There´ll be some changes made

Jag fortsätter att försöka beskriva mina tankar om den förestående förändringen av lärarutbildningen med hjälp av musik. Det finns en avgrund mellan Billie Holidays sorgsna bräcklighet och Dinah Washingtons självmedvetna utrop.

There´ll be some changes made

Billie Holiday

Dinah Washington

For there’s a change in the weather
There’s a change in the sea
So from now on there’ll be in change in me
My walk will be different, my talk and my name
Nothin’ about me is going to be the same
I’m goin’ to change my wayof livin’
If that ain’t enough
Then I’ll change the way that I strut my stuff
’cause nobody wants you when you’re old and gray
There’ll be some changes made today

Jag måste nog bestämma mig för hur jag ska förhålla mig till de signaler som statsmakten skickar ut när det gäller att organisera utbildningen. Frågan är vilken plats det finns för adjunkter i de ansökningar om examensrättigheter som lärosätena förbereder? Går det att driva en utbildning utan lärare med undervisningserfarenhet?

För mig är det delvis en dålig repris på diskussionen om arbetsfördelning mellan barnskötare och förskollärare inom förskolan. Förskollärare har försökt tillägna sig tolkningsföreträde och pedagogiskt ansvar – barnskötarna har intagit underdogposition och nöjt sig med att torka bord och bära ut soppåsar. Polariseringen har på många arbetsplatser varit djupt olycklig. Särskilt pinsamt har det varit när nyutbildade förskollärare har försökt sätta sig på rutinerade barnskötare – men ur kvalitetssynpunkt tror jag att många barnskötare har gjort sig mindre än de är. Resurserna har inte utnyttjats rationellt.

Nu ställer jag på djupt allvar  frågan om ansvarsfördelning mellan adjunkter och lektorer inom framtidens lärarutbildning.

failiure

You´ve changed

You´ve changed – Billie Holiday

Jag famlar efter ett sätt att beskriva mitt förhållande till lärarutbildningen. Kanske är  Billie Holidays sköra och sårbara sång det närmaste jag kommer.

Konkurrensen mellan lärosätena kommer att tvinga ledningen till följsamhet gentemot staten och jag inser att den proklamerade visionen om en akademiserad utbildning inte är min. Jag tycker fortfarande att lärarexamenen och undervisningserfarenheter är centrala kvaliteter för att skapa trovärdighet i mötet med studenterna. Slöjd-, musik-, drama- och bildsalarna gapar tomma och övergivna.

En central fråga är om politikerna vet vad som pågår? Har kommunerna förstått konsekvenserna?

Ofta skildras processen som en naturnödvändig förändring bortom politisk kontroll. Har akademin blivit en stat i staten?

d138

Things ain´t what they used to be

Things ain´t what they used to be – Oscar Peterson (nytt fönster)
Johnny Hodges – kolla albumtiteln…

Det börjar bli tydligt nu. Den ekonomiska krisen får konsekvenser för skola och förskola (länk1 ). Spåren från 90-talet förskräcker. (länk2). Svenska dagbladet beskriver den bistra verkligheten och Björklunds kommenderande/vädjande utrop klingar för en gångs skull ohörda i snålblåsten. (länk 3)

Från mitt lärarutbildarperspektiv är det förvirrande att manövrera i en blandning av kortsiktiga besparingar och fluffig retorik.

Förskolelyftet förespråkar en “ambitionshöjning” samtidigt som personal avskedas och barngrupperna ökar i storlek. Satsningen på språk och matematik är inte förankrad i någon definierad kunskapssyn. Det är svårt att frigöra sig från missttanken att individuell träning och lektionsliknande undervisning prioriteras och inhandlas av Skolverket . Fenomenografi och Merleau-Ponty lär inte står högst i kurs hos beställaren staten. Jag litar inte på bekännelserna om lekens betydelse och talet om lustfyllt lärande ekar tomt. Men jag har gärna fel.

När det gäller den nya lärarutbildningen rycker propositionen närmare och lärosätena finslipar sina strategier. Långsamt sipprar budskapet in i organisationen. Kvalitet mäts i andel lektorer. De som hävdar andra sätt att bskriva kvalitet riskerar att betraktas som forskningsmotståndare och bakåtsträvare.

Mitt hopp står till att studenter, kommuner och föräldrar reagerar. Adjunkterna hukar eller slutar.

orkan

“Sociala medier är politikernördarnas paradis”

skifte1

Det ska mycket till för att jag ska slita mig från soffan när jag kommit hem. Malmö högskolas lockade med skiftesföreläsning #98 »Piggare politik i twittertider? EU-valet sätter demokrati 2.0 på prov«

Anders Ygeman (S), Jenny Sonesson (FP) samt PM Nilsson från debattsajten Newsmil var i stort sett överens om det mesta och det hela gick ganska lugnt till under Lars Mogensens trygga ledning.

