Det finns några ord som är mer kraftfulla än andra:
Just nu byggs kajen mellan min arbetsplats och hamnbassängen om. I matsalen blixtrar ljuset från svetslågan på andra sidan glasrutan.
Vi kallar det verklighet.
På kvällen fotograferar jag restaurangbåten Prins Bernhard från mitt arbetsrum på andra våningen. Den gör sig bäst på avstånd – båten alltså.
Prins Bernhard - förstora
TCO slår larm om att studenter vid högskolorna i Malmö och Lund har lite undervisningstid. Siffrorna är svåra att tolka och ställer ny frågor.
Jag arbetar med ett stort huvudämne. Med 350 studenter skulle det vara möjligt att skapa en kurs med 40 timmar storföreläsning i veckan utan att spränga de ekonomiska ramarna. Det skulle ha gett höga siffror i den här typen av mätningar. Det kunskapsmässiga utfallet är oklart.
Ändå väljer vi att skapa kurser med resurskrävande möten där studenterna träffar lärarna i mindre grupp. Det allra dyraste är praktikbesök som mentorn gör hos studenten – ändå har vi svårt att tänka oss en lärarutbildning utan dessa möten. (till skillnad från t.ex. Stockholms universitet)
Sättet att räkna är ideologiskt!
Jag fick ett brev från min gamle chef, den evigt unge Olle Holmberg. Han planerar att tillsammans med ett namnkunnigt gäng (se nedan) starta en nättidning S.O.S. – Skola och Samhälle.
“Ni kan läsa om tidningens policy i bifogad fil. Jag skriver till er därför att jag är på jakt efter yrkesverksamma lärare som skulle vilja och kunna skriva artiklar i S.O.S. Yrkesverksamma lärare är bristvaran bland artikelförfattarna. Ni som har överblick – om ni kommer på några bra namn på kloka lärare kan ni väl skicka namnen (helst med mailadresser) till mig. Ni är självklart välkomna att skriva själva. Och en eller annan klok lärarstudent skulle inte heller sitta fel. Det är rätt bråttom. Den 11 januari måste jag ha bidragen.”
Jag saknar Olle och publicerar glatt hela presentationen – det kan bli riktigt spännande!
S.O.S. skola och samhälle – en nättidning
Malmö högskola kommer att från och med 2010 vara värd för en nystartad nättidning om skola och lärarutbildning i ett samhällsperspektiv. Detta initiativ har direkt att göra med villkoren för dagens offentliga diskussion om skola och lärarutbildning.
Bakgrund
Den nuvarande situationen ger mycket lite utrymme för en fördjupad och kritiskt granskande utbildningsdebatt. Det mesta som sägs i offentligheten handlar om skolans och lärarutbildningens brister. Det är en ensidigt svart bild av tillståndet i den svenska skolan som målats upp: mobbning, brist på ordning, kunskapsfientlighet, sjunkande kunskapsresultat, alltfler elever klarar inte målen, dåliga lärare på grund av en otillräcklig lärarutbildning. Beskrivningarna vilar ofta på statistiska uppgifter som är mer eller mindre feltolkade eller som inte sätts in i något samhälleligt sammanhang.
Mycket av debatten är partipolitiserad på ett sådant sätt att det varit svårt att nå fram i offentligheten med avvikande åsikter och alternativa bilder av skolan. Även de skribenter som normalt deltar i en kritisk kultur- och samhällsdebatt har varit förvånansvärt ointresserade av att ta skolan som utgångspunkt för diskussioner om samhälle och framtid. Det är ytterst olyckligt om det offentliga samtalet om skolan är alltför ensidigt, inte sätter in diskussionen i större sociala sammanhang och inte vilar på några idéer om vilken roll skolan bör spela för elevernas bildning och utbildning.
Skola och samhälle har i offentligheten glidit isär. Också i de positiva bilderna av barns och ungdomars utbildning framställs den ”goda skolan” som vore den en ö utan förbindelse med det samhälleliga fastlandet. Skolan diskuteras inte längre som ett samhällsbyggande projekt och som ett nav i samhällsutvecklingen. Det mesta handlar om hur individer ska kunna samla tillräckligt många poäng i meritportföljen.
