjligheter att förändra samhället. Genom teveserier som 9a mytologiseras de enskilda lärarnas position. De kan genom sitt engagemang och sin kunskap bryta klassamhällets sorteringsmekanismer och i den goda skolan för alla är allt möjligt.

Bourdieus analys är inte lika uppmuntrande. Skolsystemets fungerar i sin helhet konserverande och reproducerande. Här gäller det att få barnen att inse sin plats. Exemplen från ett hierarkiskt och auktoritärt Frankrike kanske är svåra att överföra till svenska förhållande där vi länge har odlat myten om skolan som den stora utjämnaren eller med Olof Palmes ord: En spjutspets mot framtiden!

Idag har vi en bred intagning till högskolor som utmanar bilden av att högre utbildning är förbehållet eliten. Frågan är om det går att genomföra dessa högre studier utan ett stabilt utbildningskapital. Vi som arbetar i utbildningsfabriken ställer ofta upp som villiga grindvakter.

Begreppet reproduktion innebär att maktförhållandena ideologiseras och framstår som naturliga. Misslyckanden i studier framstår i värsta fall som bristande begåvning – när det oftare handlar om stöd och studievana. Maktutövningen döljs bakom kriterier och målbeskrivningar som gynnar de grupper som har lärt sig institutionernas koder.

Trots detta är analyserna i ”Reproduktionen” fort­farande skrämmande aktuella. Ännu i 2000-talets Sverige utgör skolan, eller rättare sagt utbildningsväsendet i dess helhet från förskola till universitet, den centrala institutionen i den ständigt pågående reproduceringen av den dominerande ideologin. Det är inte bara det att klasskillnader återskapas och cementeras, utan skolsystemet bidrar också till att det framstår som naturligt att privilegierade grupper har sina privilegier och att de mindre lyckligt lottade anser att deras egen ofördelaktiga position är helt i sin ordning, som ett resultat av bristande skolgång, avsaknad av formella meriter och kanske rent av bristande begåvning.

Burman avslutar med att denna pessimistiska analys inte behöver innebära att vi upphör att hylla och inspireras av duktiga lärare. Determinismen kanske hjälper oss att förstå samband – men i vardagen finns det andra förhållningssätt.

– Du gör skillnad!

Bildlänk

Grön tankehärdsmälta

Jag fick en inbjudan som skrämmer mig:

Vad är en bra lärare?
Spelar det någon roll att lärarna är mindre begåvade än förut?

De som väljer att bli lärare idag har lägre betyg, sämre ledaregenskaper och sämre kognitiv förmåga än de hade för 15 år sedan. Nedgången i kognitiv förmåga missgynnar starka elever medan nedgången i ledarskapsförmåga missgynnar svaga. Ny forskningsrapport visar att matchningen mellan elev och lärare är mycket viktig för att uppnå goda resultat i skolan.

FORES bjuder in till seminarium där fil dr Jonas Vlachos presenterar IFAU-rapporten Hur lärares förmågor påverkar elevers studieresultat. Sigbrit Franke, utredare av förslaget till ny lärarutbildning, kommenterar rapporten. Medverkar gör också Metta Fjelkner, förbundsordförande för Lärarnas riksförbund, och representant från utbildningsdepartementet. Moderator är Martin Ådahl, chef för FORES – Den gröna och liberala tankesmedjan. Rapporten finns tillgänglig på http://www.ifau.se från och med den 27 nov.

Efter en sådan inledning är det bara att skamset smyga sig undan och be till gudarna om att inte bli innefattad i de grova generaliseringarna och skamlösa förenklingarna.

Jag utgår från att undersökningen gäller de som nu söker till utbildningen i förhållande till de som sökte för femton år sedan och inte som det står i texten: En jämförelse med deras förmåga för 15 år – en sådan försämring av status hade varit intresseväckande och det vore verkligen skräckinjagande om den sjunkit så mycket.

