P2 har sänt fem långa program om Herbert von Karajan (länk) och jag har motvilligt låtit mig dragas in i kulten av 1900-talet störste personlighet inom den klassiska musikindustrin. Många röster har försökt beskriva hans storhet, men jag är fortfarande inte helt övertygad – kanske handlar det mer om marknadsföring än verklig kvalitet?
I det femte avsnittet diskuteras idealet med exakt dirigering. Om målet är att få alla musikerna i en symfoniorkester att spela fullständigt synkroniserat måste dirigenten inse att han inte kan uppnå detta genom styrning. Det fungerar alltså inte att använda dirigentpinnen – synintrycken ger inte musikerna den trygghet de behöver för att våga spela inifrån.
Det verkliga samspelet uppstår när dirigenten lägger en tydlig grund för pulsen – men markerar att musikerna måste förlita sig på varandra. De måste lyssna på helheten. I det samspelet växer den vackraste musiken fram. Det är inte rädslan att spela fel som driver musikerna. De vill vara en del av orkestern.
Karajan tycks ofta ha haft en ganska tillbakadragen roll som dirigent. Små parallella rörelser “som om om han modellerade något” och ibland menade en kännare att han viftade helt mot takten “för att tvinga musikerna att lyssna på varandra i stället för att stirra på dirigenten”.
Ofta blundade Karajan samtidigt som han dirigerade. Effekten när han någon gång tittade var stark. Då förstod alla att här gällde det att skärpa sig.
Och nu tänker jag att detta har något med läraryrket att göra. Ett auktoritärt ledarskap blir i längden ett kvalitetsproblem.
Relationer verkar med musikerna verkar ha varit mycket distanserade. Konsertmästaren i Berlins symfonikerna hade efter 30 års nära samarbete samtalat med Karajan utanför orkestersalen en (1) gång.
Tomas Kroksmark fortsätter sin granskning av Lärarutbildningsutredningen och det som från början såg ut att bli en jämn och underhållande match håller på att urarta till rena slakten. Någon borde kasta in handduken nu innan utredningens alla brister avslöjas i Riksdagen. För det går väl inte att bygga en proposition på ett så här undermåligt underlag?
Den didaktik som intresserar sig för hur lärare väljer innehåll i konkreta klassrumssituationer eller hur innehållsliga och formmässiga val av abstraktionsnivåer i förhållande till elevens möjligheter att lära och förstå – den typen av didaktik finns inte alls representerad i förslaget.
Jag har tidigare relativt mångordigt beskrivit hur Lärarutbildningsutredningen HUT ser på genusfrågor och fenomenet män i skolan. Länk
Om hållbarhet är ledord får det allvarliga konsekvenser på många plan och jag kommer att diskutera detta olyckliga ord från två perspektiv.
1) Den hållbara mansrollen.
Statistiska undersökningar och lösa spekulationer förstärker bilden av att männen är:
statusberoende
lönefixerade
ämnesromantiker
flexibilitetslängtande
omsorgsovilliga
skolutvecklingsmotståndare (för många möten)
Kvinnorna antas då vara ointresserade av sådana bagateller som status, lön, flexibilitet och karriärmöjligheter – utsikten att få vara en del av traditionell omsorgskultur är kanske belöning nog.
2) Den hållbara skolan.
Förslaget befäster uppdelningen mellan grundlärare och ämneslärare och eftersom inte utredningen anser att förändring är möjlig eller önskvärd är det en naturlig konsekvens att männen ska lockas till de senare årens ämnesläreri – där de inte riskerar att utmanas i sin hållbara mansroll utan får ta del av den status som utredarna av tradition placerar hos ämne och äldre barn.
Eftersom varken skolan eller mansrollen beskrivs som föränderlig framstår det som ett mysterium varför män ska lockas att arbeta med yngre barn.
Jag ser det ur ett annat perspektiv. Framför allt stämmer inte utredarnas beskrivning av hur män egentligen är med mina erfarenheter. Diskussionen om manlighetens variationer går inte att föra utifrån förenklad statistik och spekulativa fördomar. Dessutom menar jag att dessa män även är en del av skolans ständiga förändringsarbete. De utmanar skolkulturens traditioner och hotar därigenom själva tanken på hållbarhet.
Tänkt scenario Höstens antagningar till Barndoms-och ungdomsvetenskapliga programmet har kommit tidigt och jag ögnar igenom listan. Några namn förefaller mig välbekanta från ett populärt teveprogram. Bland de sökande återfinns:
1) Hasse Aro som med sin målmedvetenhet och stabilitet gett hopp åt många brottsdrabbade personer. Här har vi mannen som förkroppligar värdegrundsarbetet på ett mycket handfast sätt. Bakom den barska ytan anar vi brunnar av empati. Bristerna i smidighet kompenserar han genom träningsvilja och uthållighet.
