Jag får mycket uppmuntran från kolleger efter debattartikeln i Sydsvenskan. Någon menar att det är dumt att förstärka motsättningen mellan adjunkter och lektorer och att “det faktiskt finns lektorer med både lärarexamen och undervisningserfarenhet”. Det är sant och jag ska försöka undvika den formen av onödiga påhopp.

Mer besvärande är tystnaden från den disputerade bänken. Kanske är det karriärmässigt självmord att ta ställning i en känslig fråga, men tills motsatsen är bevisad antar jag att de som tiger sympatiserar med de föreslagna åtgärderna. Det är svårt att se något neutralt läge och ledningen tycks lita på lektorernas stöd för “kompetensväxlingen”.

Återigen generaliserar jag. Det finns faktiskt en disputerad person som i Maj 2008 föreslog att lärarutbildningen skulle organiseras på ett sätt som inte tilldelar adjunkterna en andraplansroll i grundutbildningen. Läs och fundera över vilka följder förslaget skulle få för de disputerade som grupp.

Mitt förslag är att vi istället för dagens lärarutbildning, med en rad olika inriktningar och skiftande studielängd, inför två olika lärarexamina:

En på så kallad grundläggande nivå, kandidatexamen, efter tre års studier och en på avancerad nivå, masterexamen, efter ytterligare två års studier.

Låt dessutom den nya examensordningen gälla oavsett om du skall bli lärare inom förskola, grund- eller gymnasieskola. För det är inte rimligt att längden på utbildningen skall följa längden på dem man undervisar. Forskning visar att det är de yngsta barnen som har störst möjlighet att lära, skall de då inte möta lärare med stora ämneskunskaper.

De studenter som väljer att läsa i tre år kommer ut som duktiga lärare, redo att axla ansvaret på förskolan eller i klassrummen. De som däremot väljer att ta en masterexamen får en behörighet till forskarutbildning och kommer till skolorna med en gedigen skriftspråklig kompetens och analysförmåga. Redo att ta sig an fler arbetsuppgifter och ett större ansvar till en högre lön.

Vad vinner man på detta? Jo, genom att ha en tydlig progression i utbildningen blir den likvärdig med annan högskoleutbildning, vilket jag tycker är rimligt. Men framför allt skulle det på sikt ge oss lärare av två typer i skolväsendet.

De som har en treårig lärarutbildning kommer det att finnas flest av. De gör allt det arbete som krävs för att förskolor, grundskolor och gymnasieskolor fungerar till vardags, medan deras kolleger med längre utbildning bidrar med utveckling och kritisk distans till denna vardagliga praktik. Och därmed också till en positiv utveckling av svensk skola.

Det var ett mycket djärvt förslag. Fem månader senare arbetade inte Maria Sundkvist kvar som chef på Malmö Högskola.

Tur att man inte är konspiratoriskt lagd.