Dysfunktionell manlighet?

För några år sedan föreläste jag på en kurs som hette Män till skolan. Det var en rekryteringssatsning där män under ett år fick praktisera i yrket mot betalning samtidigt som de hade möjlighet att läsa upp betyg och erhålla formell behörighet. Min insats var att förbereda dem på en del av yrkets baksidor och dessutom gjorde vi rockvideor under lekfulla former. Jag representerade någon form av uthållig erfarenhet och antog motvilligt utmaningen att agera förebild.

Jag minns en kille som var lite äldre än de andra. Han hade jobbat som sjöman och var nu sugen på att göra något mer meningsfullt av sitt liv. Kanske skrämde jag upp dem om hur det var att befinna sig i en kvinnodominerad värld och efter lektionen kom han fram och sa halvt på skoj:
 – Du Mats, om det kör ihop sig – kan vi ringa dig då? Ungefär som en livlina?

Tio år senare senare möter jag honom igen på en fest och undrar vad som hände? Han ler bekymrat och berättar en sorglig historia om en osynlig hinna som han inte lyckades ta sig igenom. Nu seglar han åter på de sju haven och byter delar på maskiner. Kanske klarar han sig bra  – frågan är om skolan klarar sig utan honom?

Newcastle 9 – limitationliberation!

Jag har haft workshops med lärarstudenter från Nortumbria university och gjort historier tillsammans med dem. Under mottot  “begränsning befriar” har de fått i uppgift att:

1) Välja en bild av sig själv (eller ta en ny med webkameran)

2) Manipulera den två gånger med hjälp av http://photofunia.com. Det finns massor av färdiga bakgrunder och mallar.

3) Dessa två bilder är start- och slutpunkt för berättelsen. Använd 100 ord för att binda samman dem.

4) Registrera en blogg och publicera din historia där.

5) Länka till http://limitationliberation.wordpress.com/

6) Kommentera dina kamraters berättelser.

Jag trodde det skulle bli tekniska problem, men de flesta studenter registrerar bloggar och laddar upp filer med lätt hand. Betydligt svårare var det att välja en bild av sig själv. Trots att de hade tillgång till webkamera valde de flesta att hämta bilder på Facebook och nu vet jag hur ett typiskt bildarkiv ser ut för en 20-årig Newcastleflicka. Det är väldigt mänga puss- och krambilder. Inte så många rena porträtt.

Förhoppningsvis har de lärt sig något. Jag har funderat mycket över hur man balanserar allvar och lek. Det finns en uppenbar risk i att det tekniska tar över, samtidigt som jag gillar tanken på att berättelsen växer ur de manipulerade bilderna. Det blir mindre pretentiös så och allt är på låtsas. En annan gång vill jag jobba mer med berättarstruktur och reception. Nu ligger fokus på produktion under två timmar.

Prova gärna tekniken och länka hit om du blir nöjd med din berättelse. Särskilt kul skulle det vara om någon ville göra det här med barn. En stor fördel med metoden är att inga program behöver installeras – all sker på nätet. Jag tror inte på datorutbildning där skolorna behöver köpa ny utrustning eller program.

Beth håller ihop hela International Conference week och lägger ner ett stort arbete på att få det hela att fungera. Veckan innan jag skulle komma presenterade jag mitt upplägg och skickade ett smakprov med en diskret fråga om hon kände igen någon av personerna på bilden. Idag berättade Beth att hon hade varit väldigt undrande över varför jag skickat ett bröllopsfoto på mig själv. Samtidigt var hon en aning bekymrad över den manhaftiga bruden  – men vi svenskar är ju så frigjorda…

Jag inser att Daniel och Victoria inte är jättekända i England. Än.

Jag och min nya fru?

Jag och min nya fru?

“Kvalitet går inte att definiera…

… – det går enbart att exemplifiera”

Med de orden ringande i öronen lämnade jag konferensen om Professionell lärarkompetens via spel och simulering. (Länk)

Det kändes lite snopet och jag tror att en del av deltagarna, som lagt ned mycket tid på att bygga upp bedömningsmatriser i många steg, gärna hade hört andra slutord.

