Vad är en blogg?

Efter snart ett år av bloggande börjar jag hitta i djungeln. Bilden av bloggfenomenet som ytligt och privat blir mer och mer komplicerad och jag upptäcker bloggar som delvis är små klubbar där det privata och gemensamma möts på ganska hög nivå.

koja21.jpgÖrebro universitet finns bloggen På Svenska som skrivs av professorer, lektorer, adjunkter och studenter tillsammans.

påsvenska.se är en blogg om språk, kultur och människor, skriven av personer inom ämnet svenska språket vid Örebro universitet. Här får du inblickar i vad vi människor gör med språket och det med oss, tankar och iakttagelser från vardagen på ett universitet, reflektioner över litteratur, medier och kultur, rese- och matupplevelser – och mycket annat.

På Malmö högskola betonar vi kanske lite oroligt den individuella nivån i reflektionen och diskuterar nervöst frågor som “Vem har rätt att uttala sig i om detta?”. Då går det inte att skriva gemensamt och fritt.

Men det verkar spännande med sådana gemensamma projekt!

Föreläsa om bedömning – lönt…

mosaik1.jpg

Söndagkväll är förberedelsekväll och i morgon ska jag föreläsa om bedömning och betyg för lärarstudenter i termin 4. Högskoleverket har kritiserat lärarutbildningarna för att nyutbildade lärare saknar kunskaper och nu försöker vi rätta oss efter signalerna.

Det är inga problem att hitta material. Helena Korps kunskapsöversikt är en bra start. Hon lyfter bristerna i systemet och betonar malktaspekten i bedömningsakten.

För den som verkligen tror på betyg och meningsfullheten i att beskriva och mäta kunskap är Per Måhls böcker uppmuntrande läsning. Jag delar inte hans entusiasm och frågan är om denna syn på kvalitativa bedömningar verkligen stämmer med Björklunds mer fyrkantiga syn på betyg som flitbelöning och disciplineringsinstrument. Ibland tycks rättvisa vara viktigare än frågan om vad som ska bedömas och belönas.

Betygsliknande omdömen i skolår ett och mål att uppnå i skolår tre. Suck. Å andra sidan finns en förskola som intresserar sig för utveckling ur ett annat perspektiv och gör beskrivningar av barnet utifrån portfoliomodellen och barnets förutsättningar – inte fasta mål, inte medeltal, inte normalfördelningar. Bedömning som stöd – i senaste numret av tidningen Förskolan utvecklas temat. (ingen länk än – förra numret)

På papperet går det att skilja mellan formativa (stödjande) och summativa (sorterande) bedömningar. Jag behöver se det för att tro.

Frågan är hur mycket tvivel en föreläsare kan visa?

Med Kant i tillvaron

kant.jpgLärarutbildning är ibland sorgligt förutsägbar och har ofta begränsade teoretiska referenser (läs Piaget och Vygotskij). I dagens Svd lyfter Anders Burman fram Kant som pedagogisk tänkare och jag reagerar med ett skamset:
– Ojdå – det har vi inte talat om för studenterna!

Jag blir nyfiken och inser att mycket av det vi tror är nytt har djupa rötter i filosofin. När vi kommer till den moderna skolans hörnstolpe värdegrunden (jag vet att det är  ganska svårförenliga metaforer) är det inte svårt att dra linjen tillbaka till teorin om det kategoriska imperativet. Handlingar ska vara generaliserbara och människor ska inte utnyttjas för egen vinning.

Kant beskrivs ofta som en sträng uppfostrare och moralist, men bakom ytan finns också en upplysningsmänniska som intresserar sig för frågan om frihet. De tre huvudlinjerna:

  • disciplinering
  • kultivering
  • civilisering

Går de att översätta till något användbart?

Slutklämmen är magnifik:

Samtidigt bör disciplin inte förblandas med det Kant kallar dressyr, en åtskillnad som kan jämföras med begreppsparet auktoritet respektive auktoritär. Bara för att man tar avstånd från det senare ledet i de båda begreppsparen behöver man inte förkasta det förra. Men lika litet som auktoriteten har disciplinen något egenvärde. Syftet med varje form av disciplin måste i stället vara emancipatoriskt, frigörande.

Jag brukar avråda studenter från längre citat – men ibland måste man.