2) George Scott är den perfekta blandningen av otämjt vilddjur och ömsint familjefar. När motivationen sviker kallar producenten in hans barn som får peppa George i sambans virvlar. Bristerna i taktkänsla kompenserar han med fysisk styrka och ett vinnande leende
3) Carl-Jan Grankvist representerar en manlig omsorgskultur av storslagna och välorganiserade mått. En svårbestämd sexualitet kombineras med humor, verbal förmåga, djup yrkesstolthet och mänsklig värme.
4) Niklas Wahlgren är den tekniske läraren som med sitt förvånansvärt slitna pojkbandsansikte visar sig ha ett förflutet som såväl barnprogramsledare som musicalstjärna. Han är vikarien som vi kan slänga in i alla ämnen och stadier – kanske en aning ytlig, men alltid engagerad och väl förberedd.
5) Morgan Allinger är en annan favorit. För femton år sedan såg jag honom i föreställningen Clowner och det är fortfarande bland de roligaste teaterupplevelser jag haft. Morgan är rytmisk lekfull och levande – med en kroppsbyggnad som döljer oanade akrobatiska förmågor. Han har också varit barnprogramsledare och har en dokumenterad pedagogisk förmåga att skapa engagemang kring hållbar utveckling som programledare för Tippen.
6) Magnus Samuelsson är naturligtvis den givne stjärnan bland de nyantagna studenterna. Med sina två meter har han en naturlig överblick över undervisningen och den fysiska auktoriteten som världens starkaste man åtnjuter motsvaras av en inre styrka som tevetittarna börjar ana konturerna av. Magnus förenar machotangokavaljerens erotik med sambacharmörens glittriga sensualitet och det är inte bara Tony Irving som faller pladask. Den nye mannen har härmed fått både kropp och ansikte.
Som lärarutbildare är det en utmaning möta dessa erfarna mäns bilder av lärarens uppdrag – men jag ser fram emot terminsstarten med skräckblandad förtjusning. Vi kanske får tänka om i vissa undervisningsmoment…
På lösa grunder tror jag att vi är på väg in i en ny fas. D-ordet och K-ordet (Diskurs och Kontext) tappar mark och i stället seglar de meningslösa sammansättningarna upp som oväntade vinnare på den akademiska floskeltoppen. Jag presenterar en liten lista som är inspirerad av en stunds håglöst visionsarbete.
1) Medvetna satsningar
Har någon sett en omedveten eller medvetslös satsning? Jag vill gärna att ni beskriver den – för jag har ingen aning om hur det skulle se ut eller gå till.
2) Studentaktiv undervisning
Uttrycket antyder att det skulle finnas någon form av undervisning där studenterna inte är aktiva och jag undrar om det verkligen är fråga om undervisning i så fall? Allt lärande förutsätter någon form av aktivitet och verkligt lyssnande aktiverar tidigare erfarenheter. Eller har jag missat något?
3) Det självständiga arbetet
En synnerligen obehaglig idé som har gjort sig bred inom högskolevärlden. Tanken skulle vara att stora delar av den övriga undervisningen skulle vara osjälvständig – men att det skulle beredas plats för eget självständigt tänkande inom vissa väl avgränsade moduler. Jag menar att denna form av kompensatoriskt tänkande är en intellektuell härdsmälta av värsta slag.
Jag försöker förstå hur Björklund och Franke tänker om skolans framtid. Bakom Lärarutbildningsutredningen HUT:s förslag finns kanske en karta över svensk skola. Frågan är vem som ritade den och när? Vem tog sig rätten att beskriva skolan i dessa grälla färger? När blev förenklingen politiskt möjlig?
Jag tröstar mig med en vacker karta över trakterna kring S:t Olof. Klicka och njut av detaljrikedom.
1812-1820 red den tappra fältmätningsbrigaden runt och kartlagde den skånska landsbygden. Resultatet blev en rekognosceringskarta. De mystiska tecknen markerar olika former av vegetation.
Jag vandrar runt och letar efter spår från den tiden. Mycket är förändrat men själva förändringen är också spännande och ofta vacker. Markerna bär på hemligheter.
Om jag vill veta mer om tomtgränser och avstyckningar går jag till häradskartan (förstora!):
Konstruktionismen använder liknelsen med inre kartor som ett sätt att åskådliggöra vad kunskap är och hur den förändras genom anpassningar till nya intryck. Våra världsbilder uppstår i samspel med omgivningen. Hållbarhet är inget självändamål.
