Jag försöker ta mig in i dokumentationen från den konferens som ordnades av DJ och DEJA i December.
- Här hittar du minnesanteckningar från konferensen.
- Här hittar du bilderna som professor Inga Wernersson använde.
- Här hittar du bilderna som Mia Heikkilä använde.
- Här hittar du bilderna som Thomas Furusten använde.
- Här hittar du bilderna som Pia Sandvik Wiklund använde.
Från Pia Sandvik Wiklunds PPT lånar jag sammanfattningen av insatserna (gjord av Mia Heikkilä och Anneli Häyrén Weinestål)
- •Heterogen bild av jämställdhetsinsatserna på svenska lärosäten
- •Lite samverkan mellan lärosätena
- •Få jämställdhetsinsatser kan kopplas till de nationella jämställdhetsmålen
- •Feministisk teori, genusteori samt kritisk mansforskning saknas generellt som uttalat perspektiv i insatserna
- •Insatserna är ofta bristfälligt dokumenterade
- •Utbildningsinsatser är den vanligaste åtgärden för att främja jämställdhet
- •Långsiktiga insatser för att motverka stereotypa studieval är svåra att hitta
- •Redovisade insatser som gäller lärarutbildningen saknas nästan helt
Jag har stora förväntningar på att den nationella konferensen för manliga nätverk på lärarutbildningar den 21/10 ska råda bot på punkterna 1, 2, 3, 5, 6, 7 och 8.
Punkt nummer fyra är mer svårtolkad. Vad är det för specifik feministisk teori, genusteori och kritisk mansforskning som efterfrågas? Hur kritisk måste mansforskningen vara? I min värld är det en självklarhet att all forskning är kritisk. (Finns “kritisk kvinnoforskning”?)
Vilka andra teoribildningar är möjliga att använda för att uppnå målen? Jag saknar ett normkritiskt perspektiv och efterlyser en självkritisk granskning av landets lärarutbildningar som könskodade miljöer.

Rekryteringsarbetet i Linköping kritiseras i en rapport (Heikkilä & Häyrén Weinestål) för att vara präglat av särartstänkande:
- Män har ett särskilt bidrag att ge till skolan – Vilket är det?
- Kan få inverkan som indirekt skuldbeläggande på kvinnorna i skolan (se bl.a. Gannerud, 2001, Lahelma, 2009)
- Behöver diskuteras! Vad är det männen bidrar med i skolan som kvinnorna saknar?
Den här diskussionen ser jag fram emot. I vilken form är den tänkt att föras? Vilka initiativ har tagits? Vilka risker tar de som utmanar den rådande likhetsfeministiska diskursen?
Jan Björklund tycks hysa stora förhoppningar på männen som ordningsskapare och prestationshöjare hos pojkarna. Delar delegationen dessa tankar?