Eftersom både problem och lösningar alltför ofta betraktas som givna i den offentliga debatten om skola och lärarutbildning är det mediala intresset för fördjupning och problematisering svagt. Den diskussionen förs idag någon annanstans än i media. Den förs mellan lärare som varje dag ställs inför nya problem i en skola som finns mitt i ett samhälle som genomgår genomgripande förändringar. Den förs mellan forskare som uppmärksammar och försöker förstå utbildningsproblem av skilda slag. Men den diskussionen når sällan ut i det offentliga samtalet.
Om avståndet mellan de diskussioner som finns i skolan och bland forskare å ena sidan och mediebilden å den andra fortsätter att växa kommer främlingskänslan hos dem som arbetar i och med skolan att öka. Men risken för att träffsäkerheten i de politiska besluten minskar är också stor. Detta gäller i särskilt hög grad om de som dagligen möter barn och unga och genom dem får en direktkontakt med morgondagens frågor och fenomen, inte är med och formulerar de problem som skolpolitiken måste ta itu med.
Om samhällsdebatten ignorerar skolan och aldrig på allvar tränger in i dess problem kan de övergripande samhälleliga beslut som tas förvärra problemen istället för att lösa dem. Vi behöver en bred kritisk debatt om skola och utbildning som utgår från dagens och morgondagens samhälle och som bygger på praktisk erfarenhet och forskning.
Den nuvarande situationen är med andra ord ett allvarligt demokratiskt problem. Den är förödande för det kritiska tänkandet, den urholkar det demokratiska samtalet och som en följd får skolan svårt att hantera sina problem och kriser. Allt intellektuellt liv liksom all verklig demokrati förutsätter en öppen debatt.
Nätet ger nya möjligheter
Vi planerar alltså en webbsida där alla ska vara välkomna att skriva artiklar som fördjupar och breddar diskussionen om skola, lärarutbildning och samhälle, en webbsida som inte ska kunna definieras partipolitiskt. Den ska vara öppen för alla och det enda kravet på det som skrivs är att det på allvar försöker komma under ytan, schablonerna, det gängse talet.
Enskilda personer har bloggar med inriktning på utbildningsfrågor. Men på sådana bloggar är det är oftast en persons åsikter som torgförs. Den webbplats vi vill arbeta med ska befolkas av många. Den har en högskola som värd. Att en högskola på det här sättet tar ansvar för att det finns en kritisk offentlighet, när det gäller viktiga samhällsfrågor som skola och lärarutbildning, borgar för kvalitet och saklighet. Ett sådant engagemang kan också ses som naturligt med utgångspunkt från grundläggande akademiska kunskapsvärden.
Initiativtagare
De personer som tagit initiativ till denna satsning på en kritisk utbildningsdebatt på nätet är Ingrid Carlgren, professor i pedagogik vid Stockholms universitet, Solweig Eklund, tidigare vice ordförande i Lärarförbundet, Olle Holmberg, tidigare chef för lärarutbildningen vid Malmö högskola, Sven-Eric Liedman, professor i idé- och lärdomshistoria, Jan Thavenius, professor i litteraturvetenskap.
Kontakt (idéer, synpunkter, texter): olle.holmberg(snabel-a)telia.com
Man skulle lugnt kunna säga att:
– DET VAR PÅ TIDEN!
Jag fick mail från studenter och tänker be läsare om tips:
Vi håller på med vårt examensarbete. Vi gör en diskursanalys av hur skolans olika aktörer pratar om elevinflytande. Vi har i första hand valt att inte göra intervjuer utan vi vill hitta vår empiri på internet och i dokument.
Nu har vi stött på patrull när det gäller lärares utsagor. Du som diskuterar skolfrågor på nätet (i alla fall i bloggform) kanske känner till något forum för lärare på internet. Vi letar och letar men hittar inget.
Studenterna (och jag) är tacksamma om ni har tips på något ställe där frågorna diskuteras. Eller ligger det mesta på en kommunintern nivå?
Det finns institutioner du inte vill stöta dig med om du arbetar inom högskolan. Högskoleverket och Utbildningsdepartementet hör givetvis till makthavarna och vi kan inte nog markera respekten för det demokratiska regelverket. Vetenskapsrådet och KK-stiftelsen är mer diffusa till sin karaktär – samtidigt som deras pengar är starkt åtråvärda. Dessutom finns det något som vi i brist på annat skulle kunna kalla “vetenskapssamhället” där vissa forskare sätter agendan för debatten.