Som vilsna får i dimman...

Som vilsna får i dimman...

Only in Lund?

Sydsvenskan fortsätter att gräva i de lundensiska akademikernas påhittade meriter.

1, 2, 3

Ett försök att förklara det lättsinniga förhållandet är att skylla på konkurrensen.

Sanningen är att det finns få arbetsplatser med så hård konkurrens. Anställningstryggheten är för många forskare minimal, status- och meritjakten institutionaliserad. Du må vara världsledande expert i ditt ämne. Men säkrar du inte pengar till dina projekt sitter du löst.

I en sådan situation är jämförandet och pengasökandet vardag. Och med rätt resumé är framtiden tryggad. Med svaga meriter väntar ett vikariat som kemilärare i Sjöbo.

Rektor Per Ericsson och Vetenskapsrådets generaldirektör Per Omling verkar måttligt bekymrade. Ur mitt lärarperspektiv är detta en aning omskakande. När vi försöker förklara vikten av vetenskaplighet för nya studenterna är det just hederligheten och vikten av korrekta referenser som ställs i centrum.

Rektor förklarar:
– Jag brukar skoja om att drivkraften inom näringslivet är girighet och drivkraften inom akademin är fåfänga.

Högskolelagens formuleringar om “vetenskapligt kompetenta personer” kanske borde byggas ut med någon form av moralisk dimension?

Hur kan jag skriva om detta utan att förstärka den historiska rivaliteten mellan Malmö och Lund? Eller framstå som akademikerfientlig?

Det går nog inte.

Vi som vill upp?

Vi som vill upp?

Jag har varit på läger

Ibland tycker jag väldigt mycket om mitt jobb. Tyvärr sammanfaller dessa tillfällena ofta med att jag har gjort någonting ovanligt praktiskt utanför huset.

Dagens äventyr i skogarna norr om Frostavallen är en sådan händelse som får mig att fundera över vad en lärarutbildning egentligen är. På högskolan är rollerna tydliga och utrymmet för förändringar begränsat. Det mesta är ganska förutsägbart: kursplan, undervisning, examination – ibland med försök till annorlunda arbetsformer, men till sist vet de flesta vad det går ut på och vem som behärskar konsten att läsa av lärarnas förväntningar.

I skogen träder andra mönster och individer fram. Vi borde åka på läger oftare – med alla studenter. Det är nyttigt att gå lite lagom vilse tillsammans.

Kanske är detta ett typiskt exempel på “bristande högskolemässighet”?

Jag är verkligen inte mot forskning!

Landets lärarutbildningar har akademiserats sedan 60-talet. Jämfört med andra utbildningar har det gått ganska långsamt och på en del lärosäten arbetar fortfarande adjunkter kvar i betydande omfattning. När vi nu ska söka examensrättigheter för att bedriva lärarutbildning skärps kravet på ökad andel disputerade och vi är nog några adjunkter  som går och väntar på de långa knivarnas natt.

Jag har i en del inlägg antytt att det finns andra sätt att beskriva kvalitet och är orolig för att någon kan tolka detta som att jag är emot forskning, vetenskaplighet eller till och med enskilda personer. Det är jag naturligtvis inte. Den utbildningsvetenskapliga forskningen är nationellt styvmoderligt behandlad och förskolan särskilt utsatt.

Nu skrivs kraven på vetenskaplighet och forskningsförankring in i skollag. Jag är intresserad av vilka konsekvenser en sådan satsning får. Leif Mathiasson beskriver dilemmat väl i ledaren till senaste numret av pedagogiska magasinet. (Länk)

Verksamheten i förskola och skola ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Det är egentligen en självklarhet – och har under lång tid varit allmänt vedertaget. Och att det nu, sent omsider, skrivs in i skollagen är naturligtvis alldeles utmärkt.

