Category Archives: Högskola

Den normativa etnologen

Posted on by
1

Vi  planerar höstens kursstart och det är mycket att tänka på. Kursplanen  för Att bli lärare är ganska storslagen och en del av målen är mer än utmanande

  • utifrån egen dokumentation av barns och ungas uppväxtmiljö i dialog med kurskamrater kunna reflektera över barns och elevers utveckling och lärande i skolan bland annat ur aspekterna genus, klass och etnicitet

Tidigare har vi tolkat målet som om det handlade om sociologi och psykologi. Det har blivit ganska pompöst och en aning ytligt. Jag tror att det är rimligare att försöka utgå från studenternas frågor och begränsa den teoretiska överbyggnaden. Samtidigt vill vi naturligtvis ge dem redskap att bearbeta sina erfarenheter med hjälp av relevanta begrepp. Jag letar efter en bok som passar och läser Kulturnavigering i skolan av Arvastson och Ehn.

Smakprov

Jag brukar tycka om etnologiska texter och uppskattar de konkreta berättelserna. Ofta möter jag en öppenhet och nyfikenhet som är smittande. Det är viktigt för studenterna att kunna se tillvaron ur olika perspektiv och det finna utrymme för en kritisk ansats.

Bokens inledning är utmärkt och vittnar om stor pedagogisk omtanke om läsaren. I slutkapitlet presenteras begreppen  i överskådlig form. Mina förväntningar stiger och jag kastar mig över Marie Nordbergs text om pojkar i förskolan – mitt favoritämne.

Tyvärr blir jag besviken. Författaren  kanske tror sig vara djärv genom att ifrågasätta värdet av män i förskolan med hjälp av social konstruktionistisk  teori. Om maskuliniteten är en konstruktion är också upplevelsen av annorlundahet och utanförskap i någon mån illusioner. Jag menar att Nordberg använder klassiska härskartekniker för att förlöjliga och förminska männens erfarenheter. Därigenom solidariserar hon sig öppet med makten och förstärker det kvinnliga tolkningsföreträdet. Under postmodernistisk låtsasvetenskaplighet blandas banaliteter, komplexitetskonvulsioner och normativa påståenden.

Den likhetsfeministiska teorin om identitetsutveckling är besynnerligt ateoretisk. Tanken på att det lilla barnet tränas in i våldsamhet saknar stöd i modern utvecklingspsykologi. Det finns inget givet samband mellan att leka krig och bli en våldsam man.

De gängse refernserna till Connell och Butler är som vanligt bedövande fantasilösa:

“Homofobi, misogyni och rasistiska tendenser är alla exempel på förtryckande och problematiska maktpraktiker” (Connell 2005:176)

Jag har skrivit om det här förut och borde vara van vid den här formen av slipprig argumentation. Den statsfeminism som saboterade betänkandet Jämställdhet i förskolan tar här steget fullt ut. Eftersom teorin inte lyckas besvara vad männen skulle tillföra så är det kanske lika bra att misstänkliggöra hela projektet.

Min grundinställning är att studenter behöver träna sin kritiska förmåga genom att möta olika former av texter – men jag är osäker på om Nordbergs text hör till dem. Jag återkommer till resten av boken!

Diskussionen om identitetsutveckling är alldelels för viktig för att överlåtas till etnologerna. Vilken roll spelar förebilderna?

Länk till sången om Superhjältarna

Min lille vän 5

Posted on by
Reply

Skolverket oroar sig för kvaliteten på landets fritidshem.

Länk

Samtidigt sprids rykten om att den framtida fritidspedagogutbildningen riskerar att förskjutas från högskolan och förläggas till yrkeshögskolan. Konsekvenserna när det gäller forskning och sänkt status är lätta att räkna ut.

Min lille vän bekymrar sig över att de här diskussionerna förs bakom stängda dörrar. Det borde vara en nationell angelägenhet att försvara verksamheten och han efterlyser SKL:s röst i debatten.

mlv6

Ansvar, skam och skuld – jakten på Svartepetter

Posted on by
9

Tomas Kroksmark skriver om Skolinspektionens syn på lärarnas ansvar när det gäller att se till att barnen når målen.