När Tomas Kroksmark kritiserar Roger Säljö och Ulf P. Lundgren är det upplagt för en rejäl strid. Bakom de oskyldiga frågorna om de 136 KK-stiftelsemiljonerna till LearnIT döljer sig en maktkamp som jag tror handlar om vilken forskning som ska prioriteras i framtiden.
På sidan 75 i senaste numret av pedagogiska magasinet kan vi följa den tredje (men säkert inte den sista) ronden i striden. Ett bra gräl livar upp och om jag skulle satsa en hundring blir det på Kroksmark som verkar sitta på de bästa korten. KK-stiftelsens hantering av satningen på att utveckla IT inom landets lärarutbildningar imponerar inte.
Förstora!
Ibland går jag över till andra sidan hamnbassängen och betraktar det hus som kallas Orkanen. På översta våningen lyser biblioteket. Där förkroppsligas visionen om högskolan som en öppen plats för bildning och möten.
Jag ser musik-, drama-, slöjd- och bildsalar på tredje och fjärde våningen ligga ömkligt underutnyttjade . När huset planerades var estetiska uttrycksformer modernt. Nu är det LÄSA-SKRIVA-RÄKNA som gäller och lokalbokningen brottas med de svårutnyttjade salarna.
Jag ser en underdimensionerad idrottshall som tvingar de blivande idrottslärarna att flacka över staden i sin jakt på användningsbara lokaler.
Jag ser tomma kemi- och fysiksalar som dimensionerats efter skolans behov av lärare med inriktning mot naturvetenskap.
Jag ser min egen arbetsplats i ett litet kontorslandskap. Den storslagna utsikten och närheten till arbetskamrater kompenserar inte bristen på spontana möten med studenter. Vi har byggt in ett avstånd mellan studenter och lärare.
Jag inser att den här texten inte lever upp till sin pretentiösa rubrik. Någon har klassificerat människans möten med omgivningen i olika kvalitativa nivåer
På en avlägsen upphöjd nivå kanske det är möjligt att dessutom ”förstå” lärarutbildning. Jag är antagligen alldeles för inblandad och just nu är jag nöjd om huset står kvar på morgonen. På bilden ser det mer ut som skepp på väg att lägga ut.
Jag läser om studenter som demonstrerar mot det låga antalet undervisningstimmar vid a-n-d-r-a delar av Malmö högskola. Det är en ganska hård ton i kommentarerna och jag blir först glad över att kritiken inte riktas direkt mot Lärarutbildningen. Sedan funderar jag vidare över lärarstudenternas extremt låga engagemang i demokratiprocesser som t.ex. kårpolitik.
Då är det möjligt att tolka tystnaden som något betydligt mer oroande.
Länk till Sydsvenskan.
Uppdatering:
Social sortering i skolan – den färdiga rapporten!
Ursprungligt inlägg:
Rasmus och Fredrik har skapat debatt om den sociala sorteringen i Malmös gymnasieskolor. Jag läser de hätska kommentarerna på Sydsvenskans hemsida och förstår att det här är en känslig fråga. Vi är många som är beroende av att tro på institutionen skola som “Den stora möjliggöraren” och bilden av den rättvisa skolan hänger nära samman med myten om de fri valen.
Länk Sydsvenskan
Länk LUT:s hemsida
Jag funderar över ordvalet i rubriken. “Tragedi” är antagligen ett av svenska språkets mest missbrukade ord och jag har ett vagt minne av en novell (Hesse eller Böll?) där en dagstidningssättare rättade alla artiklar där ordet användes felaktigt. Den grekiska dramaturgiska urbetydelsen är att något är förutbestämt och ödesmättat. Individen kan inte höja sig från sina förutsättningar och Oidipus kan inte undfly sitt öde. “Tragedi” betyder alltså inte “tråkig händelse”.
Kanske träffar ordet “tragedi” rätt för en gångs skull. Det mesta verkar vara välorganiserat och de som bryter sorteringsmönstren tar stora risker.
Vem väljer spår åt tåget?
Att arbeta på Malmö Högskola är ett intellektuellt äventyr. Vi formulerar visioner och försöker skapa respekt för något vi kallar akademiska professionsämnen. Vi är den nya fräscha högskolan som ska öppna akademin för nya grupper i invandrar- och arbetarstaden Malmö.
