Den rätta tidpunkten för “samtalet”?
Reply
Jag hör en ny ton i programmet. Lite tvekande, lite nyfiken, tröttheten på likriktningen i mitten.
Kanske innebär de konstiga artiklarna i DN en möjlig omstart? Vi kommer liksom inte längre genom polarisering.
Eskil Fagerström lyfter betydelsen av att rekrytera män till förskolan. Tack för det!
Jag undviker frågan om arv och miljö. Det är lättare att beskriva handlingar och undra över mönster.
Vi firar nationaldagen i Köpenhamn. Huvudbangården – här började många äventyr i ungdomen.
Vi tar Metron vid Kongens Nytorv. Rulltrapporna är imponerande.
Vi åker förarlös Metro.
Efter biljettkrångel hamnar vi på ett ljuvligt soligt Louisiana.
Tara Donovans utställning är fantastisk.
Konstverken är gjorda på platsen.
Den här väggen av sugrör är omöjlig att inte gå nära.
Vi återvänder till Österport och går genom Kartoffelkvarteren.
Bakom Kastellet ligger Churchillparken och en fontän med mytiskt motiv. Jag badar fötterna.
Vi äter på Bistro Bohem. Jag borde ha klätt upp mig.
Jag äter mitt livs godast moules frites.
Vi passerar en staty med två nakna kvinnor och jag funderar över debatten kring Blachman.
Nej – det är ingen bra dag för genuspolitik. Inte ens bokshopen på Louisiana lyckas träffa rätt.
Jag går hem genom staden i en lånad långkofta. Det är mitt sätt att bryta mot traditionella könsmönster.
Länk till Deadline – inslaget börjar 10:33
Den plågsamt förutsägbara DN-debatten följs naturligtvis upp i andra medier. Rakel Chukri gör sitt bästa för att polarisera och tillskriver Dennis Nörmark en position som han inte vill kännas vid. Som vanligt ät det högt tonläge och konfrontation. Jag hör till dem som avstår från diskussionen om arv och miljö – en klassisk återvändsgränd.
Den efterföljande diskussionen om Nordiska ministerrådets förslag att övervaka antifeministiska grupper är mer spännande. Vi har redan en lagstiftning som kriminaliserar hot och Nörmark oroar sig över att förslaget skulle hota integriteten på sociala medier. Det måste gå att bekämpa våld och kvinnohat på andra sätt, som inte inskränker yttrandefrihet genom åsiktsregistrering.
Den här artikeln i DN skulle kunna tolkas som en krigsförklaring mot den svenska modellen. Filmen antyder att det finns flera möjliga positioner.
Nina Björk slår in en del öppna dörrar och okynnespolariserar några komplexa frågor.
Jag tycker debatten känns besvärande riggad. Alla goda människor samlas och förfasar sig.
Jag läser om Skolverkets satsning på att få pojkar att läsa.
Pojkar läser i genomsnitt mycket sämre än flickor. Det syns på betygen i svenska, där skillnaden mellan killars och tjejers betyg är ungefär dubbelt så stor som i andra ämnen. Det syns också på resultaten i internationella tester, där femtonåriga killar presterar betydligt sämre än tjejer.
Samma mönster syns i hela västvärlden. Var fjärde pojke läser för dåligt för att kunna ta till sig andra skolämnen ordentligt. Det är nästan dubbelt så många som flickorna, och skillnaden mellan könen ökar.
Detta uppmärksammade en statlig utredning för ett par år sedan. Ordförande i utredningen var Anna Ekström, som sedan blev generaldirektör för Skolverket. Och nu driver Skolverket den första satsningen som kombinerar jämställdhet med språkutveckling, läsning och skrivande.
Anna Ekström tycker att språksatsningen slår flera flugor i en smäll. Dels slipper man projektträsket, där jämställdhetssatsningar annars brukar dö sotdöden när projektet väl är över.
– Skolorna är inte så pigga på projekt. Därför försökte vi koppla ihop det med det vanliga läs- och skrivarbetet, vilket så här långt har varit väldigt positivt, säger hon.
Det når också många fler än vanliga jämställdhetsprojekt.
– Vi tycker att vi har nått fler än de redan frälsta, vilket annars är klassikern i jämställdhetsfrågor. Vanligtvis är det samma personer som går kurserna om och om igen.
Det är spännande att se hur frågan om kön hanteras. Är det rimligt bokens innehåll och form är betydelsefulla för om pojkarna ska lockas till läsning? Spelar situationen någon roll? Pedagogens kön? Lyckas texten aktivera barnens erfarenheter?
Jag är glad över att frågan tas på allvar och hoppas Anna Ekström lyckas utmana de konventioner som vilar övet läsundervisningen.
Samtidigt är jag lite förundrad över att de här idéerna är legitima bland tonåringar – men ytterst kontroversiella för yngre barn.
Vi spelar Kille och jag läser i Wikipedia:
Kille
Den här artikeln handlar om kortspel. För barn av manskön, se pojke.Killekortlek från Hallwylska museets samlingar tillverkad 1897 i Stockholm av A Boman. Längst ned Blarre och Husu.
Kille, uttalas: tjille eller schille även ursprungigen kallat cambio är ett spel som spelas med speciella brickor eller spelkort med anor från ett medeltida franskt hasardspel. I Sverige hade spelet som kortspel sin storhetstid under 1750-talet men det är ett av de äldsta fortfarande spelade kortspelen.[1]
Det gick inte så bra i kortspelet. Jag fick stryk av en tjej.