Upphovsrätten är det nya svarta

Jag läser ett upprop som uppmanar staten att dela med sig av sina kulturskatter och nickar våldsamt (typ headbanging)

(Länk till Svd, Kristina Alexandersson)

Minnesinstitutionerna vill sprida materialet, men vågar inte. De är rädda att bryta mot upphovsrätten, till och med när de äger materialet eller det inte längre omfattas av upphovsrätten! Kommer någon att kräva ersättning för material man lagt ut på nätet? Ingen vet. Det här borde Upphovsrättsutredningen (2008-2011) ta upp. Bristen på besked skapar rädsla.

Några har brutit dödläget genom att publicera på sajter som har många besökare. Riksantikvarieämbetet använder Flickr, medan Nordiska museet och Regionarkivet i Västra Götaland har lagt ut tusentals bilder på Wikipedia. De är inspirerande undantag. De flesta andra vågar inte eller tycker att det är för krångligt. Lösningen är enkel: Gör det obligatoriskt för minnesinstitutionerna att nätpublicera en viss andel av sitt material varje år.

Om staten gör sitt för att skapa ett fylligare Creative Commonslicensierat material på nätet lovar jag att utbilda framtidens lärare inom fältet upphovsrätt.

Det lär jag väl bli tvungen att göra ändå…

Don´t give away your best shots!

Sydsvenskans granskning av rektorstillsättningen vid Lunds universitet går in på sin tredje dag och dramaturgin skruvas upp. Idag avslöjas jävsförhållandena bland de personer som valde Per Eriksson och det är ingen vacker bild som tonar fram.

Länk

Däremot är det utmärkt journalistik.

Samtidigt söker Malmö högskola en ny rektor och jag anar att styrelsen följer debatten om Lund med stort intresse. Vad är det för person man söker? Hur viktiga är de vetenskapliga meriterna i en värld där det mesta handlar om kontaktnät och förmåga att ragga pengar?

IT-entreprenören Dan Olofsson skriver i kommentaren till rektorns förklaring:

När man läser kommentarer mm kring Per Eriksson finns det anledning att kommentera en aspekt på ledartillsättning som historiskt varit en belastning för den offentliga sektorn.

Låt mig först för att undvika missförstånd säga att det självklart är viktigt att man lämnar riktiga uppgifter samt att gedigen fackkompetens inkl formella meriter och god förmåga att leda forskning är viktigt för en professor.

Själv har jag levt i näringslivet och byggt upp företag med att antal tusen anställda och därmed skapat mig viss erfarenhet av ledarskap. När vi talar om ledarskap för ett stort antal människor är det många aspekter som är viktiga. Låt mig nämna några: Förmåga att entusiasmera, utveckla och målstyra medarbetare, förmåga att lyssna samtidigt som beslut också tas, förmåga att se möjligeter för verksamheten, förmåga att lösa problem etc. Ja, många faktorer kan nämnas, vilket gör ledartillsättning svårt och frågan ska nalkas med ödmjukhet. Jag har sett detta i näringslivet, i idrotten och i politiken. Här har man empiriskt lärt sig att det inte är de formella meriterna som är det viktigaste för ledare.

När man så kommer till offentliga sektorn så finns det en tradition med överdrivet fokus på formalia utan egentlig betydelse för att leda en stor organisation. I spetsen tycks den akademiska världen gå, där diverse vältaliga formalister, sannolikt utan egen erfarenhet av att framgångsrikt leda en stor organisation, får stort utrymme. De blandar ihop formalia vid facktillsättning med ledartillsättning.

Per Eriksson har närmare 40 års erfarenhet av forskning, utbildning, ledarskap och forskningsfinansiering. Ändå för man på denna sida resonemang om att han inte borde vara rektor för han har inte passerat en kontrollstation med 10 veckors pedagogisk utbildning.