Kanske behövs Lunds universitet för att vi ska veta vem vi är? Den här polariseringen fungerar bekräftande och vi kan fortsätta att bygga myten om vår folklighet. Samtidigt behöver bara HSV skaka lite på kopplet för att vi ska räta in oss i ledet och avskeda adjunkter. Hotet om uteblivna examensrättigheter är kraftfullt och de flesta av principerna verkar vara till salu.
När universitetssjukhusen Malmö och Lund nu ska slås samman känns det underligt att vi inom högskolevärlden fortsätter i den här konstgjorda rivaliteten. Jag tror inte vi har råd att låta bli att samarbeta.
Min lille vän har blivit intresserad av musik och funderar på att börja läsa vid Musikhögskolan i Malmö – som hör till Lunds universitet. Samtidigt är han en aning bekymrad över den studentikosa spritromantiken och unkna kvinnosynen i Sten Bromans värld. Länk till citat.
P.S. Jag vet att det finns en högskola i Kristianstad.
Jag förundras över den hätska tonen i den genusvetenskapliga debatten. Tanja Bergkvists blogg är rolig och oförutsägbar. Hennes attacker mot genusvetenskapens dominans inom högskolan är dräpande och hon rör sig oblygt mellan höger- och vänsterpositioner. Själv skulle jag nog inte blivit lika glad över att få pris av Ian Wachtmeister. Länk
Pelle Billing har en mer eftertänksam ton och försöker verkligen förstå hur förhållandet mellan mansrörelse och feminism blivit så komplicerat. Länk
Både Pelle och Tanja tangerar en lös rörelse som ibland kallas antifeministisk och jag gissar att genusvetenskapen har som övergripande strategi att i-n-t-e diskutera med den. I utkanterna finns en massa kvinno- och sossehatare som jublar över att få ge igen efter år av plågsam politisk korrekthet – men den här uppdelningen är farlig och föder hämndlystnad.
Jag tror det finns en möjlig väg mot samförstånd, men är djupt medveten om att de flesta anser att här gäller det att välja sida.
På sidan Feminetik finns ansatser till en öppen och konstruktiv debatt bortom skyttegravarna. Länk
Min lille vän på danskurs
Jag är ingen dålig förlorare, men kan inte låta bli att fundera över hur Delegationen för jämställdhet i högskolan fördelat sina 25 miljoner kronor. I en debattartikel förklarar Pia Sandberg Wiklund och Pontus Ringborg vilka brister som de bortvalda ansökningarna uppvisar.
För det andra brister det i analys av varför (min kursivering) en låg andel kvinnor eller män på ett visst utbildningsområde är något som bör åtgärdas.
Jag har varit med i en referensgrupp som utifrån ett regeringsuppdrag skulle förslå åtgärder för att förbättra könsbalansen vid lärarutbildningarna och menar att just denna frågan lyftes bort från alla diskussioner. Eftersom män och kvinnor ur ett likhetsfeministiskt perspektiv definitionsmässigt ä-r lika var det politiskt omöjligt att beskriva (eller analysera villkoren för) vad det var för kvaliteter männen skulle tillföra. De fackliga representanterna blockerade effektivt dessa diskussioner.
På lärosätena görs många insatser för att utjämna obalans mellan kvinnor och män. Ofta är den enda grunden ett outtalat antagande att kvinnor eller män i kraft av sin könstillhörighet tillför något speciellt.
Här talar utredarna med dubbel tunga och är utstuderat dubbelbestraffande. Den som diskuterar femininiseringen av högskolan (eller utbildningsväsendet i stort) riskerar att bli betraktad som essentialist eller (ännu värre) biologistiskt anfrätt. Utredarna väljer att förlöjliga dem som tror att män är bärare av någon särskild kvalitet och solidariserar sig samtidigt med den rådande maktordningen.
På samma sätt är det naturligtvis sant att studenter med invandrar- eller arbetarklassbakgrund inte med automatik tillför något “speciellt” – men det är ett rimligt antagande att just dessa grupper bär upp erfarenheter som är underrepresenterade i högskolevärlden.
Därför är det viktigt att stödja de ansatser till nätverksbyggande för manliga studenter som finns på en del lärarutbildningar. Delegationens nedlåtande ton rimmar illa med rapporten Man ska bli lärare och de förslag till åtgärder som fördes fram där.
Vilken roll spelar könet?
Tysta tankar 