Länk

I Nyhetsbrevet framgår att man tänker sig att det är skolornas ansvar – dvs lärarnas – att eleverna ska nå målen i alla ämnen. Det betyder också att man tänker sig att orsaken till att alla elever inte når målen har sin orsak i lärarnas kompetens. Det är naturligtvis ett rimligt antagande men kan vi vara så tvärsäkra att lärarna är den enda orskan till att målen nås av alla elever/inte nås av alla elever?

Den propagandistiska synen av målstyrningen är naturligtvis att försöka få skolorna att anstränga sig – men när det kommer till en verklig analys av bristande måluppfyllelse är det mer komplicerat.

Vi har alltså tre komponenter som var för sig eller tillsammans kan förklara den svaga måluppfyllelsen: 1) lärarnas bristande kompetens, 2) målbeskrivningarna (i kombination med kriterietexterna) är fel i förhållande till vad som är möjligt att realisera i den lokala skolan/det enskilda klassrummet och 3) elever i svensk skola saknar förutsättningar att lära det som finns angivet som mål för skolan.

Det är möjligt att en del lärares trivs i rollen som syndabockar – men det är motsägelsefullt att avkräva ansvar av en grupp som är så hårt reglerad. Verkligt ansvarstagande innebär också en viss form av frihet.

I högskolans värld är det lite annorlunda. Studenterna matas med retorik om eget ansvar och de väljer hur och när de vill ta del av undervisningen  – eller utöva sin rätt till inflytande. Men när svaga studenter misslyckas känner jag mig ändå som en av de utpekade grundskolelärarna:
– Jag borde ha ansträngt mig mer!

Fem målmedvetna klematisknoppar

Fem målmedvetna klematisknoppar

Auktoritär och auktoritativ?

Posted on by
13

Jag brukar lyssna på Filosofiska rummet på hemvägen från landet på söndagskvällarna och blir sällan besviken. Veckans program hade en spännande rubrik och mina förväntningar var höga.

Kunskapssamhället 2.0.

Filosofiska rummet

Mänsklighetens samlade kunskap formligen exploderar, och med internet exploderar också kunskapsspridningen. Hur förändras samhället av all denna snabbtillgängliga kunskap och omvänt – hur förändras kunskapsproduktionen?

De tre gästerna försökte förklara skillnaden mellan information och kunskap. Det gick inte så bra. Till sist gav sig Håkan Arwidsson in på att beskriva skillnaden mellan att vara auktoritär och auktoritativ. Den här distinktionen, som återfinns i massor av managementlitteratur, kanske behövs för att motivera skolans existensberättigande i ett samhälle där alla andra hierarkier har monterats ner, m-e-n det kändes som om den filosofiska överbyggnaden rasade samman när Arwidsson helt frankt förklarade sina antaganden utifrån att “så måste det vara i en skola – att läraren vet bättre” (väldigt fritt citerat)

När den onda gamla makten motiverar sina övergrepp utifrån en klassisk maktfilosofi, ska då den goda moderna makten förstås som en högre form av rationalitet? Är det verkligen så att dagens lärare definitionsmässigt vill sina studenter väl, och att lärarnas tolkningsföreträde är förgivettaget? Då kanske det är dags att ta några steg tillbaka och försöka se skolan utifrån. Den vänliga maktutövningen upphör inte att förvåna mig över sina påhittiga förklädnader. I det här fallet tycks Arwidsson tro att tillit och undergivenhet uppstår ur någon form av naturlig överenskommelse. Jag anar att det är ur sekelgamla universitetstraditioner som en sådan tanke kan uppstå.

Kanske är det den statiska karaktären i Arwidssons ämne (historia) som gör det möjligt att fortsätta odla myten om skillnaden mellan auktoritär och auktoritativ. Vi som möter studenter i mer komplicerade situationer måste nog skaffa skarpare redskap för att analysera spelet mellan människor. Internet förändrar relationerna på många plan. Jag föredrar Googles mångsidighet och Wikipedias transparens framför den akademiska idealistiska referenskulturen.

kor

Jag hävdar att det till sist är upplevelsen hos mottagaren av undervisning som bestämmer relationens kvalitet. Avsändarens självbelåtna bild av sin eventuella “auktoritet” är en behaglig illusion som knappast tål det skarpa ljuset utanför universitetet. Varje verkligt förtroende måste erövras i mötet mellan fria individer. Titlar som “lärare” eller “professor” riskerar att försvåra detta relationsbygge.

