Min lille vän är bekymrad över mig. Han tycker att det är besvärande att jag försöker göra frågan om vem som ska sägas upp från lärarutbildningen till en politisk fråga. Den lille vännen trivs ganska bra vid foten av den store mannen som i sin tur söker skydd under det stora trädet.
För mig handlar högskolemässighet om självständig kritisk reflektion och ett öppet samtal. Just nu har vi mycket att ta igen. Diskussionen om framtidens lärarutbildning borde föras på många plan och det är svårt att se vilka aktörer som har egna agendor i utvecklingen.
Jag framhärdar:
– Inga varsel utan konsekvensbeskrivningar!
Vad är det för människor som publicerar bilder på sig själv på nätet? Jag har arbetat mig upp från skor och underkropp och nu nått den övre delen. Kanske borde jag ha rakat och klippt mig.
Egentligen vill jag visa upp den fina tröjan som jag har beställt från Janne (Länk) och samla argument gentemot dem som tror att flum är detsamma som dåligt. Kampen om att ge ordet en positiv innebörd har bara börjat. Björklunds tolkningsföreträde är över.
Kanske behöver jag också bygga upp modet inför det första mötet med de 300 studenterna som börjar på min enhet till hösten.
Diskussionen om den framtida lärarutbildningen fortsätter och den viktigaste frågan kanske är om det är ansvarsfullt att visa oro utåt. Ingen vill riskera att framstå som illojal genom att ställa obekväma frågor om utbildningens innehåll eller konsekvenser för studenterna.
Därför råder största möjliga tystnad. Vi som hotas av uppsägning jobbar på och låtsas som ingenting. Någonstans pågår förhandlingar om turordningar och underlag förbereds av styrelser till dekan och rektor. Områdesstyrelse och högskolestyrelse har en oklar roll i processen som verkar styras av andra krafter. De fackliga organisationerna företräder sina medlemmar och efterlyser konsekvensbeskrivningar. Politikerna är osynligare än luft.
“Detta är en process som pågår i alla akademiska yrkesutbildningar över hela landet”
Ljusgården är täckt av visdomsord som klistrats på betongen. Elza Dunkels känner jag igen och nickar instämmande – även om Sokrates kanske sa det först?
Själv funderar jag över om ljusbruna mockaskor verkligen fungerar tillsammans med svarta jeans – och följer konferensen på avstånd.
Huset fortsätter att surra av rykten om varsel och uppsägningar. En version är att beslutet redan är taget och att det nu enbart är en teknikalitet vem som ska gå. Trots att propositionen om nya lärarutbildning inte är presenterad beskrivs processen som apolitisk och ostoppbar. HSV är tillsynsmyndighet och därigenom bortom direkt politisk kontroll. Riksdagen har delegerat makten till tjänstemän som nu skapar egna regler. Uppbyggnaden av landets högskolor var ett politiskt projekt – raserandet sker på tjänstemannanivå.
Den fackliga linjen är att arbetsbrist måste påvisas utifrån de existerande uppgifterna. Arbetsgivarens önskan att möta kommande krav genom att säga upp adjunkterna har inget stöd i lagstiftningen.
Till detta kommer myten om den för stora kostymen. Jag har ofta haft moraliska svårigheter med att försvara det låga antalet lärartimmar i kurserna och känt personligt ansvar för de studenter som inte fått det stöd de har rätt till. Samtidigt som mål och ambitioner skruvas upp har resurser överförts från grundutbildning till andra områden. Det uppstår ett trovärdighetsproblem i mötet med studenterna som är svårt att reparera. De studieovana grupper som var så viktiga att locka till högskolan sorteras tidigt bort.
I stället för “för stor kostym” upplever jag mig avklädd in till den paljetterade stringtrosan. Det kan bli spännande föreläsningar i höst.
Herr Gårman är en stark symbol för manlig trosvisshet. Övergångsstället ger en bräcklig trygghet och sannolikheten att bli överkörd på de vita ränderna är ganska stor i Malmö. Ungefär samma fara föreligger i de obefintliga diskussionerna om Lärarutbildningens framtid. Samtidigt är tystnaden öronbedövande.
Förhoppningsvis kommer rektor i tornhuset att få ett stabilt underlag i form av en utförlig konsekvensbeskrivning innan beslut tas.
Framtiden är spännande – onödigt spännande, enligt mig.
Det fyllde oss mer med häpnad än av skräck
Vi förstod inte riktigt orsaken till att fartyget sprungit läck
Man hade sagt oss att detta var världens modernaste osänkbara skepp”
Många studenter tröttnar rätt snart på sina lärares tjat om reflektion. Jag försöker ibland förklara värdet av att se saker ur olika perspektiv och att de behöver träna sin kritiska förmåga. Antagligen vet de att tvivel är en form av lyx och att det till sist gäller att leverera det svar som vi lärare har bestämt har högst värde ur betygsaspekt.
Jag började blogga för att mitt eget tvivel inte hade någon form. Lojaliteten med systemet var ibland viktigare än min roll som självständig tänkare och jag stod inte riktigt ut med bilden av mig själv som lydig tjänsteman i utbildningsfabriken. Jag behövde träna mig i att tänka själv och formulera ståndpunkter. På något dunkelt plan tänkte jag nog att en lärare bör vara en förbild även när det gäller självreflektion.
Nu närmar vi oss en punkt där vi som jobbar på lärarutbildningen tvingas att bekänna färg. För många känns det ovant att inte befinna sig i en skyddad position. Att vara lärare är ett moraliskt utsatt yrke. Detsamma gäller för lärarutbildare. Det är inte längre självklart att tystnad är ett uttryck för lojalitet.
“Nu lämnar råttorna skeppet för att söka sig mot land”
Jag lyssnar på filosofiska rummet. Ämnet är praktisk kunskap och det är en diskussion som skär rakt in i hjärtat på det förändringsarbete som lärarutbildningen genomlider. Mellan fronesis, techne och epistéme förväntas vi kunna röra oss. Just nu har epistéme kopplat ett strypgrepp på de övriga kunskapsformerna och det gör ont.
Förhållandet mellan adjunkter och lektorer riskerar att bli ansträngt om de nedskärningar som har aviserats träder i kraft. Det finns en uppenbar risk i att ledningen kommer att försöka hävda arbetsbrist för adjunkter och passa på att göra sig av med de icke-disputerade lärarna.
Tidigare har vi drivits av visionen att båda grupperna behövs för att skapa en bra utbildning. Adjunkterna har varit överrepresenterade i mentorsarbetet ute på skolorna och det har ibland varit svårt att hävda de praktiska och estetiska momentens värde – men som helhet har det funnits en respekt för olika kompetenser.
Jag efterlyser en konsekvensbeskrivning – går det att bedriva en trovärdig lärarutbildning utan adjunkter?
Tysta tankar 