Sonesson inledde med att ge en personlig bild av hur politikervärlden fortfarande skälver efter Obamas valframgång men varnade alla som trodde att det var tekniken som var avgörande. Det fanns en vara med utstrålning, äkthet och personligt budskap. De politiker som tror att blogg och twitter är en genväg till väljarnas hjärt riskerar att bli besvikna.

“En ointressant politiker blir inte mindre ointresssant genom att twittra” – risken är snarare att bristerna i personligheten blir alltmer öppna och plågsamma. (Eller hur Mona?)

Fyra tendenser i politiken påskyndas av sociala medier:

1) Den blir mer personlig – Carl Bildt visade vägen

2) Den blir snävare – Allan Widmans försvarsblogg visar på betydelsen av att hitta sin stam

3) Kravet på autenticitet ökar – väljarna vill se helgjutna förutsägbara figurer som agerar värderingsstyrt.

4) Hierarkierna monteras ner. Drömmen om ett centraliserat parti går inte att förena med aktiva debatterande medlemmar

Ett Clintoncitat “Politics is show business for ugly people”.

Anders Ygerman föreslog de politiker som vill ha en form där de kan bre ut sig fullständigt och ocensurerat att använda den egna whiteboardtavlan. Varför blanda in andra? Å andra sidan finns drömmen om den där tunneln till väljarna. Omedelbar respons och möjlighet att fånga trender tidigt.

P M Nilsson beskrev skillnaderna mellan representativ, deltagande och deliberativ demokrati. Den senare skulle kunna beskrivas som demokrati som kulturform – någon form av frigörande aktivitet.

Den fientliga tonen som finns inom pappersmedia mot sociala medier blev begriplig när PM presenterade aktuella siffrorna för hur många som läser/köper tidningar. Framtiden för gammelmedia är inte ljus och tidningarna framstår som alltmer desperata i sina försök att hänga med. Tidningarnas kluvna hållning till läsarkommentarer är ett intressant exempel. Newsmill väljer att ta bort moderering av debattinlägg – Sydsvenskan stänger i stället av kommentarsfunktionen och skyller på personalbrist (efter att först ha uppmuntrat en pöbelaktig läsaraktivitet).

Suck – var finns jag i detta? Det känns underligt att referera utan att ta ställning. Vad lärde jag mig? Är min blogg politisk? Är jag en del av en rörelse?

Jag behöver fundera över om bloggen är något mer än en personlig dagbok med en hel del okända läsare.

skifte2

Jag brukar inte kommentera politikers klädval – men när Jenny Sonesson beskrev sig som modeintresserad blev jag aningen förvånad. Det kan vara en generationsfråga.

Jag har varit på läger

Det har hänt en del sedan jag gick min förskollärarutbildning på 70-talet. Då låg fokus på psykologi, metodik och ämneskunskaper. Vi hade massor av praktisk undervisning och det ställdes krav på faktakunskaper. I biologiämnet fick vi göra trädböcker och förväntades kunna skilja på 15 arter. De som gick lärarutbildningen hade fruktade blom- och fågeltentor. Idag händer det att studenter inte kan skilja mellan björk och gran. Det provocerar mig djupt och jag har grumliga tankar om att känslan för naturen delvis handlar om att sätta ord på företeelserna.

Höjdpunkten på min utbildning var att få åka ut i naturen med Stig Erberth. Han kunde berätta på ett sätt som fängslade oss fullständigt. Nu när jag är lärare märker jag att det är viktigt med förebilder. Ofta tänker jag:
– Hur skulle Stig ha gjort här?

backsippor

Gränsen mellan besserwisseri och engagerad undervisning är ganska tunn. Lusten att briljera med sina kunskaper får inte ta över.

Jag jobbar på det.

Meningen med livet 1

Det känns tungt att börja veckan med att fundera över meningen med livet. I Svd presenteras en bok om universitetens uppgift att ge studenterna svaren på livets stora gåta.

Länk

Kan ett universitet, kan enskilda universitetslärare, lära sina studenter något om livets mening? Idag ter sig frågan som sådan absurd, liksom också själva begreppet ”livets mening” ter sig pinsamt pubertalt eller komiskt, som när Woody Allen skämtar om gossen som fuskade på sin metafysiktenta genom att titta in i själen på kamraten som satt i bänken bredvid.