Här kunde Lars Mogensen varit en aning mindre underdånig i förhållande till de förbluffande samstämmiga gästerna. Makten behöver inte mystifieras ytterligare.

Livet på LUT utan Olle Holmberg

Posted on by
Reply

Jag började arbeta på Lärarutbildningen 2002. Det var året efter att den förra nya lärarutbildningen sjösattes och vi vikarier fick vi till stor del försöka hålla resterna av den gamla utbildningen flytande. Den ordinarie personalen var djupt engagerad i att förverkliga något som kallades Malmömodellen, som jag efter hand förstod var ganska unik i sin tolkning av utredningsdirektiven. De andra lärosätena undrade vad vi höll på med.

Det fanns en ideologisk djärvhet som var smittande för oss som befann oss inom Olle Holmbergs kraftfält. Det gick inte att förhålla sig neutral till visionen om:

  • Fusion av VFT, huvudämne och allmänt utbildningsområde
  • Den “reflekterande praktikern” som förebild
  • Ömsesidig nytta av samarbetet med partnerskolorna
  • Tidig praktik och betoning av kontinuitet
  • Arbetslaget som handledande enhet
  • Betonandet av de gemensamma dragen i olika former av lärarexamina. Förskollärare och gymnasielärare läste ibland tillsammans. Ett uppriktigt försök att montera ner hierarkier.

Läs Berättelsen om en lärarutbildning

Baksidan av denna hängivenhet kunde ibland vara en aning distanslösa lärarutbildare  som oftare diskuterade vad “Olle egentligen menade” än tänkte själv. Olle hade dessutom förmågan att omge sig med medarbetare som kunde bryta ner visionen till budget och kursplaner.

I ljuset av de senaste attackerna från staten mot lärarutbildningen är det lätt att bli nostalgisk. Jag läser det senaste numret av Pedagogiska magasinet och saknar min stridbare förre chef.

Länk till PM 2/09 – gå till sidan 69

Göran, Ingrid, Olle och Bo

Idag hukar de adjunkter som bär upp stora delar av grund- och uppdragsutbildning och inväntar uppsägningar. Självförtroendet är en aning darrigt och i arbetet med att skapa en konkurrenskraftig ansökan om examensrätter säljs de flesta ideal ut ganska lättvindigt. Maktpositionerna förändras och nya allianser uppstår.

Länk till Malmö högskolas hemsida

Change your mind

Posted on by
Reply

Ibland behöver jag förstärka min kompromisslösa sida. Då är 14.40 minuter Neil Young perfekt.
Change your mind
Texten

When you’re confused and
the world has got you down
When you feel used and
you just can’t play the clown
Protecting you from this
must be the one you love
Must be the one whose magic touch
can change your mind
Don’t let another day go by
without the magic touch

Om jag låter dagarna gå utan att hitta det som Neil Young kallar “the magic touch” – kan jag verkligen fortsätta vara lärare då? Går det att undervisa utan den där ömtåliga hängivenheten?

I veckan hade vi ett litteraturseminarium som handlade om begreppet “upplevelse” – vad är det som gör att vi ibland känner oss verkligt levande?  Går det att skilja ut dessa stunder av förhöjd livskänsla från den vardagliga lunken? Jag behöver hitta de där ögonblicken och hålla fast känslan. Det blir svårare och svårare.

Alternativet är att vänja mig vid att vara en trött cyniker.

Samtidigt pågår arbetet med att anpassa lärarutbildningen till de nya direktiven och jag kan inte dölja att det finns en viss oro för uppsägningar bland adjunkter på min arbetsplats.

länk

“Reaktionerna hos de 40-talet församlade på seminariet kunde tolkas som försiktigt avvaktande. En röst sa sig förstå de kvalitativa ambitionerna men undrade försiktigt om kvaliteten på lärarutbildningen verkligen skulle höjas om alla adjunkter mangrant lämnade högskolan.”

ork2

Once in a lifetime?

Posted on by
Reply

Inte ofta delar jag åsikt med Svenska dagbladetsledarsida 1 , 2 – men idag skriver P J Anders Linder om hotet mot IB-utbildningen och jag nickar instämmande. Som förälder var det en omskakande upplevelse att efter nio år av gnälliga föräldramöten i grundskolan möta dotterns lärare på Borgarskolan i Malmö som sa:

– Det är en ynnest att få möta de här ungdomarna!

