I dagens lärarutbildning har estetikbegreppet letat sig in i kursplaner. Tyvärr finns det ingen given tolkning och svårigheterna att examinera färdigheten förskräcker. Arne Melberg ger i SvD en historisk genomgång av möjliga betydelser och landar i en diskussion om huruvida konsten kan vara enbart sken och yta i ett självbekräftande nu – eller om det finns en mening som också handlar om minnen, erfarenheter och kunskaper. Motsättningen kan vara dramatisk och har stått mellan dem som hävdar att konsten har ett eget värde och de som försöker utvinna någon form av moral ur konsten.
I skolans värld riskerar de estetiska ämnena att marginaliseras om inte lärarna lyckas bevisa att de faktiskt är nyttiga. Drama är bra för värdegrund, musik är bra för matematik, bild är bra för SO. Å andra sidan finns det lärare som klamrar sig fast vid att estetiken har ett eget värde och att aktiviterna inte ska bedömas utifrån andra måttstockar än lusten – då blir de traditionella ämnen avstamp för att utforska kulturella uttryck. (En kunskapsöversikt av Marner & Örtegren)
Melberg beskriver med utgångspunkt i förintelsemonumentet i Berlin hur denna motsättning är skenbar.
Strax intill Brandenburger Tor står nu 2711 rektangulära betongblock, så kallade stelen, hopträngda på en yta av 19000 kvadratmeter. Alla stelen liknar varandra men ingen är den andra helt lik. Tillsammans bildar de en enorm ”skog” av anonyma ”statyer”. Ett stort antal besökare vandrar varje dag genom denna ”skog” och det hör till saken att det är fysiskt omöjligt att gå i grupp: du måste själv ta dig igenom denna ”labyrint”.
Blocken är inte vackra och de förställer inte någonting – men det är omöjligt att gå igenom denna plats utan att påverkas. Tolkning och historia tränger sig på. Skenet, upplevelsen och historien – allt smälter samman i detta beryktade nu.
Inte ens i vår tids mest avancerade manifestationer av estetisk yta reduceras den estetiska erfarenheten till meningstom upplevelse. Historien har ännu inte tagit slut.
Snart åker jag till Berlin igen – i skogen av stenar går jag gärna vilse.
(Klickbar bild)
Diskussionen är inte ny och landets lärarutbildningar har fått hård kritik från Högskoleverket angående brister hos de utbildade studenterna. En kort tillbakablick antyder att det finns två huvudlinjer att följa.
Vi bryr oss egentligen mest om de känslor som bilden väcker hos oss mottagare. Plötsligt har vi djupa samtal om allvarliga frågor. De som ofta är tysta visar sig vara både kunniga och engagerade i bildtolkning. Befrielsen ligger i att vi går in i ett rum där ingen kan säga vad som är rätt eller fel.
Tysta tankar 