Jag tycker fortfarande att ett rejält syftningsfel är den högsta formen av underhållning – särskilt när det kommer från dem som oroar sig för skolans bildning.

Fjelkner och Franke tycks trivas bra bland dessa oblyga elitister – nu återstår att se hur hållningen gestaltar sig i den lärarutbildningsutredning som Franke presenterar den 3/12.

I quote: No kvot

Anna Larsson beskriver problemet med kvotering till högre studier.

För längre ner i karriärhierarkin, på våra högskolor där andelen kvinnor är 60 procent, kvoteras män in på löpande band. 7397 män har kvoterats in till olika linjer de senaste åren på bekostnad av kvinnliga sökanden med samma betyg.

Jag hör själv till gruppen inkvoterade. 1976 fick jag 0,2 tilläggspoäng som man när jag sökte till förskollärarutbildningen. Efter 16 veckors förpraktik (utan studiemedel) fick jag tillträde till utbildningen. Jag arbetade 25 år i förskolan. Tack staten för hjälpen – förlåt den kvinna som jag knuffade ut.

Igår träffade jag en grupp män som utbildar sig till lärare inom förskolan och grundskolans tidigare år. Ingen av dem var förtjust i kvoteringstanken – men många var bekymrade över kvinnodominansen i yrket. Vi diskuterade olika förslag för att bryta snedfördelningen.

Inga snabba lösningar i sikte. Allmänna åtgärder som höjd status och bättre lön är svåra att motivera ur ett genusperspektiv. Alternativet är kanske att beskriva förskolan och skolan som kvinnligt kodade miljöer. De män som ger sig in i den världen bör vara medvetna om sin dubbla utsatthet. Dels att tvingas agera manlig förebild och samtidigt riskera att avfärdas som manlig stereotyp. Varning för dubbelbestraffning…

KK-stiftelsen och lärarutbildningarna

kk

Det finns stora förväntningarna på att KK-stiftelsen ska initiera något stort när det gäller lärarutbildningarna och framtida lärares IT-kompetens. Texten ovan är en bearbetning av informationen från i Mars. Sedan dess har det gått långsamt – men nu ser det ut att börja röra på sig.

En samordnare är utsedd!

Ett bra seminarium – hur är det?

Mats positiva vecka fortsätter och idag är det med utsökt glädje jag tipsar om en ny skrift från Högskoleverket Ett bra seminarium – hur är det? av Gunnar Sandgren som beskriver glädjen och nyttan av goda samtal med studenter. Texten tar upp bildningsbegreppets historiska rötter och gör en kraftfull markering mot det målstyrda lärandet utifrån den ofta djupt missförstådde Deweys idéer:

Han menar också att bildningen ska förstås som en i princip oförutsägbar process. Målrationalitet av den typ som vi tillämpar i skolan och högskolan är för Dewey oförenlig med en bildningsprocess. På förhand fastställda mål kan inte anpassas till den enskilde individens utgångspunkter, dennes tidigare erfarenheter, kunskaper och intentioner. Mål ska enligt Dewey främst gälla det egna handlandet och är alltså i första hand individuella och temporära. De måste omformuleras allteftersom individen söker sig fram. Centralt givna mål som inte tar hänsyn till den enskildes utgångspunkter, erfarenheter och intentioner utgör i själva verket ett allvarligt hinder för bildningsprocessen. (HSV, 2008, s.35)

romanSamtidigt banaliseras hela universitetsvärlden av lärandemål och betygskriterier i god Bolognaanda.

Vi som arbetar inom akademin borde prata oftare  om vad som vi förväntar oss ska hända under ett litteraturseminarium. Vilka är egentligen förutsättningarna för ett meningsfullt samtal med 40 studenter som har olika förkunskaper, behov och erfarenheter?

Risken är stor att jag som lärare väljer den enkla vägen och försöker transportera min förståelse av boken in i studenternas huvuden. En sorts sofistikerad lotsning som anknyter till den kommande examinationen. Ur studentsynpunkt kanske det är bekvämt – som undervisningsidé en katastrof.