Så även om disciplin är nödvändig för att man skall vara genuint fri får detta frihetsändamål aldrig glömmas bort. I annat fall reduceras uppfostran till dressyr. ”Genom dressyr har man emellertid ännu inte åstadkommit något”, som Kant så riktigt konstaterar, ”utan det kommer framför allt an på att barn lär sig tänka.” Det är något som man önskar att även Jan Björklund och andra borgerliga och numera också socialdemokratiska skolpolitiker kunde inse.

9A och DN

Jag gillar barnen i teveserien 9A. De känns äkta och ibland framstår de som lysande kompetenta när de växlar mellan olika språk och malmöitisk tantadialekt.

Jag tycker om att serien romantiserar lärargärningen och ser ett värde i att superlärarna får hjältestatus.

Jag är lite bekymrad över att allt tycks handla om det individuella mötet barn-lärare som beskrivs i coachingtermer och instrumentellt ledarskap. Att bli sedd och bekräftad, att ställa krav och vara uthållig.

Jag är ganska orolig över att andra dimensioner i läraryrket är osynliga. Organisation, lärarlag, kunskapssyn är inte tevemässigt och väljs bort.

Jag är djupt deprimerad över att Peter Wolodarski i DN tycks tro att serien handlar om status och ämneskunskaper. Och att det är möjligt att bygga en utbildningspolitik på gestaltningen av händelserna.

Har vi sett samma serie – eller är DN:s ledarsida så in i grunden politiserad att alla åsikter formuleras oberoende av händelserna?

Nu tror jag att upphovsmännen bakom serien känner sig lite lurade. I dagens överhettade skoldebatt kan vad som helst användas till vad som helst.

lustful.jpg

Betyg – skalövningar

mata.jpg

Jag har fasta åsikter om betyg och delar helt Freons och Jannes tankar om det senaste stolleprovsförslaget. På radion hör jag hur ungdomar tycks tro att många steg innebär garantier för rättvisa och att ur denna rättvisa ska växa den rara örten “flit”. Förslaget. Reaktionerna.

Jag ser bara detaljstyrning, förenklad kunskapssyn, individualiserad människosyn och ämnesfixering.

Och en förarglig ministerdialekt som påminner om Bert Karlssons krämarstämma – skillnaden är att Bert har humor och någon form av bisarr charm.

Jan Björklund har… hmmmmmm… Ja, vad  har Jan Björklund?

Rapport från verkligheten

Religionen är inte död – i alla fall inte att döma av de praktikbesök jag har gjort i veckan. Ofta är det utgångspunkt för kreativa övningar inom bild och drama. Ibland även utgångspunkt för allvarliga samtal om staten Israels existens.

Idag har jag lyssnat på berättelsen om hur Gud befallde Moses att föra judarna ut ur Egypten. Det är ganska kraftfulla påtryckningsmedel Gud använder. Stavar som blir ormar, paddor och gräshoppor förstår jag – men att döda det äldsta barnet i varje familj – det är tungt!

mos3.jpg

För övrigt kan jag rapportera att även Gustav Vasa lever och att äventyret på hölasset är den givna höjdpunkten i alla historieundervisning! Det känns väldigt tryggt.

Tanken på att diskutera nationalstatens uppkomst i anslutning till Gustav Vasa vore djärvt – men inte omöjligt tänker jag (som alltid letar efter trådar till nuet)

Urkund – alla kunders moder

Jag är nyfortbildad. Malmö högskola har tecknat avtal med ett företag som säljer ett plagiatkontrollverktyg kallat Urkund. Förhoppningen är att det s.k. fusket ska minska eller försvinna. Idag fälls 34 studenter/år av 350.000 i Sverige. Mörkertalet är stort och definitionen av fusk är svävande. I juridiska termer tycks diciplinnämnder söka efter ett uppsåt att aktivt vilseleda examinatorn. Om studenterna då inte är helt medvetna om gränserna mellan citat, referat och egen text – ja då är det svårt att driva ärendena till åtgärd.

ske.jpgJag vet för jag har varit med – det tar mycket tid och drar ner arbetsglädjen efteråt. I stället för att fokusera på studentens utveckling glider misstänksamheten in och förgiftar handledningen. Vad är det jag läser – vem har skrivit detta?