Men det finns också en slags bister ironi i det faktum att det är nu det sker. Ingen tidigare svensk regering har väl varit så utstuderat ointresserad av vad forskningen inom utbildningsfältet har att säga. Ingen tidigare ansvarig minister på utbildningsområdet har så nonchalant avfärdat vad forskningen har att tillföra och så tydligt hamnat på kollisionskurs med forskarsamhället.

Så vad betyder det då egentligen att kravet på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet skrivs in skollagen? Är det bara en retorisk piruett? En till intet förpliktigande formulering som mest är ägnad att mörka det faktum att den väldiga reformvåg som nu väller över utbildningsområdet inte har särskilt mycket med vetenskap och beprövad erfarenhet att göra.

Det är ju knappast någon hemlighet att dagens utbildningspolitik är frukten av en mångårig, målmedveten politisk kampanj. Dess huvudingrediens har varit en systematisk svartmålning av den svenska skolan och utbildningspolitiken där lösningarna har bäddats in i den egna verklighetsbeskrivningen. Det har varit ett renodlat politiskt projekt som saknat intresse för vad forskningen inom fältet har att säga om lärande och utveckling.

Förstå mig rätt. Utbildning är politik. Alldeles givet. Utbildningspolitiken är ett av de kraftfullaste redskap som ett lands politiska ledning har för att forma framtiden. Det är i regering och riksdag som mål och inriktning för det gemensamma utbildningsväsendet läggs fast.

Läs den spännande fortsättningen och hjälp mig att tro på möjligheterna till fri kritisk forskning inom detta system. Var finns den forskning som på allvar oroar makthavarna?

Uppdatering:

Bim Riddersporre skriver på Skola  och samhälle (länk) om behovet av ett yrkesspråk och vikten av att kunna beskriva den egna verksamheten. Det är också en viktig uppgift för forskningen vid lärarutbildningen

Fritidskulturer – ett problematiskt begrepp

Om du verkligen ska definiera ett begrepp kan det vara nödvändigt att börja med delarna. Idag har jag och studenterna brottats med att försöka förstå “fritidskultur” som verkligen är en utmanande sammansättning av tre ytterst mångtydiga ord.

Jag försöker övertyga studenterna om att definiera är något annat än ge exempel på, men det går trögt och diskussionen famlar efter stödjepunkter. Vi läser Berggrens bok Fritidskulturer och det är en imponerande lärd, men aningen avskräckande antologi.

1) FRI. Vad betyder det att vara fri? Avsaknad av  yttre tvång? Går det att ingå i sociala sammanhang och ändå vara fri? Fri från oro – det blir du i graven! De flesta menar nog att FRIHET är en känsla och ett tillstånd.

2) TID. Större filosofer än vi har misslyckats med att definiera TIDEN. Den vardagliga mätbara tiden gör livet hanterbart, men hur är det egentligen. Finns tiden? Eller är vi ett ögonblick av liv i en oändlig död? Kanske är den viktigaste tiden upplevd och subjektiv.

3) KULTUR. Vi dras mot det antropologiska kulturbegreppet och hamnar snart i svåra gränsdragningsproblem. Kan vi skilja på arbetar- och överklasskultur, svensk- och invandrarkultur, mans- och kvinnokultur, stads- och landsbygdskultur, sub- och motkultur, ståplats- och sittplatskultur och så vidare? Inte ens Bourdieu lyckades skapa trovärdiga avgränsningar och det finns en uppenbar risk att de här orden skymmer mer än de förklarar.

Bra litteraturseminarier ska utmana studenternas tänkande, inte bekräfta invanda mönster. Kanske är förvirring ett nödvändigt steg på vägen mot visdom försöker jag intala mig själv.

British Sea Power – Total Confusion

Björklund – here, there and everywhere

Jan Björklund blir utfrågad i Korseld och klarar sig ganska bra i mötet med Rayman och Kielos.

Länk

Mest uppseende är kanske att daVincikoden är den bästa film han sett. Jag tror att det är ett unikt val.

