HSV:s rapport om hur män ska lockas till skolans och förskolans värld har kommit.
Läs den och sprid den!
Jag har varit med i referensgruppen och ser fram emot att diskutera innehållet. Allt är inte glasklart och det finns drag av kompromiss över texten.
Jag trodde att jag hade gjort upp med mina föreställningar om lärares roll som goda föredöme. Jag tänker att dessa förväntningar på att vara ett ideal för ungdomen leder till en underlig självbild och att det är viktigt för blivande lärare att genomskåda skenheligheten hos en yrkeskår som av tradition har velat se sig som lite finare än andra och gärna intagit en uppfostrande roll gentemot barn och föräldrar. 
Jag menar att det är rimligt att lärare svär och super, men helst inte på skoltid. Kraven på renhet hindrar oss ifrån att mötas. Igår insåg jag att min åsikt är ganska ytlig och att jag är fångad i normativitet.
Lärarutbildningen i Malmö är byggd med transparens som ideal och många av undervisningssalarna har fönster som gör att passerande kan se rakt in. I en av salarna har Spelberoendes förening någon form av presentation och jag känner oron gripa tag i mig – jag vill inte se mina kolleger i någon form av väckelsemöte där de bekänner sitt beroende under AA-liknande former.
När jag passerar efter en stund ser jag två män, som jag tror är arrangörer, sitta ensamma. Lättad och skamsen över min fördomsfullhet skyndar jag vidare. Jag får träna vidare på min tolerans.
Beroende kanske är den största synden i ett individualistiskt samhälle?
På Metabolism diskuteras begreppet “unschooling” utifrån en artikel i Pedagogiska magasinet
Jag är intresserad av tanken på att barn som har dåliga skolerfarenheter behöver upptäcka sin nyfikenhet på nytt. Vi kommer att möta ungdomar som är skadade i sin tilltro till skolans institutioner och risken är stor att den nya skolpolitiken med tydliga krav och målstyrning förvärrar tillståndet ytterliggare.
Nu utbildar jag lärare och det kanske är viktigt att ge dem en grundläggande tilltro till skolans betydelse för individens utveckling, men hur talar jag om för studenterna att det även handlar om att skydda barn från skolan? Går det att jobba inom skolan och samtidigt tvivla på den?
Detta inlägg kunde haft rubriken En bloggare korsar sitt spår. Jag skriver mitt tusende inlägg och borde nog drabbas av lite eftertanke eller åtminstonde en smula klädsam prestationsångest. I stället låter jag bloggen kränga vidare mellan arg skolpolitik, glada amatörfoto och nostalgiska musikkåserier. Kanske lider jag av fläckvis fartblindhet och är fortfarande delvis berusad av mediets möjligheter. En postmodernist skulle kanske påstå att det är bloggen som skriver mig?
Jag känner mig som en parodi på äldre rockälskare. Förutsägbarheten och fantasilösheten är lika stor som kärleken till ett fåtal giganter som skymmer sikten för allt det nya jag borde lyssna på. Ändå har ingen formulerat rockens självdestruktivitet med större precision än Neil Young. Texten
My my, hey hey
Rock and roll is here to stay
It’s better to burn out
Than to fade away
Länk till Neil Young – Out of the blue
Läraryrket handlar enligt många om att vara konstruktiv och uthållighet. Det som händer är ofta osynligt för ögat.
Hey hey, my my
Rock and roll can never die
There’s more to the picture
Than meets the eye.
Jag drömmer fortfarande om en utbildning som vågar gå bakom bildens yta.
Vi diskuterar vilken typ av böcker studenter ska möta på en högskola och en snabbtitt på kursplaner gör mig en aning nedstämd. Litteraturlistorna innehåller få intellektuella utmaningar och det är sällan böckerna verkligen griper tag och aktiverar studenternas erfarenheter. Jag behöver återerövra min tror på böcker som kunskapsväg.
