“Har du solat i Vitaby?”

Det finns några skämt som aldrig åldras. “Har du solat i Vitaby?” är kanske inte det allra bästa exemplet, men just nu kommer jag inte något roligare. Jag återser mina arbetskamrater efter sommaruppehållet och de ser oförskämt fräscha ut. Jag anar att solen har ett finger med i spelet och avstår från att pröva lyckan med det gamla skämtet. Alla har inte samma humor.

Just nu är det bråda dagar och alla brinner av arbetslust (tror jag). Den första september kommer studenterna och då ska det helst se ut som om vi har en plan. Dessutom gäller det att skapa utrymme för deras erfarenheter och initiativ. Jag vacklar mellan nervös lust att överplanera kursen  och  programmatisk tro på frihetens möjligheter inom pedagogiken.

Ständigt dessa val.

De heliga betygen och läkarutbildningen

Ett viktigt argument för betyg är deras förmåga att förutsäga elevens möjligheter att klara framtida studier. Bilden av en hård men nödvändig rättvisa präglar urvalsprocessen till läkarutbildningen och lottningsförfarandet ses som en uppenbar orättvisa mot dem som har ansträngt sig under gymnasietiden. Dessutom gäller det att ha läst rätt ämnen för att kunna tillgodogöra sig undervisningen på det krav- och prestigefyllda programmet.

I USA är det ungefär samma mönster och blivande läkarstudenterna måste genomgå fruktade naturvetenskapliga kurserna som har ett större utslagningsvärde än de vanliga betygen och intagningstestet SAT.

For generations of pre-med students, three things have been as certain as death and taxes: organic chemistry, physics and the Medical College Admission Test, known by its dread-inducing acronym, the MCAT.

Nu visar det sig att några utbildningar har antagit studenter som saknar de här kurserna och i en studie redovisas hur de har klarat sina läkarstudier  (LÄNK till NYtimes)

Vad hände? Skulle nivåerna sjunka och läkaryrkets status raseras? Det visar sig att bilden av läkaryrket förändras. Nya grupper söker till utbildningen och det är inte längre självklart att uppfylla familjetraditionen.

The study found that, by some measures, the humanities students made more sensitive doctors: they were more than twice as likely to train as psychiatrists (14 percent compared with 5.6 percent of their classmates) and somewhat more likely — though less so than Dr. Kase had expected — to go into primary care fields, like pediatrics and obstetrics and gynecology (49 percent compared with 39 percent). Conversely, they avoid some fields, like surgical subspecialties and anesthesiology.

Frågan är vilken typ av doktor vi vill möta i framtiden?
Och litar vi på att betygen sköter urvalet på ett korrekt sätt?

Undervisa för Sverige!

Jag läser om den amerikanska satsningen Teach for America och undrar om det är möjligt att översätta till svenska förhållande? Toppstudenter från Harvard och Yale slåss om att komma in på programmet som ser bra ut på deras CV och garanterar inkomst under lågkonjunktur. Jag tror de förbinder sig att undervisa under två år och kan därefter återvända till blivande topposter i näringslivet.

Länk till NY Times

Kanske har vi inte den traditionen av frivilligarbete och välgörenhet som delvis ligger bakom modellen – men det borde vara värt att pröva!

Jag är orolig för att ökade krav och akademisering av svensk lärarutbildning inte medför den eftersträvade statushöjningen av yrket.

“Pedagogerna och demokratin”

Ibland har jag tvivlat på skolans demokratiska värde och det har varit lockande att använda teorier om skolans förtryckande och manipulativa funktion som försvar när besvikelsen har varit för stor. Den uppblåsta retoriken i läroplanerna har gjort mig generad och kontrasten mot vardagens praktik alltför hjärtskärande. Skolan är sorterande, disciplinerande och i bästa fall kvalificerande till en oviss yrkesvärld – men är det verkligen möjligt att se skolan som en plats för bildning, personlighetsutveckling och delaktighet?

