Bostadslösa studenter?
1
Category Archives: Högskola
Går det att känna igen en student?
Efter att ha träffat våra 300 nya studenter inser jag att det är en brokig grupp.
Behöver frågan om män i förskola utredas mer?
Jag misstänker att de som tycker så inte har tagit del av de hör texterna:
Jag har stora förväntningar på att Skolverket ska presentera kraftfulla rekryteringsåtgärder snart. Uppdraget från Sabuni går inte att missförstå.
Min otåliga sida tycker att det börjar bli dags nu – vi har putsat färdigt på fasaden.
Länk till det provisoriska nätverket för Män till förskolan
Staffanstorp i skolpolitikens stormöga
Länk till Sydsvenkan – se även övriga artiklar på samma sida.
Lärarna som samlas i lärarrummet är alla kritiska till dokumentet om framtidens skola i Staffanstorp.
– Det känns som om vårt jobb inte är värt någonting. Vårt arbete med eleverna – plötsligt ska det bara försvinna. Det är många lärare som är upprörda här på skolan, säger Carina Cassten.
I dokumentet talas om ”En skola som är framtiden har inte klasser, lektioner, stadier, elever eller lärare.”
– En framtidsvision utan pedagoger och utan elever. Hur ska man kunna lära sig någonting då? Jag kan inte förstå det, säger kollegan Frank Roxenby.
Den lokala skolpolitiken hänger inte ihop med rikspolitiken, menar han.
– Den här kommunen är ändå borgerligt styrd. Och dokumentet är helt tvärt emot regeringens skolpolitik där man försöker styra upp skolan med mer ordning och reda och traditionell kunskapsinhämtning – eftersom vi har sett i undersökningar att kunskapsnivåerna har gått ner.
Jag håller en låg profil i debatten, men varnar för sentimentala lösningar på framtidens problem.
Etikett på högskolan
Diskussionen om mobiltelefoner lär fortsätta.
An example: I spoke with a colleague earlier today about student decorum and what faculty can or should do when problems arise. She expressed surprise and dismay at the most common in-class problem: cell-phone use. Students usually don’t talk on their smartphones in class, of course, but they certainly text one another and check email or Facebook with relative abandon. Recently, during the first day of class, she reviewed cellphone etiquette as articulated in the course syllabus (“phones should be on silent and out of sight”) and then observed a first year student in the first row with his eyes glued to his cell phone. She let it pass because it was the first class meeting. When the second class rolled around, he sat two rows back and spent much of his time (albeit in failed attempt at being surreptitious) again staring at his phone and texting away. Slightly exasperated, after class she asked him to visit her during office hours. He did. She had to do a one on one session explaining the facts of classroom etiquette life. He expressed real embarrassment and apologized, which led to a broader talk on college life and appropriate behavior in and out of the classroom. My colleague wondered—not inappropriately—why so much effort has to be exerted for what should be a straightforward, even obvious, example of delaying gratification (i.e., put the phone away until class ends).
Det känns lite gammalt. Om jag vill att studenter ska kommunicera digitalt blir det ologiskt att förbjuda smartphones i klassrummet.
Här finns utrymme för förhandlingar.
Helena, DN och läxorna
Jag är i skogen med ny studenter. Älskar teambuilding.
Jag är för alla läxor barnen kan göra själva utomhus.
Konsten att misslyckas rätt
American schools have spent close to $4.4 billion on testing in the past decade thanks to No Child Left Behind. The ideal of the accountability movement was to impose some quality standards where few existed: to sanction schools, and sometimes individual teachers, whose students don’t perform up to par. Schools labeled as “persistently low-performing”–based on the results of standardized, multiple-choice tests–may be automatically subject to closure, mass firings, or the removal of the principal. Sounds objective, right?
Den här skulpturen heter Patterns of failure. Den påminner oss om betydelsen av imperfektion.
Trycket ökar
Det har blivit viktigare att studenter som avbryter sina studier gör det på rätt sätt. Just nu snurrar frågorna om studiemedel på landets högskolor.
Alla känner inte till alla regler.
Jag gillar det här gamla ESC-bidraget. “The new seekers” – vad hände med de gamla sökarna?
Uppladdning inför terminsstart
Jag är emot alkoholromantik. Men de här ölen som engelska vänner lämnade kvar gör tanken på terminsstart riktigt behaglig. Snart har jag koll på kurslitteraturen – då blir jag farlig.
Målsäkring?
Eddy formulerar det mycket bra. Vad händer när postrukturalisterna dragit sig tillbaka? Jag citerar långt ofh hoppas det är OK:
Idag är modeller, kalkyler, utvärderingar och prognoser viktigare än levt liv och verkligheten. Idag förutsätter man snart sagt överallt att det går att med hjälp av förenklingar och abstraktioner nå kunskap om världen, om börsen, ekonomin, akademisk kunskap, väljarstöd, och så vidare. Verkligheten existerar inte, eller ses som en irriterande felkälla eller osäkerhetsfaktor. Levt liv, människors samverkan, kultur och samhället är problem som ställer till det för räknarna och kalkylerarna, prognosmakarna. Man har helt enkelt fastnat i modellerna och allt mer möda, kraft, tid, uppmärksamhet och pengar läggs på bilderna av världen. På kunskapen om, istället för livet här och nu, i all sin komplexitet. Det är den nya poststrukturalismen.
Det största hotet mot samhället och livet är övertygelsen om att det går att nå säker kunskap om levt liv. Livet kan inte målsäkras, för det är inte målet som är det vi vill ha, det är vägen dit som är det viktiga. Trygghet, vill och behöver alla, men det är inte samma sak som säkerhet och visshet. Det oväntat oväntade, slumpen måste man räkna med, och acceptera. Det går inte att räkna på, det går bara att förbereda sig och hålla många dörrar och vägar öppna. Marginaler är vad som krävs, och det enda som kan ge trygghet. Att hävda något annat, att tro på att det går att så säker kunskap (om levt liv och samhällsprocesser) är precis lika galet som poststrukturalismen. Det är bara så mycket farligare, för nu är det på allvar. Ingen verkar hävda att prognoser och modeller, målsäkring, är farligt. Tvärt om inför man det överallt, med entusiasm!
Tysta tankar 