Texten driver tesen att litterära förebilder spelar stor roll för hur vi utformar våra liv. En möjlig slutsats är att föräldrar ska vara mycket noga med vilka böcker barn tillåts läsa eftersom identifikationen tycks vara en stark och avgörande kraft i läsupplevelsen. Goda böcker med god moral gör barn till goda vuxna?

Jag kan också tänka mig att tesen är självbekräftande. Vi gillar att läsa böcker om personer som gör val som liknar våra egna. Läsaren formar karaktärerna efter sina upplevelser – vi läser in våra erfarenheter.

Själv är jag ganska kluven till förebilder och försöker undvika personer (påhittade eller verkliga) som är alltför upptagna av sin godhet. Samtidigt är det naturligtvis ofrånkomligt att vi söker stöd för våra livsval i kulturen. Men vem är jag i den här djungeln av arketyper?

Ibland känner jag mig som hudpersonen i romanen Moment 22 – Yossarian. Han är bombpilot och vet om att varje uppdrag är farligt och innebär dödshot. Stridsviljan är begränsad även om det finns vaga förhoppningar om att kriget är möjligt att vinna. Antalet uppdrag som måste genomföras innan han får åka hem höjs ständigt. Yossarian känner att han håller på att förlora förståndet, men eftersom det är en sund reaktion att bli tokig i en ohållbar situation fortsätter han att flyga. Om han blev tokig eller ansökte om att få åka hem vore det ett bevis på god hälsa och då skulle han aldrig få åka hem. Det finns ingen väg ut – vi är fångade i byråkratins paradox.

Den här scenen ifrågasätter moralens funktion ytterligare några varv:

Frågan är om det finns utrymme för tvivel och flyktdrömmar inom skolan – utan att att vi ramlar ner i opportunistens cyniska träsk? (De flesta av oss gillar dessutom att flyga, och några är riktigt duktiga på det)

Så nu undrar jag naturligtvis – vilken litterär person påverkar ditt liv?