Antagningsstopp? Nu?

Lärarutbildningsutredningen som presenteras den 3/12 kommer att rekommendera ett antagningsstopp för nuvarande lärarutbildning 2009.
Skolvärlden

Även i högkonjunktur hade det varit ett dyrt och korkat förslag. I dagens ekonomiska läge är det oförsvarbart på ännu fler plan. Turerna bakom attackerna mot dagens lärarutbildningen är en smutsig byk och jag anar att det kommer finnas borgerliga politiker som inte vill vara en del av denna skandal.

Striden om den nya lärarutbildningen har bara börjat. Pansarkryssarna Franke och Björklund tycks varken osänkbara eller oövervinnerliga längre.

Hon granskade en sommar – del 2

Kritiken från ledamöterna i styrelsen för Sveriges universitets- och högskoleförbund, ett samarbetsorgan för 42 svenska lärosäten för högre utbildning , mot HSV:s granskning av landets lärarutbildningar var hård och skoningslös. Tidigare kommentar

Nu kommer nästa attack och det är ledamöterna i granskningsgruppen som i Lärarnas tidning ger röst åt sin förvåning över den tolkning som HSV och universitetskanslern gjorde av det insamlade materialet. I pressmeddelanden framstod lärarutbildningarna som katastrofområden och hot om indragna examensrättigheter formulerades.

— Vi bedömare har aldrig underkänt lärarutbildningen, understryker Anders Fransson. (ordförande i en av bedömargrupperna 2004-2005)

Vad var det som hände? Hur kunde universitetskansler Franke vrida materialet så långt att en totalförändring av landets lärarutbildningar blev politiskt möjlig?

Hans slutsats är att kravet på att det måste till en ny lärarutbildning inte har något att göra med hur den fungerar i dag. Att det i stället måste vara andra typer av överväganden som ligger bakom.
— Och bristande kvalitet är bara påhittat. Det finns ingen grund för att hävda bristande kvalitet i utbildningen på det sättet — det har man inte ens utrett, säger Anders Fransson.

Hoten om indragna examensrättighete kom som en blixt från klar himmel för många lärarutbildningar.

— För mig är det ett mysterium. Vi som har varit verksamma som bedömare fattar ingenting. Vi har inte dömt ut lärarutbildningen, det är Högskoleverket och politiker som har gjort det.
I de studier som gjorts finns ingen grund för att ge utbildningen underkänt. På den punkten är Anders Fransson mycket bestämd. Det är i Högskoleverkets egna kommentarer och i pressmeddelanden som den typen av om¬dömen formulerats.

Sedan kritiken presenterades har den politiska makten arbetat snabbt. Regeringen har tillsatt en lojal utredare (gissa vem) och utredningen läggs fram den 3/12.

Men fler bedömare än Anders Fransson reagerade mot Högskoleverkets hårda linje. Hans ordförandekollega professor Berit Askling sa i en intervju efter den första utvärderingen:
— Den förnyade lärarutbildningen är ännu i sin början och det pågår ideliga revideringar. Vi har inte underlag för att med hedern i behåll peka ut vissa ställen och säga att man ska dra in examensrätten. Hennes mer konstaterande kommentar: »Det är alltid tråkigt när lärarutbildningens komplexitet förenklas och blir ett politiskt tillhygge«, säger också något om hur hon uppfattade situationen.
Även den tredje ordföranden, Edgar Almén, lektor vid Linköpings universitet, protesterade mot Högskoleverkets tolkning.

I artikeln skisseras bakgrunden till den lärarutbildning som sjösattes 2001 och som nu slaktas innan den har fått en chans att utvecklas. Skandalen är fullständig och en ganska ansenlig skuld ligger hos de ledamöter i bedömargruppen som tigit om det politiska spelet. Var kommer deras plötsliga mod ifrån?