Facklitteratur är alltså inte särskilt lockande just nu, men å andra sidan vet jag inte i vilken ända av min skönlitterära bokhög jag ska börja. Är det någon som kan ge mig ett råd?
Det är inte så länge sedan pedagogik och psykologi var samma ämne. Pedagogiken hämtade sin auktoritet från experimentell psykologi och genom vetenskapliga studier fanns det starka förväntningar på att kunna bevisa vilken undervisningsmetod som egentligen var bäst. 60- och 70-talets läromedel var uppfyllda av detta starka självförtroende på att genom djupa psykologiska kunskaper hitta “det rätta” – metoden som passar för alla barn.
Sedan dess har en del hänt. Samhället har utvecklats mot större heterogenitet och det är svårare att odla myten om det neutrala barnet som följer normala utvecklingskurvor eller befinner sig på väl definierade och avgränsade stadier. Det finns en ökad medvetenhet om olikheter och individualiserad undervisning utifrån lärandestil breder ut sig i klassrummen. Lärarens auktoritet när det gäller hur barnet tänker och lär sig är ifrågasatt från olika håll. Yrket har kanske blivit en aning mindre tekniskt och allt fler talar om mötets betydelse.
Samtidigt finns det en längtan efter stadig grund. När politiker blir allt mer påstridiga och klåfingriga måste lärarna bli skickligare på att motivera sina val utifrån ett barnperspektiv.
– Vilka behov har barn?
– Hur ska vi förstå barn?
Risken finns annars att det finns politiker som verkligen tror på målstyrningen och att det räcker med att peka och hota!
Mitt eget förhållande till ämnet är problematiskt. Jag minns under min första lektion på gymnasiet hur jag trodde att läraren hade någon form av mystisk förmåga att se in i min hjärna och avläsa mina tankar.
Psykoanalysen har präglat stora delar av 1900-talets kultur och jag har svårt att ta de på allvar som menar att Freud hade fel och blivit omodern. Jo – han ska naturligtvis läsas som ett barn av sin tid, men som inspiratör när det gäller att se människan som ett äventyr är han fortfarande oöverträffad. Vi är inte herrar i vårt eget hus och den förolämpningen har inte blivit mindre intressant.
Nu breder beteendepsykologin ut sig och i Nannyakutens fotspår är det allt mer rumsrent att tala om belöning och bestraffning. Ingen ifrågasätter effektiviteten – det är biverkningarna som är problemet.
Jag ska inte göra en genomgång – men funderar över vad som är viktigt för en lärare att kunna. Räcker det med att kunna sätta namn på teorier – eller bör man även kunna använda dessa som redskap för att analysera och förstå vad som händer i mötet mellan människor? Då kanske vi inte kan behandla psykologi som en anekdot – det räcker inte att ha kunskap om psykologi. Vi måste även utbilda studenterna i färdigheten psykologi.
Fast nu tog jag det nog ett steg för långt.
Sen återstår svårigheterna att hitta en bok som lyckas förena psykologins motstridiga traditioner på ett sådant sätt att dess olika försvarare blir nöjda. Dessutom ska vi försöka övertyga studenterna om att det som står i böckerna är vetenskapligt – samtidigt som det är ganska tydligt att det finns en djup och allvarlig konflikt inom ämnet. Alla kan inte ha rätt och här gäller det att välja en förklaringsmodell som passar…
Min oro handlar nog till sist att vi använder en retorik som hyllar kritiskt och självständigt tänkande, men för att kunna göra upp med något krävs djupa kunskaper. När studenterna ska jämföra Piaget och Vygotskij är det en ganska orimlig uppgift om inte grunderna finns. För att förstå Dion Sommers kritik av den traditionella utvecklingspsykologin bör man först ha tagit sig in i den. Risken är stor att de svarar: så som de tror att vi vill att de ska svara…
Under våren kommer landets tredjeklassare kämpa sig igenom ett ändlöst hav (träsk?) av delprov i matematik och svenska. Ivern att mäta barnens kunskaper i nationella prov riskerar att färga undervisningen mer än vi kanske förstår. Det mätbara blir viktigt – läroplanens mer poetiska formuleringar hånas öppet av utbildningsministern & co.
