Jag fick en inbjudan till nätverksträff för lärarutbildningar och blev först glad. Äntligen – nu lossnar det! Efter 40 år av velande och ältande kommer det kanske att hända något?

När jag läser igenom inbjudan igen blir jag misstänksam. Ska vi verkligen börja från början en gång till och diskutera “Varför ska det vara fler män på förskollärarutbildningen” när det råder politisk enighet om nödvändigheten av att minska könsobalansen i förskolan?

En del av oss har varit med länge och kan argumenten:

1) Pojkarna behöver manliga förebilder (fail – heteronormativt perspektiv)

2) Männen behövs för att omdefiniera maskuliniteten (fail – synen på maskulinitet förändras inte genom den här formen av individuella aktioner)

3) Männen behövs för att höja status och lön på yrket (dubbelfail – den formen av facklig aktivism riskerar att motverka sitt syfte)

4) Männen behövs för att det ska bli trevligare stämning i arbetslagen (fail – förstärker myten om kvinnor som inkapabla till professionella relationer)

5) Männen är biologiskt annorlunda och tillför därför mångfald genom sin olikhet (trippelfel – behöver jag förklara varför)

6) Männen tillför delvis andra erfarenheter. Genom att vuxit upp i ett patriarkalt samhälle är de bärande av den tradition som skulle kunna kalla maskulint kodad. (Halvfail – alla vet att det är ett fält av förhandlingar)

7) Männen är en riskgrupp och måste övervakas eftersom de innebär ett hot mot barnen genom sin våldsamhet och otyglade sexualitet. Därför kan vi bara låta dem arbeta under sträng övervakning. (Hur fel kan det bli!!!!)

8) Det är ett vanligt jobb och ur ett samhällsperspektiv har vi inte råd att utestänga halva befolkningen från ett yrke som är en betydelsefull del av statens maktutövning. I skolan och förskolan formas framtiden och det är betydelsefullt att gruppen lärare representerar hela befolkningen (kön, klass och etnicitet)

9) Förskolan lider av ett historisk homogenitetsproblem och den koncensusinriktade kulturen behöver utmanas på många plan. (OK – detta är min aningen mansromantiska hållning och jag inser att den kan uppfattas som kränkande)

10) Det är en politisk fråga och riksdagen har bestämt att vi ska sträva efter jämn könsbalans. De privata drivkrafterna blir därmed ointressanta och den kritiska maskulinitetsforskningens problematisering av mansrollen är inte längre utgångspunkten för hur rekryteringsarbetet ska bedrivas. Vi lämnar Delegationen för jämställdhet i förskolans likgiltighet för frågan bakom oss.

Jag är innerligt trött på de här turerna och tänker att nu är det handling som räknas.