Per Svensson sammanfattar hendebatten i Sydsvenskan.
Det är sällan jag jag varit mer överens med en skribent. Slutklämmen är magnifik.
När jag var ung rådde det i upplysta kretsar konsensus kring ståndpunkten att ”intresset” aldrig ljög. Idéer, åsikter och konstnärliga uttryck – allt det som rymdes i det som på skolmarxistiska kallades överbyggnaden – kunde förklaras med hänvisning till ekonomiska och materiella förhållanden, den så kallade basen. Sa man sig älska sol var man antagligen delägare i Nivea. Språket var bara en spegel. Verkligheten producerades på fabriken.
Mer sofistikerade marxister brukade avfärda det sättet att förhålla sig till världen med skällsordet ”vulgärmaterialism”. Sedan flera år tillbaka präglas det svenska debattklimatet snarast av motsatsen, ett slags vulgäridealism. Det råder en närmast manisk fixering vid tecken, bilder, ordval och symbolhandlingar. Fabriken existerar inte längre. Verkligheten produceras av logotyper på godispåsar, affischer för barnfilmer och vokalbyten i personliga pronomen.
Alla samhällsproblem finns och kan åtgärdas i överbyggnaden.
Hur övertygad jag än är om språkets makt och de postmoderna teoriernas förklaringsvärde så måste jag ändå tillstå att relationen mellan språk och verkligheten är något mer komplex än så. Och detta ensidiga intresse för det betecknande på det betecknades bekostnad tenderar hur som helst att göra den svenska kulturdebatten på en och samma gång lätt hysterisk och en smula småttig. En förskjutning mot mer dialektiska förhållningssätt skulle inte skada.
Det liknar en slutreplik.
Tysta tankar 