Ungefär då återvann jag en del av min tro på skolan som bildningsmiljö

stam

Everything must change

Posted on by
7

Jan Löwstedt beskriver i senaste numret av Pedagogiska magasinet (snart länk?) hur förändringsiverna hotar centrala värden inom skola och förskola. Tron på att det är möjligt att styra med hjälp av modeller från företagsvärlden underminerar självförtroendet hos pedagogerna som stressas av kvalitetsplaner, utvärderingar, dokumentationskrav som ställer stora krav på intellektuell lojalitet. Tyvärr är det ofta förenklade patentlösningar på vardagens komplexa problem och den stora tröttheten breder ut sig – vad är det nu vi ska tro på?

Jag tror att lärarutbildningen är en del av denna romantiserande förändringskult. Nu är det dags att stanna upp och fundera över om inte själva talet om utveckling är det största hindret för verklig utveckling. Jag menar att tron på att det är möjligt att förändra skolan uppifrån blockerar den verkliga och nödvändiga förändringen, som måste komma underifrån och definieras utifrån lokala förutsättningar.

Möjligheten att påverka sin arbetssituation är den viktigaste faktorn för att skapa motivation och därmed motverka stress och utbrändhet. När jag möter kamraten med 30 års yrkeserfarenhet som på söndagen känner sig stressade inför morgondagens utvecklingssamtal eftersom hon inte har skrivit färdigt dokumentationen.
– Föräldrarna väntar sig att det ska vara välskrivet och med bilder!

Nu svajar min tilltro till ett system som i så hög grad belönar dokumentation och bedömning av det individuella barnet. Idag är det radikalt att prioritera kärnverksamheten – att vara med barnen.

tuna1

Paul Young var stor på 80-talet. Rösten håller, men produktionen har inte åldrats i skönhet. Den svävande bandlösa basen, de pompösa körerna och det hopplösa trumljudet…

Everything must change

Jag håller inte med texten. Det finns delar av den nuvarande lärarutbildningen som är värda att försvara. Allt måste inte förändras.

Nu tror jag att budskapet har gått fram: FÖRÄNDRING ÄR INGEN NATURKRAFT – VI MÅSTE DISKUTERA INNEHÅLLET FÖRUTSÄTTNINGSLÖST.

DANS

The times they are a-changing

Posted on by
3

Jag har ett problematiskt förhållande till förändringar. Den optimism som bar fram Obama till valsegern delar jag inte och kanske liknar min position en konservativ och nostalgisk hållning.

Allt var inte bättre förr, men de förändringar som planeras av  landets lärarutbildningar äventyrar centrala värden i svensk skoltradition.

Texten

Come mothers and fathers
Throughout the land
And don’t criticize
What you can’t understand
Your sons and your daughters
Are beyond your command
Your old road is
Rapidly agin’.
Please get out of the new one
If you can’t lend your hand
For the times they are a-changin’.

Till skillnad från Bob Dylan tror jag att mammor och pappor är kapabla att förstå vad det är som håller på att hända. Det är inte sönerna och döttrarna som är bortom kontroll.  Det är regeringsmakten  och akademin som löper amok.

The wind of change

Posted on by
2

Jag är ganska envis och har bestämt mig för att banka in budskapet: LANDETS LÄRARUTBILDNINGAR KOMMER ATT FÖRÄNDRAS – MEN INTE PÅ DET SÄTT POLITIKERNA HAR INVAGGATS ATT TRO.

Det avgörande problemet är att den kommande propositionen försöker förena två motsägelsefulla positioner:

1) En detaljstyrning av innehåll utifrån en omodern kunskapssyn.

2) En oreflekterad akademisering som innebär att utbildningarna dräneras på den hantverkstradition som är nödvändig i en professionsutbildning. Mats Alvesson beskriver bedrägeriet mot studenterna i Tomhetens triumf.

wind

Den goda smaken har paus – idag är den officiella powerballaddagen

The wind of change
lyrics – sjung med!
Take me to the magic of the moment
On a glory night
Where the children of tomorrow share their dreams
With you and me