I England börjar lärarna reagera mot den våg av prov som dränkt landet de senaste åren. Måste vi göra samma misstag? De långsiktiga effekterna av att ersätta inre motivation med yttre kontroll är svåra att mäta – men när jag möter studenter som är mycket intresserade av betygsättning och kriterier undrar jag vad det är för erfarenheter som ligger bakom?
Jag kan också vara onödigt romantisk när det gäller skolans förmåga att skapa meningsfulla lärandesituationer.
…över bloggen som form. Det är något med den här falska intimiteten som bekymrar mig. Fiktionen av att det är en självreflekterande dagbok är ömtålig och det finns en del uppenbara svårigheter förknippade med att vara just så ärlig och självutlämnande som jag egentligen försöker vara – eller skapa en illusion av.
Därför skriver jag ingenting om mentorsuppdraget och de svårigheter som är förknippade med att besöka lärarstudenter på deras VFU-platser. Jag utvecklar inte problematiken som ligger i att vara en stöttande och dömande person samtidigt. Jag undviker att diskutera betygsättning utifrån svårtolkade kriterier och begränsade underlag. Jag väljer att inte lyfta fram konflikten mellan specialister och generalister som gör diskussionen om ämne och åldersinriktningar så besvärlig. Jag vill inte bagatellisera svårigheten i att förutsäga en students utveckling under 4,5 års studier utifrån några enstaka besök.
Jag måste helt enkelt lära mig att inte skriva alls.
– Att tänka fritt är större!
Igår hade vi studiedag för personalen på Lärarutbildningen och förberedelserna inför det kommande var ett givet tema.
Remissen är ivägskickad och nu återstår arbetet med att konstruera ett bärkraftigt alternativ som vi tror att HSV finner attraktivt.
Ett problem är att det inte finns något riksdagsbeslut eller proposition att förhålla sig till och då är det lätt att stirra sig blind på utredningen, som pendlar mellan att vara obegriplig och övertydligt detaljstyrande.
En avgörande punkt är det som tidigare kallades Allmänt utbildningsområde men som nu benämns Utbildningsvetenskaplig kärna. Denna består av åtta moduler som de flesta tolkar som 7,5-poängskurser. Dessa ska relateras till fyra perspektiv som ska “genomsyra och prägla” all undervisning. Som i sin tur ska relateras till professionsämnena, vilket vi nu kallar huvudämnena. Vilka i sin tur ska relateras till såväl skolämne som akademiska ämnen. Samtidigt är det viktigt att såväl avnämare (kommunerna) som studenterna kommer till tals i processen. och till sist får vi inte glömma högskolans egna kvalitetsarbete och lokala perspektiv (genus, klass, etnicitet och hållbar utveckling)
Är det någon som tror att det finns utrymme för tolkningssvårigheter? Om avsikten är att gissa hur politikerna vill ha det – ja då är faran stor att vi går vilse bland alla dessa hänsyn och önskningar om att vara till lags.
Alternativet är att tänka fritt och hoppas på att grunden är stabil och kapaciteten tillräcklig. Just nu känns det som om många av mina kolleger är alltför ivriga att hoppa ner i lådan.
Tids nog kamrater…
Jag är lite trött på bilden av mig själv som argsint bloggare. Därför är det kul berömma den lokala tidningen för att den tar sitt ansvar och sprider kunskap om barns språkutveckling
http://sydsvenskan.se/inpalivet/article416890/Spraket-borjar-med-ogonkontakt.html
http://sydsvenskan.se/inpalivet/article416902/Barn-lar-sig-prata-utan-ord.html
Kanske behövs det en gnutta svalkande lugn i debatten om barns språk. Politiker tycks ha antagit ett orosperspektiv som blåser upp behovet av experter.
De flesta barn lär sig tala, förstå, läsa och skriva – trots skolan.