Kanske är det en god gärning att alla texter som lämnas till examination går vägen genom Urkunds granskning.

Till sist löser inte datorgranskning det avgörande problemet om vad som är självständigt tänkande. Lärarna måste tolka procenttalen och avgöra om referenser och citat är korrekt utförda. Poängen med systemet är att det förväntas fungera avskräckande. Ett stort problem är att vissa kulturer belönar osjälvständigt tänklande medan vi vårdar myten om individens nyskapande kraft och vetenskapens framåtskridande.

I en avlägsen framtid kommer varje tanke vara tänkt och varje mening formulerad. Jag funderar på att köra mina blogginlägg genom en sådan maskin – tänk att bli avslöjad som fuskare inför sig själv!

Lustläs – läslust – lusläs – läslus

lasa.jpg

Varför blir jag så provocerad av det spanska förslaget om att betala barn för att de läser? Kanske är det absurditeten i att belöna någon för att göra sig själv en tjänst som är i grunden stötande. Nästa steg är kanske att ta betalt för att äta, gå på toaletten, tvätta händerna eller andas?

Jag är nog fast i min förskolläraridentitet och styrs av misstron mot att göra saker för någon annans skull. Det fanns liksom inte i den världen och jag kunde nog inte ens stava till instrumentellt beteende.

Mina tankar om hur barn lär sig läsa och skriva präglades av mötet med Raghild Söderbergs tankar som de gestaltades i några förskolor i Malmö som jag hjälpte med två filmer.

Tidig läs och skrivlek

Ännu tidigare läs- och skrivlek

Nu förstår jag hur djärvt det var att lita på barnen.

Examination – ett obehagligt ord

Jag är en usel kulturkonsument och trots att vi bor mitt i stan är det sällan som jag tar del av det generösa utbudet. Motvilligt blev jag meddragen på en konsert med Torsson och nu måste jag erkänna: Det var kul! Bandet svänger nuförtiden och sångaren är en stor scenpersonlighet. De har massor med hittar och en trogen publik som kan alla texter. Själv gillar jag sången om turisten

Jag är en turist – jag vill ha information
Jag har letat länge efter en attraktion

eller DKW-sången som väcker ljuva minnen av tidigt sextital

D-K-W
D-K-W
En Västtysk produkt, som var känslig för kyla o fukt.
D-K-W
D-K-W
En Västtysk produkt, tre cylindrar o oljelukt.

dkw.jpg

Mest skolnära är dock sången om Storskiftet

Jag tror det blir en skriftlig examination.
Så vill du sluta med din konversation.
Det blir troligen ett skriftligt förhör.
Så jag e tacksam om du låter bli och stör!

Vill du prata med nån annan e du snäll?
Jag har så mycket och stå i just ikväll.
Jag måste repetera grammatik.
För vi ska översätta engelsk lyrik.
Vi har engelska i läxa och jag vill,
kunna mina saker så gott som utantill.

En högskolelärare är aldrig ledig. Examinationerna förföljer oss.

Sven-Eric Liedman reder ut

klementin1.jpgJag har brottats med Bolognas kunskapsbegrepp och slitit mitt hår i arbetet med att försöka konstruera kursplaner som stämmer överens med detta nya synsätt. Tanken bygger på attt det är möjligt och meningsfullt att i mätbarhetens och tydlighetens namn dela upp kompetens i

  1. Kunskap
  2. Färdighet
  3. Attityd

Denna uppdelning är mer än lovligt mystisk – men jag har inte riktigt kunna reda ut var felet ligger.

Därför är det med en lång befriad suck jag läser Sven-Eric Liedmans text i DN och njuter av han finns och delar med sig av sin visdom. Skoldebattens unkna luft känns lite lättare att andas

Stenarna i själen är en bok som jag gärna skulle vilja läsa tillsammans med någon. Även om jag är lat så dras jag ibland till intellektuella utmaningar. Liedmans försök att förklara förhållandet mellan form, innehåll och materia knäckte mig nästan i Indien. Men nu är jag redo!

Jag vill bli bildad – inte nyckelkompetent! (Det är väl egentligen bara han teliapappan som är en nyckelkompetens på företaget…)

Freon kommenterar