För en utomstående betraktare drar detta tyvärr något av löjets skimmer över den akademiska världen. Det sagda hindrar inte att jag tycker att en rektor för Lunds Universitet bör ha god tidigare erfarenhet såväl av forskning och högre utbildning som hur intäkter kan tillföras universitet. Även om andra kan bedöma det bättre än jag, så har styrelsen för universitetet med Allan Larsson i spetsen så långt jag kan bedöma gjort en god utvärdering och ett gott val.

Dan Olofsson
Malmö

Från min position är det rimliga argument – men om jag som adjunkt skulle säga samma sak?  Då är jag rädd att bli avfärdad som anti-akademisk eller i värsta fall mot forskning (och tro mig – det vill man inte vara).

Jag läser om snöstormar och sneglar ut genom fönstret

Just nu behöver jag inte gå ut. Sakta arbetar jag mig igenom högen med studenttexter och hämtar inspiration från fjärilslarvens orädda klättring på min lille vän.

This slideshow requires JavaScript.

I eftermiddag smiter jag iväg till Stadsbiblioteket och lyssnar på Kristina Alexandersson. 13.00 Röda rummet.

Jag har hittat ett gemensamt intresse mellan Kristina och mig. Hennes bildspel befolkas av kloner från Star wars som illustrerar komplicerade resonemang på ett spännande sätt. Min lille vän är mer jordnära. (samlade MLV) De kanske borde träffas?

Förhoppningsvis möter jag inga arga studenter som undrar varför jag inte rättar tentor.

Professor Persson påpekar…

Eller: Min vän Sven gör det igen…

Äsch – det här inlägget börjar verkligen inte bra. Jag försöker igen:

I dagens Sydsvenska sammanfattar professor Sven Persson det komplicerade läget i friskolefrågan.
Länk

På en strukturell och samhällelig nivå kan vi konstatera att den viktigaste enskilda faktorn för att en elev skall lyckas i skolan är att hon eller han har föräldrar med hög utbildningsnivå.

Samtidigt försöker forskningen hitta faktorer som visar att lärare och skolans inre arbete faktiskt gör skillnad. Som lärarutbildare är jag tacksam för att någon intresserar sig för frågan om kompetens och jag tror att de fackliga organisationerna gärna lyfter yrkesskicklighetens betydelse. Risken finns att forskningens romantisering av framgångsfaktorerna samtidigt legitimerar den ökande segregationen. I sagans form rider enskilda lärare  och modiga lärare ut och hugger huvudet av draken.

Lärare med goda ämnesdidaktiska kunskaper, som lyckas skapa ett gott socialt och emotionellt klimat i klassrummet, och som utformar undervisningen utifrån elevers förståelse av ämnet, visar sig vara de lärare som kan göra skillnad.

Skolan är ett ideologiskt och politiskt projekt, och forskningen ger inte lösningarna på hur problem och möjligheter skall hanteras.

De motstridiga förväntningarna på forskningens betydelse blir väldigt uppenbara i en tid då Skolverk och regering allt mer efterlyser evidensbaserade metoder och tron på generaliserbar kunskap breder ut sig.

Svens slutkläm är en smula vag – och jag önskar att han var mer precis:

Däremot efterlyser jag en politisk diskussion som grundar sig på samlade kunskaper om samhällsfaktorer, lärares kompetens och skolans inre arbete.

Det är verkligen en svettig fråga och jag  tror att diskussionen hotar att explodera i ansiktet på det parti som vågar driva frågan om friskolornas existens på allvar.

På kurs med Kurt – 3

Hur gick det med vår gruppdynamiska brobyggarövning? Hållfastheten testas:

Jag jämför med Tom Vujecs berättelse om Marshmallowsutmaningen: Länk

Efteråt pratar vi om hur tävlingsmomentet påverkat oss. Vi män i gruppen är medvetna om att observatören har genusglasögon och är väldigt försiktiga. Man vill ju inte framstå som dominant första dagen…

Alienating millions of kids…

Sir Ken Robinson reder ut begreppen. Det är verkligen en föråldrad skola som vi försöker lösa framtidens problem med.

I Sydsvenskan kritiserar en hjärnforskare och pedagogikforskare från ett annat håll. Inte riktigt med samma briljans. Länk

Tack för tipset Håkan!