Mina manliga förebilder

Jag är misstänksam mot dem som betonar förebildernas betydelse för pojkars utveckling och blir generad när manliga lärare reduceras till bärare av uppgiften att kompensera frånvarande fäder. På ett sätt kanske barnen är utsvultna och beredda att acceptera vad som helst, men jag vill gärna se identifikationen som en aktiv handling – ett äkta val att utse en person till egen förebild. Det får inte vara för enkelt – manligheten är en bild av mångfald.

Alternativet är att sätta samman en mer komplex bild av manlighet från media.

När jag var 12 år sändes High Chaparral för första gången. Det var en teveserie som skakade om min värld. Jag hade lekt cowboy sedan jag kunde gå, men här var allt annorlunda och oförutsägbart. Livet på den lilla nybyggarranchen vändes upp och ner redan i första avsnittet när mamman dödas vid ett indianöverfall. Det var jag inte beredd på.

Den stereotypa manligheten representeras av fadern Big John, som står stadig i ett regn av pilar och försöker hålla ihop familjen. Känslor är inte hans bästa gren.

Den mystiska och självdestruktiva sidan möter vi i brodern Buck, som ibland plågas av spritmissbruk och svartsjuka.

Den känslige och inåtvände sonen Blue dras in ett oidipalt drama när fadern gifter om sig med unga vackra granndottern Victoria, vars bror Manolito står för seriens lättsinne och lekfullhet.

Min underliga hjärna kommer ihåg skådespelarens namn och jag besöker Henry Darrows hemsida. (länk) Där hittar jag ett upprop för att serien ska släppas på DVD. Länk . Jag är övertygad om att berättelsen har åldrats i skönhet.

I dagens Svd Understreckare (länk) läser jag om Amerikas urbefolkning. Jag har vaga minnen av möten mellan mina hjältar och indianerna, men tror att Manolito hade en mellanposition. Han kunde skapa fred och hjälpte den fyrkantige fadern att kommunicera med apacherna(?!), som om jag minns rätt framstod som farliga barn. Big John utövade det som Kipling kallade “den vite mannens börda” och uppfostrade vildarna i goda seder. Samtidigt kritiserar han och Buck andra ranchägare för att de hatar indianer och inte vill ha fred:

“It wouldn’t matter to an Apache hater like you. It wouldn’t matter if them poor boys was killers or preachers, beezlebubs or Babtists, you’d still hate ’em wouldn’t you?”

Det finns en uppenbar risk att jag kommer sprida citat omkring mig – serien svämmar över av hårda oneliners – länk

Minnesbilderna är lite vaga, men jag tror att serien efter några år blev mer inriktad på konflikterna inom familjen än överlevnadskriget mot omgivningen.

Lille man – du måste också våga

Anita Lindblom sjunger en tänkvärd sång av Sonny Bono från filmen Trettio pinnar muck. Diskussionen om manlighet måste föras på olika nivåer och den här låten hoppar upp och biter mig i näsan.

I första hand tänker jag på de män som väljer att utbilda sig till lärare. Vilka risker tar de? Vilka belöningar väntar de sig?

Delegationen för Jämställdhet i skolan tycks tro att de här männen skuldbelägger sina kvinnliga kolleger. Jag undrar hur de tänker? Länk till dokumentation från konferens.

Ge mig hopp Joanna

Jag törstar efter goda nyheter inom området jämställdhet. När vi diskuterar rekrytering av män till läraryrket slutar ofta samtalen i en uppgiven suck om samhällets strukturer. Ingenting kommer att förändras förrän männen börjar ta ut sina föräldradagar och vara delaktiga i barnens tidiga uppväxt. Den politiska vägen verkar svårframkomlig och obehaglig i sitt förmynderi.

Därför klamrar jag mig fast vid de positiva strimmor som finns i DN:s redovisning över föräldraledighetsstatistik
Länk

– Männens uttag har framför allt ökat när det gäller de yngre barnen, de som inte fyllt två år, säger Niklas Löfgren, försäkringsutvecklare på Försäkringskassans huvudkontor.

År 2000 tog papporna i genomsnitt ut 24 dagar med föräldrapenning. Sedan har det ökat sakta och stadigt och slutade förra året på 34 dagar, enligt Försäkringskassans nya statistik.

Om apartheid kunde förändras borde det även vara möjligt att rasera den könsuppdelade synen på vem som tar hand om barnen.

  • ”Vem vill inte vara med sina barn?”
  • Lycka är att hitta en gunga
  • Äntligen syns kvinnligt nörderi!