Jag diskuterar  med studenterna och undrar över om de förväntar sig att vi ska ge dem någon form av andlig vägledning i existentiella frågor. T säger:
– Om ni ska lära oss vad livets mening är får ni väl först ta reda på det själv…

Ända fram till för en generation sedan var det många universitetslärare, inte minst i humaniora, som tog för givet att deras uppgift primärt just var att vägleda sina studenter i ett sökande efter livsmening.

Det är en spännade text som ställer viktiga frågor. Alternativet är att nöja sig med en instrumentell hantverksutbildning som undviker det moraliska fältet. Frågan om meningsfullhet kommer vi inte undan.

P.S. Jag anar konturerna av en ny pompös serie.  Rädda mig!

Att se sin arbetsplats med andras ögon

Jag har en gnällig sida och ibland uppskattar jag inte tillvaron efter förtjänst. Idag har jag haft besök av  Anne-Marie och det var riktigt kul att få visa upp min arbetsplats.

– Ojdå, har jag en så häftig utsikt från mitt arbetsrum?

– Hoppsan, tänk att just jag har så trevliga arbetskamrater och att vi sitter på ett så inspirerande sätt!

– Nej men är det verkligen möjligt att biblioteket är  så ljust och inbjudande?

– Vad har det tagit åt alla studenter som sitter och arbetar här? De verkar så engagerade och glada!

– Tänk vilka fantastiska skapelser som finns utanför ateljén. Lyckliga barn som får möta dessa kreativa blivande lärare

– Ajajajaj, jag hade inte räknat med att bli indragen på idrottarnas salsalektion! Tack Torunn!

– Vilken timing att pricka FTL:arnas lysande dramatiseringar tillsammans med Mikael av sina  namngiblishifierade skolerfarenheter !

Allt mitt tvivel över meningsfullheten i vår verksamhet känns väldigt avlägsen och med lätt sinne griper jag mig an uppgiften att schemalägga höstens kursstart. Och precis där känner jag att det är lämpligt att sätta PUNKT.

studenter

Only in Lund

Lärarutbildningen är besatt av nytta. Alla kunskaper ska helst omedelbart kunna användas och tanken på allmänbildning är helt omodern. Därför blir jag besynnerligt upplivad och en aning avundsjuk när jag läser om Ola Wikander i Lund som talar 12 utdöda språk. (Frågan är kanske med vem?)

Länk

Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på DX-entusiasten Marve Fleksnes som har vänner över hela jordklotet – utom i Norge.

Till kritiken av den slappa genuskritiken

jesusNewsmill är en underlig sida – seriös ibland men ofta olustigt aggressiv i kommentarerna. Just nu pågår en debatt om Per Ström och frågan tycks vara huruvida “det är synd om männen”?

Länk

Det mesta är olidligt polariserat och diskussionen om arv eller miljö borde ha passerat bäst före datum för länge sedan.

Det som intresserar mig är huruvida det är möjligt att ta sig förbi den anklagande fasen i ett jämställdhetsarbete inom skolans värld? När jag försöker beskriva mäns position på lärarutbildning, förskola och skola är jag ofta orolig över att det finns drag av skuldbeläggning av den kvinnliga majoriteten i argumentationen. Går det att undvika ett anklagande tonfall? Hur argumenterar jag för att inte framställa kvinnors yrkeskunnande i termer av “brister”?

Samtidigt är det svårt att motivera en aktiv samhällsinsats för rekrytering av män till förskola/skola om allt redan är jättebra.

Efter att ha läst kommentarerna inser jag att frågan är mer infekterad än jag trodde. Josefine Arlestam gräver en djup skyttegrav och blir uppbackad av några entusiastiska genuspedagoger.

De gör det inte lätt för sig.

Ovan där?

kraften

Lärarutbildningen har haft partnerområdesdag och tillsammans med rektorer och samordnare har jag diskuterat skolans framtid – eller rättare sagt hur vi ska kunna göra dugliga lärare av våra studenter. Frågan om anpassning är ständigt aktuell och Rasmus Wennergren från kåren undrade i panelsamtalet om det är möjligt att utbilda framtidens lärare i dagens skola.

På eftermiddagen träffades vi i mindre grupper och en rektor suckade uppgivet när han beskrev gapet mellan sin skolas yngre och äldre åldrar:
– Den ena halvan av lärarkåren läser läroplanen och den andra halvan läser kursplanerna!

Många tycks tro att kraften kommer ifrån ovan.
Själv är jag mest o-van.