Att han nämner Olof Palme, Tony Blair och Margaret Thatcher som politiska förebilder är också en smula oväntat. Det tycks mer vara intensitet och engagemang än åsikter som attraherar.

Björklund ser inga positiva sidor i patriarkatet, men menar att Schymans vänsterfeminism har gått för långt. Det finns en ny farbroderlig och statsmannamässig ton som jag gissar kommer från idog medieträning. Den gamle ettrige terriern har nu förvandlats till en mild cocker spaniel.

När det gäller skolans förfall inleddes det 1968. I Björklunds historiebeskrivning är det de lärare som inte tidigare har satt betyg som leder motståndet.
– De inser att nu får de nya arbetsuppgifter och det blir lite jobbigt (ungefärligen citerat efter 12 minuter)

Jag menar nog att detta är ganska dålig retorik och gränsar till den klassiska härskartekniken “förlöjligande”. Det finns lärare och forskare som är emot betyg av ideologiska och vetenskapliga skäl – inte lättja.

Björklund är för konkurrens inom högre utbildning men vill minska antalet högskolor/lärosäten?

Textilarbetarsonen vurmar för arbetarklassens barn och menar att det är extra viktigt med ordning i skolan för denna grupp. Jag håller motvilligt med.

På samma sätt är det svårt att säga emot Björklund i hans kritik av det teoretiska gymnasierna. Avhoppssiffrorna är katastrofala och han argumenterar väl.

Kielos pressar Björklund om den övriga politiken, där Fp framstår som ensamt och övergivet i skuggan av Moderaterna.

Björklunds försök att definiera”liberalismen” övertygar inte och han tycks inte förstå frågan. Ibland hamnar han till höger om moderaterna och det tycks inte vara ett problem.

Sifferexercisen om komvux är inte klargörande. Bodströms anklagelserna hänger kvar i luften.

Helena har sett samma program. Hon ger Björklund ett högre betyg än jag. (Länk)  Jag är ju egentligen  emot betyg, men hoppas att detta fungerar som “skriftligt omdöme”. Nog finns det mer information i den här texten än i ett bokstavsbetyg?

Två väldigt olika versioner av en vacker sång:

Emmylou Harris – Here, There And Everywhere

Jan Lundgren – Here, There And Everywhere

Björklund och Churchill

Jan Björklund har trogna beundrare och många ser honom som skolans räddare. Nu hoppas jag att utbildningsministern även vill se sig som bildningsminister.

Det är en ny position att gå från att vara arg kritiker och opinionsbildare till att ta ansvar för helheten. De retoriska förenklingarna som fungerade  bra i debatten ska omsättas till vardagligt arbete.

Churchill var en utmärkt premiärminister i krig och Jan Björklund var kanske rätt person att genomdriva de dramatiska förändringarna av skola och lärarutbildning.

Nu börjar det verkliga jobbet och det räcker inte med slagord om “läsa, skriva, räkna”.  Det är skolan som helhet som räknas. Jag är nyfiken på ministerns människosyn och kunskapssyn. För nog bör det vara möjligt att tala om sådana storheter även i framtiden?

Vad är visionen? Förutom att bli “Bäst i klassen”.

Himlen gråter

Klicka på bilden

Peps Blodsband – Himlen gråter

Debatten om framtidens lärarutbildning är över. Nu återstår för landets högskolor att tolka riksdagsbeslutet och skicka in sina ansökningar om att få ordna utbildning.

Jag är ingen dålig förlorare och moralen på min arbetsplats är hög. Att jobba i en politiskt styrd verksamhet innebär att hålla god min i elakt spel. När de nya  studenterna kommer hit 2011 hoppas jag kunna dölja min besvikelse över att den utbildning som sjösattes 2001 inte fick chansen att utvecklas.

För den som vill njuta av det parlamentariska finliret presenterar jag en länk till tevesändningen, extern spelare . Det verkar att ha varit en ganska snabb och odramatisk historia och nu gäller det att se glad ut.

Leendet kan vara en smula krampaktigt några dagar.