Jag träffar Lars Persson som nyligen disputerat med en avhandling med titeln Pedagogerna och demokratin och känner mitt trötta cyniska jag vittra ner. Efter 53 sidor bakgrund är jag nyfiken och brinner av längtan efter att ta del av de lärarröster som bär upp sin syn på demokratiuppdraget.

Följ med mig in i texten – det här behöver jag diskutera!

Fulltext

Skollagsdebatten och medierna

Som god medborgare läser jag naturligtvis protokollet från riksdagsdebatten om ny skollag. Så får man göra när de traditionella medierna prioriterar bröllop och trams. Jag beundrar politikerna som tar sitt uppdrag på allvar – trots att journalisterna tycks ha tagit semester. I bästa fall förbereder de en genomarbetad presentation av förslagets alla aspekter? En man tror jag vaknar ovanligt nöjd.

Marie Granlund (S) saknar den svenska traditionen av att söka enighet över blockgränserna i skolpolitiken:

Herr talman! För att det ska bli lugn och ro i skolan vill vi socialdemokrater ha en blocköverskridande politik när det gäller skolan och betygssystemen. Vi är inte ensamma om detta. Lärarförbundet, Lärarnas Riksförbund och elevorganisationerna har krävt detsamma, för vi drivs av en gemensam övertygelse om att skolan behöver långsiktigt hållbara reformer som på riktigt är väl förankrade bland dem som varje dag finns i skolan.

Rosanna Dinamarca (V) betonar fritidshemmens utsatthet:

Vi vill att det ska framgå av skollagen att fritidshemmen ska ingå i de kvalitetsredovisningar som varje kommun ska vara skyldig att genomföra. Det måste också göras tydligare att det krävs vissa förutsättningar för att verksamheten ska hålla godtagbar kvalitet. Eftersom situationen i många fritidshem är akut och till och med hälsovådlig krävs det snabba åtgärder. Vi vill därför införa ett maxtak för gruppstorlekar på maximalt 20 elever och minst två pedagoger. Även inom fritidshemmen ska personalen vara utbildad och behörig.

Mats Pertoft (Mp) försöker lyfta fram flexibilitetens betydelse:

Det säger någonting om det som jag menar att vi som förtroendevalda är skyldiga att göra: att vidareutveckla svensk skola, inte snäva in. Det är precis där min kritik är starkast när det gäller det här förslaget. Det finns för mycket insnävningar, för mycket detaljregleringar. Det är som om alliansregeringen inte litar på våra skolor, inte litar på våra lärare, inte litar på våra elever. I stället ska vi reglera, reglera och reglera. Jag tycker inte det är framtidsinriktat. Jag tycker inte det är liberalt. Jag tycker inte det passar i vårt skolsystem.

Sofia Larsen(C) tror på den nya portalparagrafens betydelse:

Jag kan lugna Rossana Dinamarca vad gäller kunskapsrätten. Grundskrivningarna är precis likadana som de var tidigare, men vi har lagt till någonting mycket viktigt, en av portalerna i skollagen. Alla elever, oavsett i vilken form man går i skolan, ska kunna utvecklas till sin fulla potential. (min kursivering)Det gäller alla elever. Jag kan lugna Dinamarca på den punkten.

Dinamarca är inte så lätt att lugna:

Jag ska läsa direkt för betänkandet: Det särskilda stödet ges på det sätt och i den omfattning som behövs för att eleven ska ha möjlighet att nå de kunskapskrav som minst ska uppnås.

Marie Granlund undrar över det som inte finns med:

Det är som sagt var ingenting om överprövning av betyg, och det är ingenting om lärarlegitimation. Det finns fler saker som inte är med, till exempel betyg i årskurs 6. Av någon outgrundlig anledning har man valt att inte ta med det heller.

Margareta Pålsson (M) är inte bekymrad över att inte förskolorna omfattas av skrivningarna om skolbibliotek:

Jag har aldrig varit på en förskola som inte har haft tillräckligt med böcker. Nu har jag inte varit på alla Sveriges förskolor; det behöver säkert bli bättre någonstans, precis som det behöver bli bättre i många grundskoleklasser.