    Jag har länge trott att äkta nörderi var en manlig egenskap. De ändlösa musikerdiskussionerna om gitarrmärke, strängtjocklek, plektrumtyp, lockträslag, stallkonstruktion, lackblandningar, halsbredd, stämmekanik, svajarmslängd, sladdtjocklek, förstärkartyp, högtalarstorlek, effektpedalkombination och strömförsörjningsalternativ har sällan engagerat mina kvinnliga vänner, som i stället envisas med att “bara vilja lyssna” och njuta av musiken.

    Den enda kvinnliga nörden jag känner samlar på tomtar och jag är osäker på om det räknas. Jo, det gör det nog.

    I debatten om manligt/kvinnligt har den här skillnaden varit besvärande. Skulle kvinnor sakna förmågan till distanslös hängivenhet? Hur ska vi analysera olikheten? Är det en social konstruktion eller biologi?

    Nu publicerar Sydsvenskan en befriande artikel om kvinnliga nördar.

    Länk

    Jag tror att jämställdheten börjar här någonstans. Drömmen om att inneha en komplett samling av vad som helst är inte reserverad för män. Hur är det Knyttet säger:
    – Vad ska man med en snäcka om man inte får visa den för någon?

    Morrica har skrivit klokt

    Att samla Ganesha

    Att samla indiska gudabilder är en bra början

    Kvotering 2.0

    I den överhettade kvoteringsdebatten är Tobias Krantz utbrott i morgonteve om “Detta är människor av kött och blod som får sina drömmar krossade” ett svårslaget retoriskt bottennapp.

    Länk till Morgonteve, DN

    När KB ska göra om sin lista över 40-talets viktigaste författare på grund av att det finns för få kvinnor vore det intressant att pröva samma hjärtskärande formuleringar på de manliga författare som drabbas av kvoteringslusten. Är det politiskt möjligt?

    Länk, Krönika

    Vem ska bort?

    Erik Lindegren, Karl Vennberg, Werner Aspenström, Axel Liffner, Ragnar Thoursie, Sven Alfons, Elsa Grave, Anna Greta Wide, Harald Fors, Stig Dagerman, Bengt Anderberg, Stig Sjödin, Thorsten Jonsson, Tage Aurell, Sivar Arnér, Peder Sjögren, Gösta Oswald, Lars Ahlin, Bernt Erikson, Lars Gyllensten.

    Aspenström drabbas av utkvotering?

    Aspenström drabbas av utkvotering?

    Jag är könskvoterad

    Min mörka hemlighet är att jag 1975 fick 0,2 i tilläggspoäng när jag sökte till förskollärarutbildningen i Malmö. Någonstans går en diskriminerad kvinna som jag i värsta fall har stängt ute från förskolläraryrket. Denna skuld måste jag lära mig att leva med.

    Nu förbjuds denna form av särbehandling. Länk Sydsvenskan, DN, Svd

    Jag är lite undrande över den svenska formen av absolut rättvisa eller meritokrati kanske är ett bättre ord. När den indiska staten annonserade ut intagningsbestämmelser till polisskolan var det olika längdkrav beroende på vilken folkgrupp du kom ifrån. Där var det viktigare att staten representerades av ett utsnitt av befolkningen än att de höll en viss minsta längd.

    Detta är ett ämne som vi måste prata om i Manliga nätverket för lärarstudenter.

    “Undersökningen” – feminismen i nytt ljus

    I andra trådar har vi vridit på frågan om feminismens karaktär och eventuella nödvändighet. Jag fick tipset av Susan att läsa Kristina Hultmans roman Undersökningen – one day I woke up an felt so gay. (felciterat – se kommentar!)

    DN, Svd

    Det är en spännande roman om hur det är att komma ut som välordnad tvåbarnsmor och jag har nog inte riktigt förstått hur stort  och dramatiskt språnget är.

    Jag läser boken som en nyckelroman och avkodar snabbt delarna från Malmö och Österlen. Svårare är det med personerna i Stockholms HBT-värld där jag famlar bland pseudonymer och spridda ledtrådar. Antagligen är det etiskt nödvändigt med den här maskeraden och på ett plan måste jag lära mig att tygla min nyfikenhet. Det är litteratur – inte verklighet.

    Mest intressant är skildringarna av spänningarna inom HBT-rörelsen. Bakom den glada Prideparaden anar jag sprickor som bara nödtorftigt kan lappas över i den gemensamma kampen mot patriarkatet. Frågan är hur länge bilden av en gemensam fiende fungerar som sammanhållande kraft och huvudpersonen landar i en form av insikt att “vi lever i tvivlets tid”. De storslagna lösningarna funkar inte längre och vi är tvungna att söka på en personlig nivå. Vad är det jag tänder på? I sexualiteten ställs allt på sin spets och jag har rodnande lärt mig många nya ord i boken.

    Kritiken av likhetsfeminismen är obeveklig. Om allt bara är sociala konstruktioner – vad är det då för mening med att bli lesbisk?

    Do you wanna go down that road?

    Do you wanna go down that road?