En tredje feminism

Susan Faludi granskar den framgångsrika rörelsen Lean in med Sheryl Sandberg som ledare:

Länk

From the sounds of recent pronouncements, it might seem that efforts to elevate the woman worker have finally paid off. With giddy triumphalism, books like Hanna Rosin’s The End of Men: And the Rise of Women and Liza Mundy’s The Richer Sex: How the New Majority of Female Breadwinners Is Transforming Sex, Love, and Family (both published in 2012) celebrate the imminent emergence of a female supremacy. “For the first time in history, the global economy is becoming a place where women are finding more success than men,” Rosin declared, noting that twelve of the fifteen jobs projected to grow the fastest in the United States in the next decade “are occupied primarily by women.” The female worker, she wrote, is “becoming the standard by which success is measured.” Mundy, who called this supremacy the “Big Flip,” predicted that, thanks to the new economy, we would soon be living in a world “where women routinely support households and outearn the men they are married to,” and men “will gladly hitch their wagon to a female star.”

A star like Sheryl Sandberg, whose feminism seems a capstone of female ascendancy. Never mind that the “fastest-growing” future occupations for women—home health aide, child care worker, customer service representative, office clerk, food service worker—are among the lowest paid, most with few to no benefits and little possibility for “advancement.” Progress has stalled for many ordinary women—or gone into reverse. The poverty rate for women, according to the Census Bureau’s latest statistics, is at its highest point since 1993, and the “extreme poverty rate” among women is at the highest point ever recorded.

Faludi vågar diskutera samband mellan klass och kön. Den här kulten av framgångsrika kvinnor riskerar att slå hårt mot andra perspektiv.

But there seems to be little tangible cross-class solidarity coming from the triumphalists, despite their claims to be speaking for all womankind. “If we can succeed in adding more female voices at the highest levels,” Sandberg writes in her book, “we will expand opportunities and extend fairer treatment to all.” But which highest-level voices? When former British prime minister Margaret (“I hate feminism”) Thatcher died, Lean In’s Facebook page paid homage to the Iron Lady and invited its followers to post “which moments were most memorable to you” from Thatcher’s tenure. That invitation inspired a rare outburst of un-“positive” remarks in the comment section, at least from some women in the U.K. “Really??” wrote one. “She was a tyrant. . . . Just because a woman is in a leadership position does not make her worthy of respect, especially if you were on the receiving end of what she did to lots of people.” “So disappointing that Lean In endorses Thatcher as a positive female role model,” wrote another. “She made history as a woman, but went on to use her power to work against the most vulnerable, including women and their children.”

Det är en lång och krävande text. Faludi klär av en rörelse in på bara benen och företrädarna framstår som egoistiska marknadsromantiker. Feminismen har blivit en framgångsteologi.

Frågan är om det finns svenska paralleller?

20131230-161637.jpg

En annan feminism

Vissa texter slår hårt. I Sverige är vi vana vi låsta positioner och enkla frågeställningar. När jag läser intervjun med Camille Paglia är min första reaktion lite nervös. (Behöver vi fler provokatörer?) sen tänker jag att detta är en kvinna som erövrat rätten att vara kritisk genom hårt intellektuellt arbete.

Länk

Ms. Paglia argues that the softening of modern American society begins as early as kindergarten. “Primary-school education is a crock, basically. It’s oppressive to anyone with physical energy, especially guys,” she says, pointing to the most obvious example: the way many schools have cut recess. “They’re making a toxic environment for boys. Primary education does everything in its power to turn boys into neuters.”

She is not the first to make this argument, as Ms. Paglia readily notes. Fellow feminist Christina Hoff Sommers has written about the “war against boys” for more than a decade. The notion was once met with derision, but now data back it up: Almost one in five high-school-age boys has been diagnosed with ADHD, boys get worse grades than girls and are less likely to go to college.

Ms. Paglia observes this phenomenon up close with her 11-year-old son, Lucien, whom she is raising with her ex-partner, Alison Maddex, an artist and public-school teacher who lives 2 miles away. She sees the tacit elevation of “female values”—such as sensitivity, socialization and cooperation—as the main aim of teachers, rather than fostering creative energy and teaching hard geographical and historical facts.

By her lights, things only get worse in higher education. “This PC gender politics thing—the way gender is being taught in the universities—in a very anti-male way, it’s all about neutralization of maleness.” The result: Upper-middle-class men who are “intimidated” and “can’t say anything. . . . They understand the agenda.” In other words: They avoid goring certain sacred cows by “never telling the truth to women” about sex, and by keeping “raunchy” thoughts and sexual fantasies to themselves and their laptops.