En viktigare fråga är om den utredning som snart presenteras har någon trovärdighet utanför den närmaste regeringskretsen. När den dokumenterat notoriske statistikmisshandlaren Björklund slår sig samman med en jesuitisk f.d. universitetskansler lär det bli en del skrupelfritt maktspel vi får se. Antagligen får de ta fram den stora piskan om förslaget ska baxas igenom. Få vill riskerar sin vetenskapliga heder genom att förknippas med detta hårt politiserade projekt.

Jag ser vem som spelar Ulla Jacobssons roll i denna moderna uppsättning av filmklassikern och kanske har Björklund och Folke Sundquist vissa gemensamma drag. Men den verkliga huvudrollen tror jag spelas av den filmfigur som John Elfström odödliggjort.

“Åsa-Nisse gör om landets skolväsende” – snart på en högskola nära dig.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Det “rätta” rätta valet

Ibland blir jag gråtmild av tacksamhet över att statstelevisionen finns. Diskussionen om vänlig maktutövning från lärare och föräldrar har varit svår att förankra hos studenter. Alla är överens om att ordning är bra – svårigheten är att se vilket pris barnen betalar. Anpassning som det högsta värdet.

Se och gråt!

http://svt.se/svt/play/video.jsp?a=1304098

Höstsäsongens första Dokument inifrån handlar om hur gamla idéer om barnuppfostran är på väg tillbaka. Att ställa en gråtande, trött treåring i skamvrån är inte längre omodernt. Varför händer det just nu? Erik Sandberg granskar politiker och debattörer som vill att de vuxna tar makten från barnen. (SVT2 sön 9 nov 20.00)

Elza Dunkels kommenterar och jag bugar.

Vem skriver forskare för?

nuts1Idag har jag varit på möte och diskuterat ett utkast till min högskolas strategiska visionsdokument. Vi kommer att vara nordens (eller var det norra Europas) mest framstående Professionshögskola år XXXX! Många av formuleringarna var pompösa och vaga – andra mer detaljerade och markerat styrande. Mest intressant var bristen på riktmärken för hur vi skulle mäta akademisk kvalitet.

När Tomas Kroksmark nu sätter fingret på den absurda traditionen med antal citeringar i vetenskapliga tidskrifter som framgångsmått för forskning, då sticker han in kniven precis där det gör som ondast. Särskilt plågsamt blir det om högskolan har en ambition att vara en del av det omgivande samhället. Då kan inte vetenskapen fortsätta att drivas i sektliknande former. Jag citerar de alternativ som skisseras:

  • forskare måste lära sig att skriva på ett enklare sätt
  • praktiker måste lära sig att läsa och förstå vetenskapliga texter
  • forskare i projekten skriver för vetenskapssamhället, praktiker i projekten skriver de populärvetenskapliga texterna
  • finansieringskällan avgör publiceringsgenren
  • forskare skriver alltid parallella texter, vetenskapliga och populärvetenskapliga.

Avslutningen är tung:

Just nu är det citeringarna som antas göra världen lyckligare. Vi får se hur länge den lyckan blir måttstocken för kvaliteten i forskningen.

På brännet

Hösten är en svår tid och jag drabbas ofta av flyktfantasier. Snart kommer jag att dränkas av tentor som ska bedömas och betygsättas. Kanske slösar jag bort en dold talang på högskolan – innerst inne bor det en helt annan mycket mer manlig och fysisk person i min kropp. En muskelbyggare väntar på att få komma ut och ta makten över tillvaron. I helgen har jag försökt få kontakt med min inre skogshuggare.

En lagom tjock väl torkad björkklabb kan vara en ren njutning att klyva med ett avvägt hugg. Tyvärr är varken huggkubben, yxan, veden eller jag i högform och det liknar mer lyteskomik än vedhuggning. Efter en halvtimme kommer grannen fram och frågar medlidsamt om jag vill låna hans klyv som är kopplad till traktorn har ett tryck på 30 ton.

Jag tackar lyckligt och får bekräfta min manlighet på andra plan. Här ska klyvas!