Efter de inledande uppvärmningsronderna kliver minister Björklund själv in i matchen och tillrättavisar församlingen i landsfaderlig stil. Marie Granlund är inte nöjd:

Återigen försöker utbildningsministern få det att låta som att den stora skiljelinjen i svensk utbildningspolitik går mellan dem som är för kunskap och dem som är mot ordning och reda. Jag kan lova utbildningsministern att jag är övertygad om att alla i denna kammare är för både kunskap och ordning och reda.

Men vad vi inte är överens om är att allting inte var bättre förr. Jag har aldrig sett Jan Björklund blicka framåt, utan det är 50-talets lösningar som hela tiden är förhärskande. Det handlar om att införa nya hemmafruar och stänga ute barn från den svenska förskolan. Det handlar om polishämtning av skolkare.

Som helhet var det nog en ganska klargörande debatt – fri från större överraskningar. Marie Granlund antydde att oppositionen stöder 90 % av lagförslaget och det räcker  långt. Motståndet är luftat och nu handlar det om genomförande.

“Vi jobbar med språket”

Jag försöker följa med i aktuell forskning och tar chansen att lyssna på den gamle kollegan Anders Skans 90% seminarium på hans väg mot att bli s.k. kommunlicentiand. Läs mer om Resurscentrum för mångfald i skolan.

Så här presenterar Anders sitt projekt (länk) och nu närmar han sig slutet på undersökningen.

Det är viktiga frågor och Kristian Lutz gör en detaljerad genomgång av textens alla delar. Bloggaren i mig blir fort otålig – när blir det spännande – vad är poängen? Efter ett tag inser jag att vetenskapens värld inte bygger på att göra kontroversiella uttalanden eller att presentera enkla lösningar. Även försöken att lyfta fram “goda exempel” riskerar att avfärdas som “normativa ansatser”.

Riktigt spännande blir det när Anders och Kristian diskuterar barnens inflytande ur ett interkulturellt perspektiv. Jag ser att det vilar en tung tradition av omsorg och kompensatoriskt tänkande över pedagogernas tänkande som är svårt att kombinera med idéer om kompetenta barn och föräldrar.

Särskilt besvärligt är när didaktikens VAD- och HUR-frågor tvinnas in i varandra i en evig dans.

– Vad jobbar ni med?
– Språket?
– Hur jobbar ni med det?
– Vi använder språket?

Jag var tidigt misstänksam mot de så kallade språkförskolor som startades på 90-talet. För mig var det kränkande att vissa förskolor utropade sig till företrädare för “språket”. Vad trodde de att vi andra sysslade med? De förskolor som inte arbetade med språket borde stängas genast. Det kändes som ett onödigt flaggviftande.

Problemet med att göra språk till både mål och metod är att man riskerar att avfunktionalisera språkträningen. Vi tränar på språket för att vi vill lära oss språket. Samtidigt finns det  en sociokulturell retorik som betonar att språket finns i ett sammanhang och bör användas till något.

Jag tror Anders avhandling kommer att göra  diskussionen tydlig för oss som lever i utkanten av de här frågeställningarna.

Från Lärarutbildningens fasad

Från Lärarutbildningens fasad

En smula mindre arg

Jag har funderat en hel del över det här med nätverk för män på lärarutbildning och snuddat vid tanken på att det kanske inte är lika viktigt som jag tycker. I dag hade Radio Kristianstad ett kort inslag och jag inser att nätverket även kan ha en pådrivande funktion i förhållande till andra lärosäten.

(länk till presentation)

(länk till program inslaget börjar efter 13 minuter)

Monica Fransson är ansvarig för de inriktningar på lärarutbildningen på Högskolan i Kristianstad som brukar leda till jobb inom förskolan. Hon säger att det på 70-talet var vanligare med strategier på Högskolan för att stötta män som var i minoritet. Varför det lagts på hyllan på Högskolan i Kristianstad finns inget rakt svar på.