Politically correct, inadequate education, along with the decline of America’s brawny industrial base, leaves many men with “no models of manhood,” she says. “Masculinity is just becoming something that is imitated from the movies. There’s nothing left. There’s no room for anything manly right now.” The only place you can hear what men really feel these days, she claims, is on sports radio. No surprise, she is an avid listener. The energy and enthusiasm “inspires me as a writer,” she says, adding: “If we had to go to war,” the callers “are the men that would save the nation.”

20131230-122700.jpg

Be a man?

https://twitter.com/hjarnkolls/status/417244693114937344

Jag är bekymrad över att sådana här kampanjer inte tar frågan om maskulinitet på allvar. De riskerar att fastna i ett ytligt moraliserande.

Baksidorna av pojkars sökande efter manlighet är lätta att se. Men frågan kvarstår : vad innebär det att vara en man i ett postindustriellt samhälle?

20131229-115800.jpg

Jag gillar de här förnumstiga visdomskorten:

20131229-124910.jpg

Förebilder?

20131227-111902.jpg

Jag behöver fundera över det här. Och lära mig hur Pinterest fungerar.

Vem är rädd för vad?

Sakine Madon skriver en krönika om rädsla för genuspedagogiken. Samtidigt tar hon på sig uppgiften att förklara vad genuspedagogiken egentligen är – utifrån de politiska ambitionerna. Det är en ganska otacksam uppgift och texten landar i en negativ argumentation. Genom att förklara vad genuspedagogik INTE är (eller borde vara) framstår kritikerna som paranoida och allmänt reaktionära. Det lilla ordet “inte” återkommer 12 gånger. Förklaringsvärdet blir med nödvändighet lågt och vi som försöker orientera oss mellan olika riktningar inom det mångtydiga fenomenet lämnas i ovisshet.

Länk

Jag brukar gilla Sakine Madons krönikor. Här blir jag osäker. Genom att beskriva kritiker som rädda blockeras en viktig diskussion om innehåll och människosyn.

Om uppdraget är att motverka traditionella könsmönster vore det välgörande om någon åtog sig att försöka definiera skillnaden mellan dessa mönster och andra mönster? Min tes är att den logiken med nödvändighet leder till biologism – det skulle alltså finnas könsmönster som inte är traditionella i betydelsen socialt konstruerade?

IMG_2164

Antipluggkultur eller antipojkkultur?

https://twitter.com/flyingmartin/status/392920847402283008

Jag har tidigare kritiserat Delegationen för jämställdhet i skolan för att förenkla frågan om pojkarnas dåliga skolprestationer. Standardförklaringen är att pojkarna är del av något som kallas “antipluggkultur” och att de bör skärpa sig. Skolan i sig betraktas som könsneutral och pojkarna är problembärare alternativt föremål för medvetandegörande.

I länken ovan tycks artikelförfattaren vara angelägen om att sprida budskapet – medvetenhet ger resultatförbättring. Tyvärr verkar problemet vara mer komplicerat och det statistiska underlaget är minst sagt motsägelsefullt.

Snart kommer maskulinitetsutredningens slutbetänkande och jag hoppas att Svend Dahl & co har lyckats hålla huvudet kallt och sinnet öppet för andra förklaringsmodeller.

20131023-222920.jpg

Om vi ska kunna bryta trenden krävs det att skolan och lärarkåren vågar ifrågasätta sig själv och myten om könsneutral undervisning.

Manlig tassling?

20131009-075209.jpg

Länk

De här tjejerna verkar ha kul. Jag är för alla former av dans och sneglar lätt avundsjuk på den glada gemenskapen.

I början på 90-talet uppträdde Gert Fylking tillsammans med några andra herrar på Varieté Hilfons på Kiviks marknad. Jag minns barnens förvånade miner när de drog igång sina “kirgisiska propellrar”. Nu kanske tiden är mogen för en sådan dansgrupp?

Dagen efter

Idag är jag lite inåtvänd och försöker smälta intrycken från en intensiv eftermiddag på Utbildningsdepartementet. Det känns ganska bra och jag är mycket glad över att minister Arnholm visar ett entydigt engagemang för rekrytering av män till förskolan.

Jag höll ett litet anförande och som vanligt är det svårt att säga vad händer i rummet. Kanske slösade jag bort värdefulla minutrar på att ge en bakgrund till hur frågan hanterats de senaste 50 åren, kanske slog jag in några öppna dörrar när jag kritiserade tidigare utredningars vacklande syn på betydelsen av mångfald i personalgruppen? Det är hög tid att lämna oförrätterna och gå vidare.

Nästa steg är att Skolverket ordnar fyra konferenser för att sprida goda exempel och utbyta erfarenheter. Jag hoppas att det är inledningen på något större. Mitt mål är ett nationellt kunskapscentrum efter tysk modell.

Länk

Genom åren har jag försökt tona ner kritiken mot kvinnliga pedagoger som inte utmanar sig själva genom att pröva maskulint kodade aktiviteter. Min mamma vågade.

matsochmor