Det jag kallar kunskap kan vara en vag föreställning om något som jag lyckas beskriva på ett sådant sätt att det framstår som meningsfullt för någon annan än mig själv. Dessa beskrivningar – eller yttre kartor – är tillfälliga konstruktioner och värdet högst tidsbegränsat. Jag behöver dem för att orka leva och våga handla -men den största faran är kanske om jag verkligen börja t-r-o på dessa kartor och förväxlar dem med verkligheten.
Inom militären finns ett talesätt om att ifall det föreligger skillnad mellan kartan och verklighet – då gäller kartan.
När jag är ute och vandrar blir glappet mellan kartorna och terrängen synligt. Någon form av kunskap uppstår i mina försök att tolka skillnaderna mellan de sinnliga intrycken och de yttre kartor som ritades för nästan 200 år sedan. Försiktigt lägger jag pussel.
Försiktighet tror jag inte finns på Björklunds dagordning.
Jag försöker förstå vad Lärarutbildningsutredningen HUT menar är viktigt inom musikämnet. Det är en förvirrande blandning av nervös modernitet och en mycket traditionell kunskapssyn.
3.3.7.2 Musik
Grundskolans kursplan för musik fäster stor vikt vid att eleverna ska kunna ägna sig åt eget musicerande. Detta ska dock inte enbart förstås som sång och instrument, utan också friare uttryckssätt och användande av IT.
Perspektivet är genomgående riktat mot de äldre barnen. Utredaren tar inte upp problemet med att musikundervisningen i förskolan och grundskolans tidigare år bedrivs av icke-musiklärare. En trovärdig utredning hade diskuterat musiken ur flera aspekter. Vilken ställning får musiken i utbildningen av “vanliga” lärare. Kommer de senaste årens urholkning av de estetiska ämnena att fortsätta?
Musikämnet ska skapa förståelse för musikens betydelse såväl i dagens samhälle som historiskt sett och i andra kulturer. Det är väsentligt att ämnet inte gör en uppdelning mellan producenter och konsumenter av musik, utan visar på att alla på något sätt kan producera och få tillgång till musik.
Här flödar visdomen. Men vilka lärare är det som ska plantera och administrera denna demokratiska kunskapssyn? Här ekar tystnaden över den annars oblygt detaljstyrande utredningen.
Musiklärarstuderande behöver således få djupa kunskaper i musikdidaktik och musikvetenskap, med inriktning både på musikhistorien och på nutida och IT-anknutna musikformer. Kunskaper om musik i andra kulturer, liksom om musikens betydelse för barn och unga, är nödvändiga.
Hur många musiklärare vill utredarna utbilda? Var ska de arbeta? När jag arbetar med 300 blivande lärare känns det underligt att inte se dem som en del av denna nya kultursyn!
Kompetensbehov för blivande lärare
För att musiklärarna ska kunna uppfylla läroplanens förväntningar på undervisning i instrument och sång krävs att utbildningen ger generell övning i musicerande, enskilt och i grupp. Inom Kulturskolan, liksom på musikgrenen av gymnasieskolans estetiska program, behövs lärare med mer djupgående färdigheter på enskilda instrument. Bland annat på grund av detta är det nödvändigt att lämna utrymme för individuell specialisering inom utbildningen av blivande musiklärare.
Jag är osäker på om denna specialisering verkligen är ett seriöst försök att lyfta musikens betydelse för barns utveckling. Fokus ligger på de äldre barnen och Kulturskolan där utredaren föga förvånande förespråkar djupgående kunskaper.
Min fråga hänger kvar:
Kommer det finnas utrymme för musik, dans, drama, bild, film, rörelse och rytmik i den nya lärarutbildningen?
När det gäller intresset för det estetiska fältet har Björklund & co mycket att bevisa.
Jag har tagit mig igenom min första vecka som musiklärare och mött 280 studenter i åtta grupper. Det är ganska många möten och musik gör oss både glada och sårbara. Jag har en ambition att försöka hitta en personlig nivå och betonar gärna musikens känslomässiga kraft – men vet inte riktigt om det är möjligt eller lämpligt att sträva efter den intensiteten i möten med 40 studenter.
När jag gick min utbildning fick alla lärarkandidater individuella instrumentlektioner och vi hade mycket musik. Tonvikten låg vid repetoarkännedom och det fanns bestämda uppfattningar om vilka som var de rätta sångerna i förhållande till barnens utvecklingspsykologiska ålder.