– Frågan är väl lika viktig idag, men vi arbetar inte lika starkt med det som vi gjort, säger Monica Fransson.

Kanske är det så att Monicas reaktion är rimlig i ljuset av det ointresse som de tre Delegationerna för jämställdhet har visat för de här frågorna?

Länk till Newsmill

Usch – nu blev jag arg igen!

Blå Häst – Män Är Svin

Förskollärarna vinnare i den nya lärarutbildningen?

Magnus Hulthén från Stockholms universitet beskriver den nya lärarutbildningen i starkt kritiska ordalag på Skola och Samhälle men lyckas hitta en ljuspunkt:

Men det finns trots allt en vinnare i detta, förskollärarutbildningen. Den fick, i turerna efter utredarens förslag, en helt egen examen som man kan styra över utan att behöva ta hänsyn till andra lärarkategorier. Detta kommer göra förskollärarutbildningen mer sammanhållen än idag, något som ger bättre förutsättningar för dessa lärare att finna en tydlig professionell identitet och som i slutändan kan leda till ökad status för professionen.

Den stora förloraren är då grundlärarna som förlorar både yrkesidentitet och akademisk status:

Så till de tydliga förlorarna, grundlärarna, de blivande lärarna i förskoleklass till årskurs 6 (för inriktningen fritidshem finns särskilda svårigheter som jag väljer att inte ta upp här). Grundlärare är en lärarkategori som inte funnit sin plats i förslaget till ny lärarutbildning. Grundlärarna faller mellan stolarna. Å ena sidan läser de alldeles för få poäng i varje ämne för att deras läraridentitet rimligen ska kunna läggas i ett ämne, å andra sidan finns det ingen annan bas, utan deras utbildning utgörs i övrigt av ett gytter av kurser hopplockade från områden som didaktik, pedagogik, juridik, psykologi m.m., ett hopkok av ”bra att ha kurser”. Denna lärarkategori blir alltså i det närmaste identitetslös. Grundlärarna blir vare sig pedagoger eller ämneslärare eller något annat heller för den delen.

Jag är inte säker på att vinsterna blir så stora för förskollärarna. De gemensamma delarna är fortfarande stora och reglerade. Frågan är hur vi ska göra med momentet “Betyg och bedömning” som är gemensamt för de olika utbildningarna? Usch – det är en soppa och jag hade nästan lyckats förtränga den deadline 28/6 då våra ansökningar ska vara inne.

Särskilda krav på män som vill bli lärare?

Jag läser titlarna på de ansökningar som har fått bidrag av DJ och blir fundersam:

Linköpings universitet Lärarutbildningen – för män med engagemang för jämställdhet 1 063 547 kr

Är det inte lite underligt att peka ut nödvändigheten av ett engagemang just hos denna grupp? Om männen utgör 5% av de antagna vid t.ex. förskollärarutbildningen menar jag nog att det avgörande ansvaret för att förändra strukturerna ligger hos majoriteten. Männen riskerar alltid att stereotypiseras och reduceras till symboler. Jag tänker att de i första hand måste lära sig att hantera motstridiga förväntningarna – kanske kan man kalla det “engagemang för jämställdheten” men jag ser andra tolkningar som oroar mig.

Min erfarenhet är att de här männen ogärna vill pråla med sitt engagemang och gärna undviker att se sig som förebilder för “den nye mannen”. De har ofta fullt upp med att manövrera i de komplicerade skolkulturerna utan att avkrävas ett särskilt engagemang för något så komplicerat som jämställdhet. Läroplanens formuleringar om att motverka traditionella könsroller borde gälla för båda könen i lika hög grad. Männen kanske redan har gjort sin insats genom att göra ett kontroversiellt utbildningsval?

Jag måste nog läsa hela projektansökan!

En gammal inbjudan till nätverksmöte

En gammal inbjudan till nätverksmöte