För 15 år sedan tror jag att den tidens studenter fick traggla med Elefantsångboken från förlaget Lutfisken som bildade någon sorts förskolekanon. Utbildarna såg sig nog som en sorts garanter för att de blivande lärarna i alla fall kunde de vanligaste sångerna. En hedervärd – men svåruppnåelig hållning när resten av skolväsendet inte ser musikens betydelse på samma sätt. Det var ovanligt att studenter som inte kunde sjunga underkändes p.g.a. bristande musikalitet.
Idag har studenterna försvinnande få musiklektioner och förklaringarna är många. Om jag antyder att det som vi kallar akademisering har haft konsekvenser för de praktiskt-estetiska ämnena så riskerar jag att bli beskylld för att vara emot vetenskaplighet.
Men så är det.
Jag njuter av att få undervisa i musik och gillar omedelbarheten att sjunga tillsammans. Det är roligt att se hur spänningarna släpper och känna tilliten växa fram. Jag får utlopp för mina dominanta drag och är fullständigt utmattad efter dagen. Men nöjd.
I den femte delen kritiserar han förslaget att genom kortare utbildningen utestänga förskollärarna från forskning. Samtidgt pekar alla hans erfarenheter på att intresset från förskolan överstiger grundskolans grovt.
I kommentarerna diskuterar Inga M olika förklaringsmodeller.
Ibland är det roligt att vara lärare. Idag har jag solat mig i glansen från de 95 reportage som våra studenter skrivit. Texterna finns som väggtidning och på nätet.
Denna sida är en portal för reportage som har skrivits av studenter vid Malmö Högskolas Lärarutbildning. Studenterna läser något av huvudämnena Barndoms- och ungdomsvetenskap eller Den fria tidens lärande. Kurserna heter Lek Kultur Kommunikation eller Lärandets rum och arenor.
Tillsammans med Tidningen i skolan har studenterna under en vecka arbetat med att i journalistisk form beskriva företeelser som skulle kunna rymmas inom kursernas ramar. De färdiga reportagen presenteras även som väggtidning i ljusgården på Orkanen Nordenskjöldsgatan 10.
Vi hoppas att du tar dig tid och läser artiklarna som finns länkade under olika rubriker – se lista till höger. Studenterna vill gärna ha respons på sina arbeten och dina kommentarer är värdefulla!
Livet som lärarutbildare är skiftande. En stor del av tiden går ut på att klargöra mål och examinationsformer. Vi lägger ner massor av energi på att förklara vad som är obligatoriskt och vilka kriterier det är som gäller vid bedömning.
Jag har en (inte så hemlig) dröm om att undervisningen skulle styras mer av lust och nyfikenhet. Tillsammans skulle lärare och studenter närma sig ett område och ställa utmanande frågor som kanske kunde göra skolan till en bättre plats.
Denna vecka arbetar studenterna med att skriva reportage under handledning av Tidningen i skolan. Tanken är att de ska få upplevelser som vi bearbetar i kursen som handlar om de svåra begreppen lek, kultur och kommunikation. Samtidigt tränar vi en annan skrivform än den vetenskapliga och diskuterar medias roll i samhället. Jo – det finns en baktanke om att arbeta med skoltidning eller skolblogg i framtiden också.
Men, men, men – det finns inga kriterier för bedömning av resultatet och det står inte i kursguiden att momentet är obligatoriskt eller examinerande. Jag tror att utmaningen blir större när studenterna inser att de skriver en text som många kommer läsa och försöker tona ner lärarbedömningens betydelse. De förväntas tänka själv och hitta sina egna drivkrafter.
Jag får ett telefonsamtal från en student som sätter myror i huvudet på mig
S: Är detta en seriös uppgift?
M: Jo det tänker jag att det är…
S: Jag menar – är den riktigt seriös?
M: Jo – jag är väldigt seriös och tror ni kan lära er mycket…
S: Jamen är det säkert att den är seriös?
M: Jag vet inte hur seriös du är…
S: Vad vill ni att vi ska lära oss?
M: Jag känner ju inte dig så jag har svårt att tala om exakt vad du vill eller behöver lära dig – men jag tror att du kan göra nyttiga erfarenheter under veckan…
Till sist kryper det fram att studenten vill veta om uppgiften är obligatorisk och hur jag tänker belöna de duktiga och straffa dem som slarvar. Jag förklarar att detta kallas undervisning eller lärandetillfälle och att kursens examinerande moment finns beskrivna i kursguiden.
I luren hör jag en besviken suck som jag har svårt att tolka – tänk om studenten har ansträngt sig i onödan?
Idag har studenterna försvinnande få musiklektioner och förklaringarna är många. Om jag antyder att det som vi kallar akademisering har haft konsekvenser för de praktiskt-estetiska ämnena så riskerar jag att bli beskylld för att vara emot vetenskaplighet.
Tysta tankar 